Säby gård
Om det vackert belägna Säby i Järfälla berättas en sällsynt vidrig historia om ett barn som hemsöktes av en demon, ett mörkt och ondskefullt väsen inte ens prästen kunde få bukt med.
Endast några minuters promenad från Jakobsbergs centrum befinner man sig mitt ute på landet. Den långsmala Säbysjön med sina sumpiga stränder dominerar området, och stallen och de många hästarna gör att illusionen av jordbruksbygd dröjer sig kvar trots att det är många år sedan all odling upphörde. I resterna av den allé som en gång förband de bägge granngårdarna Säby och Jakobsberg flyger fladdermössen om nätterna, och om man ignorerar de stora möbel- och byggvaruhusens anskrämliga klossar verkar det hela snudd på idylliskt.
Resterna av allén mot Jakobsbergs gård. Här flyger fladdermöss om nätterna.
Säby gård uppfördes av Schering Rosenhane åren 1654-1656, och är ett av de minsta herresäten som blivit begåvade med en bild i Erik Dahlbergs sveciaverk. Säby har byggts till och om flera gånger, senast under 1920-talet, men går ändå lätt att känna igen från den nu över trehundra år gamla gravyren. Den ena flygeln är även den från 1600-talet, men märkligt nog är det idag ingen som längre kan säga vilken. Av den ursprungliga barockträdgården återstår inte ett spår. Naturen har för länge sedan återtagit sin förlorade terräng, och endast den forna ruddammen med sin grävda kanal låter antyda inverkan av människohand. Säby gård har haft många ägare genom åren, sedan 1970 Järfälla kommun. Ingen bor längre i manbyggnaden, utan idag är det en förskola som huserar i det gamla herremanshuset.
Mörka fönster. Ingen bor längre i Säbys manbyggnad.
Det är mycket tveksamt om de barn som dagligen gästar Säby gård känner till någonting om platsens historia. Om de gjorde det skulle de med all säkerhet vägra gå dit, för de otäcka berättelser som kopplats till Säby har att göra med just barn. Händelserna tar sin början under 1800-talets sista år när Säby gård ännu var jordbruksfastighet. En kvinna som vuxit upp här, och som ung känt de inblandade, berättar om en hemsökelse som inte ens prästen rådde på, och som fick både barn och vuxna att blekna.
Stallet på Säby. Här arbetade en man vid namn Wallin tills en demon tvingade bort honom.
I Säby gårds fiskartorp bor en av stallets anställda, Wallin, med sin femåriga dotter, och det är hon som blir föremål för en uppmärksamhet de flesta inte skulle önska sin värste ovän. En natt vaknar hon av att täcket slits av sängen. Det är mörkt i stugan, och hon kan höra sin pappas regelbundna andhämtning från andra sidan rummet. När hon lägger täcket tillrätta slits det på nytt bort, och flickan, som blir rädd, väcker sin far, vilken dock inte kan hitta någon förklaring till det skedda. Var och varannan natt upprepas sedan händelsen när täcket slits bort av en okänd varelse som efter hand blir allt mer våldsam. Den lilla flickan får örfilar ur tomma intet, och vaknar skrikande av att osynliga händer slår, klämmer och nyper. Om morgnarna är hennes kropp ofta täckt av oförklarliga blåmärken. Händelserna fortsätter natt efter natt under veckorna som går, och ett flertal av grannarna, som nu kommit för att vaka hos den hemsökta familjen, blir vittne till de skrämmande förföljelserna.
Säbysjön. Det nu försvunna fiskartorpet låg i strandkanten till vänster en bit utanför bild.
En präst kallas dit för att läsa bort demonen, men trots upprepade besök ger hans bemödanden bara tillfällig lindring. Redan ett par dagar efter läsningen är den förhatliga och ondskefulla närvaron tillbaka. En lapp med texten till bönen ”Fader vår” som satts upp ovanför flickans säng slits inför flera människors ögon bort av en osynlig hand, medan en likadan lapp, men med texten ”Satan”, som satts upp för jämförelses skull, lämnas ifred tills en av de närvarande själv avlägsnar den. Vid det här laget har hemsökelsen hållit på en längre tid, och den lilla flickan totalt tappat livsgnistan. Hon varken sover eller äter. Hennes kropp är snarast ett vandrande skelett, och hon är så rädd att minsta främmande ljud, även i dagsljus, får henne att gråta. Man börjar frukta för hennes liv, och familjen Wallin flyttar till sist från Säby för att komma undan den fasansfulla uppvaktningen, ett grepp som till all lycka verkar fungera. Efter familjen Wallins upplevelser är det ingen som längre varken vågar eller vill bo i fiskartorpet på Säby gård, och huset är sedan många år försvunnet. Dess plats kan anas som en liten kulle i landskapet en bit bortom vägen strax norr om gården ner mot Säbysjön. Idag är det, som sagt, åter barn på Säby gård. Vad som mer kan komma åter undviker vi att spekulera i.
Odlingslotten i Säby koloniområde där en spökkvinna gav instruktioner om vad som skulle planteras.
Även i senare tid sägs oförklarliga saker ske vid Säby gård. En kvinna som haft en odlingslott i det lilla koloniområdet alldeles bakom södra flygeln, en plats där tidigare gårdens köksträdgård varit belägen med fruktträd, av vilka några få faktiskt ännu står kvar, och stora växthus, är en solig vårdag sysselsatt med att påta i jorden i sin lott. Hon har helt nyligen fått den och är därför eld och lågor över alla planteringsmöjligheter platsen erbjuder, och gör under arbetet upp planer för hur de olika grönsakerna och växterna borde placeras, så mycket så att det är med ett ryck hon lägger märke till en äldre dam några steg ifrån henne på gräsgången, en dam som betraktar henne stint och verkar ha dykt upp från ingenstans. Den främmande har kort vitt hår och är klädd i svart jacka och vad hon beskriver som typiska tantbyxor med resår i midjan. Hon är mager och ögonen ligger djupt i det fårade ansiktet. ”Du måste plantera zinnia” säger den gamla, och som om hon anat att blomman var helt okänd för den yngre kvinnan upprepar hon med skärpa: ”Man har alltid zinnia.” Därefter avlägsnar hon sig i riktning mot sjön men löses upp inför ögonen på den häpna betraktaren efter endast några meter, och en undersökning av platsen där hon försvunnit genererar inte minsta spår. En granne hon pratar med, den enda människan där förutom henne själv, svär på att ingen gått förbi och det faktum att den enda ingången till det helt ingärdade området ligger i rakt motsatt riktning gör inte mysteriet mindre. Det är tidig vår och varken buskar eller träd har några blad den märkliga damen kunnat gömma sig bakom, och att den bortåt nittioåriga kvinnan skulle sprungit iväg och sedan klättrat över staketet är helt uteslutet. Trots att händelsen utspelats i klart solsken efterlämnar den obehag och tvivel på det egna förståndet, och hon tillbringar åtskilliga kvällar med att grubbla över vem den mystiska damen kan ha varit. En sökning på nätet ger vid handen att zinnia är en vacker och färgstark blomma, en hon genast bestämmer sig för att så, någonting hon också gör alla de sex år hon har odlingslotten, och kanske är det även därför hon aldrig mer ser spökkvinnan i Säbys gamla köksträdgård.
Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.
0 kommentarer