Husets herre

Egelsviks gård.

Det var länge sedan han bodde där, det var länge sedan han levde. Ändå var han fortfarande husets obestridlige herre.

Den lilla byn Egelsvik på Mörkö ligger i en långsträckt dal, säkerligen var den en gång i tiden den havsvik namnet antyder. På norra sidan reser sig branta stup högt och tungt över de mestadels åldriga husen, på den södra klättrar åkrar och ängar långsamt upp mot den mörka granskogen, allt brantare ju närmre Himmerfjärden man kommer. Än idag ligger så gott som alla hus samlade kring den grusbelagda bygatan, några alldeles i vägkanten andra tillbakadragna under fruktträd och häckar. Det är en stilla trakt. Rådjur skymtar mellan stammarna, och någonstans skäller en hund.

Egelsviks by med spökhusets vita fasad till vänster om vägen.

Egelsvik finns omnämnt sedan medeltiden, 1382 stavas det Yghylswyk, men de gravfält och stensättningar som ligger på höjderna kring byn låter antyda betydligt högre ålder. I slutet av 1500-talet heter en av nämndemännen i Hölebo häradsrätt Pär i Egelsvik, ett faktum som låter ana ett visst välstånd i byn. Som så många andra byar på den sörmländska ostkusten utplånades Egelsvik av de ryska soldaterna blodssommaren 1719, hur det gick för invånarna är höljt i historiens barmhärtiga dunkel. I mitten av 1800-talet finns här sex små halmtäckta gårdar där endast boningshusen försetts med de hållbarare men dyra tegeltaken. Egelsviks gård, den största och som tagit sitt namn av byn, står längst österut med blicken riktad mot Himmerfjärden. Dess nuvarande manbyggnad uppfördes under 1880-talet och är trots smärre omändringar, som till exempel den stora balkongen på sina imposanta pelare vilken ersatt den forna förstugan, lätt att känna igen från äldre foton. Den ger ett reserverat intryck bakom häckar och buskar, en smula sträng trots sin vita fasad. Under många år var den utarrenderad medan ägarna bodde på betryggande avstånd i Södertälje.

Spökgården Eglsvik på Mörkö.

Gården hade länge rykte om sig som ett genuint spöktillhåll. Det berättades om ett svart ekipage med hästar som frustade blod och som sades köra upp på gårdsplanen nattetid, en ingalunda ovanlig historia i spöksammanhang. Grannar och förbipasserande blev vid flera tillfällen vittne till hur rullgardinen drogs upp i övervåningens gavelfönster i det då obebodda huset, och hur en vit skepnad syntes innanför, märkligt nog på samma plats där den tidigare numera döde ägaren brukat stå. En kvinna som bott här som ung berättar hur hon och hennes mamma redan innan de flyttade in blev varnade för det oroliga huset, men inte brydde sig om pratet då de inte trodde på spöken, en åsikt de snart dock skulle se sig tvungna att modifiera. Redan efter någon vecka vaknar de, de har sitt sovrum på bottenvåningen, mitt i natten av att tunga steg klampar genom hallen. Förvånade ligger de och lyssnar till hur det stampar vidare upp för trappan som knarrar betänkligt under den uppenbarligen inte oävna bördan, och därefter fortsätter in i det gavelrum där den vita skepnaden sades visa sig, ett rum som varit den döde ägarens skrivrum. Både mor och dotter går upp för att se vem besökaren är, men övervåningen är tom liksom för övrigt hela resten av huset, och ytterdörren stängd och låst. Mysteriet verkar olösligt och de ligger länge och diskuterar det när sömnen inte vill återvända, och till sin oförställda häpnad hör de någon timme därpå hur stegen börjar på nytt men i omvänd riktning. Trots att de klampar fram bara några meter från platsen där de bägge kvinnorna ligger är det ingen av dem som känner någon lust att titta efter och eventuellt möta den, eller kanske snarare det, som går därute, och de tillbringar några olustiga timmar innan gryningen slutligen jagar bort den kusliga stämningen. De nattliga stegen återkommer sedan gång på gång, ofta flera nätter i rad, och vid åtskilliga tillfällen hör de dessutom hur någon suckar tungt alldeles intill dem, naturligtvis utan att ljudens upphovsman står att finna. En natt ligger modern och vrider och vänder på sig utan att kunna sova. Tiden sniglar förbi tills hon med ens rycker till av fasa. Intill sängen stiger en vit dimma upp, en dimma som alltmer antar mänskliga proportioner. Skräckslaget ropar hon på dottern, och vid ljudet av hennes röst upplöses skepnaden i tomma intet.

Egelsviks gavel. På övervåningen skymtar, halvt dolt av enbusken, det fönster där den döde mannen sägs visa sig.

Sommaren därpå får de sällskap i Egelsviks gård när en vän till den döde ägaren, en man som hört gårdens otäcka rykte, flyttar in med hela sin familj. För att en gång för alla göra slut på pratet låter han inreda spökrummet till sängkammare, men ingen mer än han själv kan förmås tillbringa natten där. Någon vit skepnad säger han sig aldrig möta, men två månader därpå insjuknar han oförklarligt och dör. Redan några dagar senare flyttar återstoden av den upprivna familjen tillbaka till Södertälje och ger i uppdrag åt den tidigare nämnda kvinnan och hennes mamma att se till att liket sveps och läggs i den kista de beställt. När den döde bärs ut ser flera personer hur en tjock svart rök stiger upp ur Egelsviks ena skorsten, en rök så kraftig att de rusar in i tron att det rör sig om en skorstensbrand. Inne i köket finner de den oförstående modern lugnt sittande intill spisen. Hon nekar till att ha eldat där på flera dagar, och spisen är också kall när en av de närvarande lägger handen på den. Någon rök syns inte, inte ens från utsidan, och hela händelsen är totalt oförklarlig trots att tre personer slår sina grubblande hjärnor ihop. Skrivrummet stod sedan oanvänt under lång tid, och idag är dess fönster halvt dolt av en jättelik enbuske. Den döde på Egelsvik hade visat vem som var husets herre.

Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl