Eugeniahemmet

Genom det nattliga huset ekade ett skrik fyllt av ångest och smärta. Skriket av ett barn som dött där många årtionden tidigare.

På ett berg ovan Brunnsviken ligger en klunga gulrappade äldre sjukhusbyggnader vilka än idag går under namnet Eugeniahemmet trots att det är många år sedan denna institution upphörde att existera. Det ursprungligen vackra läget har blivit mindre vackert med åren sedan motorvägar, järnvägsspår och Karolinska sjukhusets alltmer påträngande kolosser trängt ihop sin äldre föregångare i ett bakvatten där trafikens svaga sus över parkrester och flagnande puts bidrar till den egendomligt beklämmande stämningen. Nära staden, men genom trafikfloderna avskuret från dess pulserande liv, ruvar Eugeniahemmet på sina minnen, kanske med en orolig blick mot framtiden och exploateringshungriga politiker.

Vem eller vad är det som skriker om nätterna inne i det tomma Eugeniahemmet?

Här låg en gång utvärdshuset Norrbacka, ett av det dåtida Stockholms mer frekventerade förlustelseställen, som våren 1885 fick ge plats åt den vårdinrättning som fått namn efter sin kungliga beskyddarinna, den bräckliga prinsessan Eugenie. I utkanten av den mörka Solnaskogen, högt över den framryckande staden, skulle obotligt sjuka och, som det hette, vanföra barn beredas plats i ljusa moderna lokaler. Patienterna kom från hem som inte haft råd att försörja dem, och led av alla möjliga åkommor, fysiska handikapp i ett otal varianter. I ett hus för sig fanns utrymmen för de psykiskt sjuka, den så kallade idiotavdelningen, och det sägs att dåtida stockholmare brukade besöka Eugeniahemmet som ett nöje för att titta på de missbildade. En samtida besökare vittnar om hur det hela gör ett obehagligt intryck, och en kvinna som växt upp här berättar om skrik som ekar genom nätterna i det avsides belägna hemmet. Ett stort antal av de barn som togs in på Eugeniahemmet skulle även dö här. Av de 86 som vårdades 1889 skrevs fem ut som friska, medan nästan lika många hamnade på kyrkogården.

Korsgångens kapelliknande klockhus för osökt tankarna till kyrkogård.

Verksamheten kom att utvidgas åtskilliga gånger genom åren, med nya byggnader som följd. I mitten av sjukhuskomplexets äldsta delar kan man än idag hitta den kapelliknande paviljong som knöt ihop den korsformade förbindelsegången mellan de fyra större husen, komplett med urtavlor i lanterninen och vackert spröjsade fönster till en märkligt klosterliknande skapelse. Liknelsen är inte helt gripen ur luften då bibelläsning var ett tvång, och barnen medvetet isolerades från såväl familjer som omvärlden. Med tiden ändrades vårdformerna, och efter att ha varit starkt kritiserat under 1950- och 60-talen lades Eugeniahemmet ner 1971 och dess lokaler övertogs av Karolinska sjukhuset. Här fanns under årtiondet fram till 2005 medicinhistoriska museet, en makaber institution vars samlingar fylls av människoskelett, proteser och fasaväckande operationsverktyg. Dess namn pryder ännu fasaden trots att det mesta nu ligger magasinerat i väntan på bättre tider eller större intresse.

Huset där medicinhistoriska museet en gång låg, och där de döda barnen sägs skrika om nätterna.

Idag ligger som sagt Eugeniahemmets kvarvarande byggnader både avsides och undangömda, och majoriteten av de tusentals människor som varje dag besöker Karolinska sjukhuset anar troligen inte ens dess existens. Om barnen som en gång vårdades här var lyckliga råder det delade meningar, men det sägs att i varje fall några av dem ännu efter döden haft svårt att släppa taget om sitt gamla sjukhus. En kvinna som arbetat här under museitiden berättar om skuggfigurer i ögonvrån, böcker som oförklarligt flyttas i biblioteket, och skrapandet av stolar inifrån tomma konferensrum. Hissen som varje kväll körs ner i källaren innan huset låses och larmas påträffas om morgnarna regelbundet på olika våningar, utan att någon lyckas räkna ut vem eller vad som kört den dit. Två anställda håller en kväll på att låsa för natten när de hör ett barn skrika från översta våningen, ett blodisande skrik av smärta och ångest. När det ljuder för andra gången springer de upp endast för att mötas av tomma rum, men en atmosfär så illavarslande att de omedelbart lämnar byggnaden.

Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl


3 kommentarer

Fredrika · 26 oktober, 2017 kl. 08:16

Hej Petter!

Som ung museologistudent praktiserade jag på dåv. Medicinhistoriska museet (gamla Eugeniahemmet) och fick då höra om husets spökhistorier. Jag älskar allt övernaturligt och ”spökigt”, men upplevde själv inget mystiskt på museet. Däremot undrar jag vilka det är du har pratat med om Eugeniahemmets spöken? Skulle också gärna vilja skriva lite allmänt till dig om spökerier och kanske få lite tips (skriver en del skräck på amatörnivå). Hör gärna av dig och tack för en ruskigt underhållande bok! Har läst ”Hemsökt” tre gånger.

    Petter · 27 oktober, 2017 kl. 05:18

    Hej Fredrika. Historierna om barnskriken på Eugeniahemmet fick jag av en person som sade sig själv ha upplevt detta och de övriga detaljerna var sådant hon i sin tur hört från kollegor eller andra med anknytning till platsen. De flesta av de vittnesmål om underligheter som jag använt vid mina skriverier har jag fått under förutsättning att inte uppge namnet på sagesmannen eller -kvinnan, och så även denna gång. Hoppas du hittar vad du söker även om hjälpen du fick av mig inte var stor. Tack för de vänliga orden om ”Hemsökt” förresten. Historien om Eugeniahemmet kommer att bli ett kapitel i uppföljaren ”Spöklikt” som kommer våren 2018. Du kan alltid nå mig via kontaktformuläret här på Skarn, du hittar det under fliken ”Om Skarn”.
    Petter Inedahl.

Stefan Torstensson · 1 november, 2017 kl. 11:18

Jag jobbade i ett fastighetsbolag för 15 år sen, och besökte i tjänsten bl a KS.
Min gruppchef var en av de barnen som fick tillbringa de första barnaåren på Eugeniahemmet, en tid han helst ville glömma. Han berättade lite om spökerierna på hemmet, men dessvärre inga detaljer.

Chefen ville alltid ha med mig på kundbesöken, även till hemmet när det var ett museum. Den trevliga kvinnan som var anställd där, kunde berätta om den spökande hissen, men gav heller inga mer detaljer. Museet var intressant att besöka även om det kändes lite annorlunda med museiföremålen. Dessvärre kan jag inte fråga min dåvarande chef om detaljerna, då han har hastat vidare till den bättre världen på ”andra sidan”.
Han var populär både bland personalen och kunderna, med en väldigt stor yrkesskicklighet och kunnighet.

Jag ser fram mot nästa bok 🙂

Lämna ett svar till Petter Avbryt svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *