Hölö gamla ålderdomshem.
Den snåla gumman kunde inte vara utan sitt guld, inte ens sedan hon dött. Natt efter natt letar hon nu i Hölö gamla ålderdomshem.
På en kulle vid randen av Kyrksjön ligger Hölö kyrka bland sina gravar. De spikraka gångarna kantas av lika raka rader gravstenar, och endast bogårdsmurens skrovliga gråsten bryter det jämna mönstret. De höga och vackert smidda grindarna avslutar allén från gamla landsvägen vilken sedan trafiken lagts om lämnat Hölö kyrka i ett bakvatten de förbiilande bilisterna knappast förmår mer än ana. Nu står den ensam och oftast tom och kring kyrkogården vajar åkern för sommarvinden.
Hölö kyrka. Den hemsökta pastorsexpeditionen ligger till vänster en bit utanför bild.
Det både ser ut och låter idylliskt, men under vetefälten sägs de döda från den blodiga sensommardagen 1568 ännu ligga i sönderrostande rustningar. Det var nämligen vid Hölö kyrka de upproriska hertigarnas Johan och Karl, sedermera Johan III och Karl IX, trupper för första gången på allvar drabbade samman med Erik XIV:s armé, och trots sin numerära underlägsenhet tvingade de kungatrogna till reträtt efter en våldsam attack som krossat det kungliga rytteriet vid stranden av Åbyån. Hölö kyrka tros ha blivit byggd under 1100-talet, men dateringen är en smula osäker då egentligen ingenting återstår av det ursprungliga huset. Den äldsta kvarvarande delen är tornet, vilket murades under 1400-talet, och vars tegelblinderingar ännu kan anas under putsen. Resten av den då hopplöst omoderna kyrkan revs under 1790-talet, och istället uppfördes en helt ny kyrkobyggnad i tidens smak, en som trots flera restaureringar är sig lik än idag.
Det forna ålderdomshemmet, strategiskt placerat intill kyrkogården. Kyrksjön skymtar till höger.
Klockargården vid den lilla gårdsplanen söder om kyrkan har inte på länge varit bostad åt någon klockare. Den är idag pastorsexpedition, och byggdes, liksom sin granne församlingshemmet, även den under 1700-talet. Under många år var här ålderdomshem, och man kan fråga sig om det var praktiska eller humanitära skäl som lät de gamla bo intill den kyrkogård de snart själva skulle grävas ner i. Det går en hel del rykten om det gamla ålderdomshemmet, och om de är sanna betyder det att i varje fall en av dess forna invånare inte alls funnit frid efter döden. Redan under ålderdomshemmets tid lär man ha sett en underlig gestalt vandra genom rummen, och en kvinna som då bodde här har berättat om nätter som sakta men säkert fylldes av skräck när varje skugga kunde betyda besök från andra sidan graven.
Klockargård, ålderdomshem, pastorsexpedition. Det hemsökta huset har genom åren haft många olika funktioner. Hölö kyrka i bakgrunden.
En kväll sitter hon ensam och läser när hon i ögonvrån noterar att någon kommer in i rummet. Hon tittar upp, och får till sin förvåning se en gumma som står strax innanför dörröppningen. Den främmande är helt obekant, och dessutom märkligt urvattnad i färgerna. Hon står och svajar liksom i stark blåst, och trots att hon inte verkar lägga märke till den andras närvaro går det kalla kårar genom betraktaren. Gumman rör sig helt ljudlöst genom rummet som i hennes spår fylls av en dovt hotfull atmosfär. Hon trevar längs väggarna, och faller till sist på knä på golvet innan hon försvinner lika oförmodat som hon dykt upp. Vid samtal med några av de övriga på hemmet visar det sig att fler sett den otrevliga gestalten, och var gång på olika ställen i byggnaden. Lokal sägen berättar att det är vålnaden av en av ålderdomshemmets tidigare invånare, en gumma ökänd för sin snålhet, och som innan hon dog gömt två guldringar under tapeten, ringar hon nu vill ha med sig i sin grav. Hennes besök är sporadiska men fruktade. De beskrivs som om det endast vore en tidsfråga innan hon vänder sin fasansfulla uppmärksamhet mot de levande. Idag bor ingen längre i det forna ålderdomshemmet, och trots att det sedan den tiden renoverats invändigt flera gånger har inga guldringar rapporterats hittade. Kanske hänger de två sakerna samman, och kanske är det därför hon ännu lär söka om nätterna i den ensligt belägna pastorsexpeditionen vid Hölö kyrka.
Kyrksjön där någonting okänt rör sig under ytan. Är det ett sjöodjur, näcken eller de döda flickorna?
Även själva Kyrksjön sägs vara bebodd av märkliga och skrämmande varelser. Här har vid ett flertal tillfällen både hörts och setts hur någonting stort verkat försöka ta sig upp ur vattnet, och detta oftast nattetid då vad som beskrivits som ett häftigt brusande och plaskande kunnat höras. Vintertid lär samma obekanta varelse, Kyrksjöns eget storsjöodjur måhända, underifrån slagit sönder isen med sådan kraft att bitar därav fallit ner många meter från platsen, och särskilt lär detta ha inträffat utanför en annars idyllisk lövbacke, en plats som förr gått under namnet Hanemarstalund. Lokal tradition har satt allt detta i samband med själve Näcken, men även med de flickor som tragiskt drunknat här någon gång kring 1860 och vars olyckliga själar sedan inte kunnat få frid trots, eller kanske just på grund av, närheten till kyrka och kyrkogård.
Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.
0 kommentarer