Den kalla handen

Sigtuna stadshotell

Som gäst på ett hotell förväntar man sig viss uppmärksamhet. Otrevlig blir den först när den kommer från de döda och inte de levande.

Sigtuna brer ut sig mot Sigtunafjärden likt en solfjäder. De smala ålderdomliga gatorna i stadskärnan ringlar mellan pittoreska trähus i bästa sagoboksstil, bland dem landets minsta rådhus. Det är en sommarstad, en plats där turisterna säkerligen är fler än invånarna, och Mälarens solglitter möter i var och varannan gränd mellan rosor i alla upptänkliga färger.

Sigtunas rådhus. Sveriges minsta.

Det är också en stad som lever på sitt förgångna. Kyrkoruiner och klosterminnen förvandlar den till en sprucken spegel av tid som gått, och det är inte svårt att känna ett stänk av vemod för en av våra äldsta städer. Man tror att Sigtuna grundades kring år 1000 av Olof Skötkonung, Sveriges förste kristne kung, och här präglades även de första mynten i landet. Det var en lika stolt som mäktig stad. Tre stora kyrkoruiner och runt trettio runstenar talat sitt tydliga språk, men storhetstiden var kort, knappt hundrafemtio år. Kring 1130 flyttar biskopen till det bättre belägna Uppsala, och med honom en stor del av prästerna och deras följe. Ett drygt århundrade senare brinner så gott som hela staden ner, och många av invånarna beger istället till det nyanlagda Stockholm, och när reformationen stänger dominikanerklostret är det definitivt slut med Sigtunas makt. Nu är det som sagt turisterna som sätter sin prägel på den gamla kungastaden, och både båtar och bussar tömmer sina dagliga laster här.

S:t Pers kyrkoruin är bara en av de handfasta påminnelserna om stadens förgångna.

Sigtuna ligger vackert på höjderna över fjärden, och en av de bäst belägna byggnaderna är Sigtuna stadshotell på branten alldeles invid museet och det grönskande Lilla torget. Sedan 1909 har besökare kunnat äta och bo här, och hotellet har, i varje fall till det yttre, behållit sin gammaldags charm. Det går en hel del historier om Sigtuna stadshotell, de flesta av dem lagom småmysiga och hemtrevliga, men i varje fall en av dem är av helt annan art, och en som inte automatiskt inbjuder till övernattning. En före detta anställd berättar hur hon redan första dagen blev varnad, halvt på skämt, för att hotellet var hemsökt. Upplysningen gjorde henne varken rädd eller orolig, snarare var den påstådda chansen att möta ett spöke en krydda i en annars arbetsam vardag, men då ingenting hände och dagarna gick glömde hon bort det hela.

Stadshotellet från sjösidan. Här sägs både döda och levande övernatta.

En sommarnatt vaknar hon och en annan av de anställda nära nog samtidigt, de delar rum med en tredje kvinna i själva hotellbyggnaden. Vad som väckt dem är de inte riktigt säkra på, men då de gnuggat sömnen ur ögonen ser de att deras kamrat står framme vid fönstret och stirrar ut. Hon står helt still, och verkar försjunken i dystra tankar för det enda ljud hon ger ifrån sig är en djup suck. Tillfrågad om varför hon står där, och om hon är ledsen vänder sig gestalten om, utan att dock yttra ett ord. Allt de ser är hennes siluett mot det ljusa fönstret, när de plötsligt hör en röst bakom sig. Det är deras kamrat som ber dem vara tysta så att hon kan sova, och i samma sekund försvinner gestalten vid fönstret. Efter denna händelse ses den suckande skepnaden ett flertal gånger, men väcker oftast inga andra känslor än medlidande. Det är inte förrän några veckor senare som känslorna för det suckande spöket drastiskt förändras när en av de anställda åter vaknar mitt i natten av en välbekant, men malplacerad förnimmelse. Det är någon som håller henne i handen. Med ett ryck sätter hon sig upp i sängen och försöker dra åt sig handen, men någonting håller den i ett järngrepp. Hon beskriver den främmande handen som otroligt kall och hård, och bredvid sängen svävar liksom en vit dimma. Hur länge det dröjer innan greppet släpper kan hon efteråt inte säga, men hon bytte anställning en kort tid därefter, och berättar att hon aldrig trott på spöken innan hon kom till Sigtuna stadshotell.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.