Viksjö gård

Den vita herrgården ligger tyst i bebyggelsens utkant, och runt den uråldriga platsen smyger skuggorna av ett väsen som inte tvekar att gå handgripligt tillväga om någon skulle komma i dess närhet.

Strax bortom den brusande Viksjöleden ligger i kanten av 1970-talets villaområden en vit herrgårdsbyggnad med två flyglar. Den ligger på en liten kulle, liksom i förnäm avskildhet från trafiken och radhustristessen, och verkar varken trivas eller passa in i sin omgivning. Det är Viksjö gård, eller i varje fall vad som återstår av den, den äldsta kända gården i hela Järfälla.

Viksjöleden. Viksjö gård ligger till höger strax utanför bild.

Viksjös nuvarande manbyggnader uppfördes någon gång under tidigt 1700-tal, men har som brukligt bytt utseende ett par gånger sedan dess. De står på platsen för betydligt äldre hus. Hur mycket äldre är det ingen som vet, men utanför närbelägna Jakobsbergs gård finns en runsten från 1000-talet, den flyttades dit någon gång under 1920-talet, där inskriften talar om Knut i Viksjö, en by eller gård som mycket väl kan ha legat på samma plats som den nuvarande, vilket i så fall betyder att människor bott här i över tusen år. Än idag ligger två gravfält alldeles intill Viksjö gård, och dess forna rättarbostad är faktiskt byggd ovanpå ett av dem.

Viksjö. Järfällas äldsta gård.

Under slutet av 1800-talet var Viksjö en av Järfällas största och modernaste gårdar med ångdrivna jordbruksredskap, cementbyggda lador, och rinnande vatten, kanske den mest uppseendeväckande nymodigheten av dem alla. 1958 brann ladugården upp, troligen var det en olyckshändelse även om det lokala skvallret haft annat att berätta, och kort därefter börjar man sälja av marken till vad som något årtionde senare skulle bli början till det nuvarande Viksjö. Den gamla herrgården, som idag är behandlingshem för ungdomar, blev kvar som en relik av svunna tider. Dess väggar har sett mycket, och om de kunnat tala skulle de gett stoff till oanade romaner, kanske tragedier. Nu står de tysta, men vad husen själva inte förmår kan däremot de som bott där berätta, och det är inte alltid någon uppbygglig historia.

Backen vid Viksjö gård. Här sägs både synliga och osynliga väsen bedriva sitt ondskefulla spel.

Det sägs att allting inte riktigt är som det ska kring den gamla gården. Människor som bott här talar om platsen som om den skulle ha eget liv, ett mörkt, ondskefullt och destruktivt liv. Det berättas om underliga svarta skepnader som stryker kring knutarna efter mörkrets inbrott, skepnader som ibland tar formen av onaturligt stora och svarta katter vars närvaro alltid känns innan den syns, ibland av en svart hund med lysande röda ögon och någonting som påminner om eld mellan de olycksbådande rovdjurständerna. En kvinna som tidigare bott här berättar hur man kunde höra tydliga steg från huvudbyggnadens övervåning trots att den var tom, och hur saker som lagts på ett visst ställe oförklarligt kunde återfinnas på ett annat. Hon talar även om känslan av att alltid vara iakttagen, som då och då fick sällskap av den betydligt otäckare förnimmelsen av röster, som om någon stod bakom ryggen och viskade och ibland till och med andades i nacken med iskall andedräkt. Vid ett tillfälle blir hon vittne till hur den sandsäck som hänger i ett hörn och används vid boxningsträning plötsligt börjar gunga till synes av sig själv, och när hon dessutom tydligt hör ljuden av slag går hon därifrån med skräcken i hasorna. Den märkligaste och mest skrämmande historien berättas dock av ett par som en kväll satt sig i backen intill Viksjö gård för att bättre lära känna varandra som det så vackert heter. Glömska av tid och rum har de bara ögon för varandra när de får höra ljudet av fotsteg bakom ryggen, av kvistar som knäcks och gräs som prasslar, men när de vänder sig om är ingen där. Förvånade, och lite nervösa över att eventuellt vara iakttagna av någon som inte vill visa sig, ställer de sig upp på knä när de bägge samtidigt känner hur någonting tar tag i dem med benhårda fingrar och sedan brutalt vräker omkull dem i sluttningen. Förvåningen övergår i skräck när de för andra gången konstaterar att det inte finns någon annan än de själva där, och de springer så fort de orkar. Kanske är det överflödigt att nämna att de sedan noga undvek närheten av Viksjö gård vid sina möten.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.

Läs mer


14 kommentarer

Sanna · 17 augusti, 2013 kl. 11:28

Kul att läsa detta inlägg då jag själv har bott där.
Någon hund såg jag inte till, men spökar gör det definitivt.

    Skarn · 18 augusti, 2013 kl. 12:26

    Spännande. Vad var det som hände?

      Sanna · 20 augusti, 2013 kl. 09:55

      Man kan tydligt höra någon som går på vinden i huvudbyggnaden.
      Saker kunde man lägga på en plats, men dyker upp på en annan.
      Skuggor, som texten säger. Både skuggor av människor och katter, både inne i byggnaderna och ute på gården.

      Röster eller mer viskningar, känslan av att någon tittar på en i stort sett hela tiden, det kunde plötsligt komma kalla ”pustar”, kännas som någon andades på en…

      Man bara känner emellanåt att det är något som inte står rätt till, att det är något/någon i närheten som inte vill en väl. Eller som vill det. Det var både och.

Sanna · 20 augusti, 2013 kl. 10:32

Ja det var väl lite andra grejer också, men tillslut blev man så van att det så ofta hände något att man bara lät det vara…
Det stod ett piano på nedervåningen i en av flyglarna, det kunde ”låta” (inte spela utan bara någon tangent som trycktes ner), det hände också en boxningssäck bredvid som kunde röra på sig utan att någon slagit på den.
Också slag kunde höras.

    Skarn · 20 augusti, 2013 kl. 11:26

    Underbart Sanna. Tusen tack för uppföljningen.

Anders · 9 april, 2014 kl. 08:18

Kanske jag är för realistiskt, men några spöken supplerade jag aldrig under mina 18 år i ett av de vita husen, de var inet vita när vi flyttade in.

A

Stefan Torstensson · 20 april, 2014 kl. 08:21

Realism hänger absolut inte ihop med spöken och dylika fenomen, speciellt inte när flera personer ser samma sak ….

frans larsson · 9 september, 2014 kl. 06:09

kanske för att ni hör/ser detta är för att vi här på viksjö är phsycoz >:D

är ett skälv vettu och ser värre saker en hundar o katter …

tack för upplysningen så alla vet va bra viksjö är 😀

    Sanna · 1 maj, 2015 kl. 11:09

    Att påstå att aktiviteten på VG beror på att vi som bodde/bor där är ”phsycoz” (vilken stavning för övrigt) är bara korkat och inskränkt.
    Det har ingenting med saken att göra.
    Så puckat skrivet av dig Frans.

Anders.E · 24 maj, 2015 kl. 08:23

Jag bodde i huvudbyggnaden med vår familj mellan 1974-1981. Några spöken syntes eller hördes aldrig till.

Berit Bornecrantz Dias · 1 oktober, 2016 kl. 07:31

Jag bodde på Viksjö när det brann 1958. Jag var 1 år och har fortfarande trauma kvar. När jag känner röklukt får jag panikkänslor. Kom på för inte alltför många år sedan att dessa känslor måste relateras till ladugårdsbranden på Viksjö. Min mamma bar omkring mig medan hon besprutade husfasaden där vi bodde intill ladugården med vatten för att förhindra att det skulle ta eld. Pappa kämpade med att få ut korna ur ladugården.
Spökena vet jag inte något om, men om branden var anlagd kanske mordbrännaren spökar….

Ante · 27 augusti, 2017 kl. 07:37

Författaren har varken bott i Viksjö, eller varit där. Vad tror ni??

Caroline · 2 september, 2017 kl. 06:25

Har bott på viksjö gård 2009-2010. Redan 3 dagar efter att jag flyttade dit så kände jag mig iakttagen. Sätt en manlig skepnad flertalet gånger, samma man som står och stirrar på en. I ena flygeln så kunde man höra hur något rullades fram och tillbaka i vinden ovanför. Fotsteg gåendes fram och tillbaka. En gång ett handtag som rörde men ingen som stod vid andra sidan dörren. Har väldigt obehagliga minnen av detta ställe. Ibland minns jag att jag kände lukten av gammal cigarettrök men ingen i närheten som rökte precis då. På nedervåningen i ena flygeln fanns det en boxningsäck som hängde i taket, den kunde börja gunga utan att någon varit i närheten av den. Stod man ute ville man aldrig kolla mot fönstren till flygeln för man fick en obehaglig känsla av att någon stod där och iakttog en.

Linn · 26 augusti, 2020 kl. 02:50

De är väl Anna Posse som pustar och går på vinden!

Lämna ett svar till Anders Avbryt svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *