Svepningen

Johannes kyrka

Natt efter natt återkom den skrämmande skepnaden. Då var det för sent att ångra att hon stulit av de döda.

Uppe på Brunkebergsåsens krön ligger en av Stockholms största kyrkor. Mitt i staden, men genom sitt läge ändå avskilt, höjer sig Johannes kyrkas mäktiga tegeltorn över bebyggelsen som hukar kring den lummiga kyrkogården. Här har så vitt skilda personligheter som de halvt mytiska Skeviksborna och krigshjälten von Döbeln fått sista viloplats.

Johannes kyrkogård är den enda av innerstadens kyrkogårdar värd namnet.

Den nuvarande kyrkan invigdes 1890, men platsen har ända sedan medeltiden varit bebyggd med kapell och kyrkor av olika slag. Kring 1286 tros S:t Görans kapell stått färdigt, en träbyggnad om vilken man inte vet stort mer än att den 1636 var ersatt av en ny som då något inkonsekvent istället fick namnet S:t Johannes. Det lilla kapellet byggdes om och till och kom till sist att bli en rätt märklig byggnad vilken ofta kallades pittoresk, men av församlingen ansågs vara en skamfläck varför det också revs efter en sista gudstjänst den 9 november 1884. Den gamla 1600-talsklockstapeln blev dock kvar, och dess karaktäristiska siluett pekar ännu efter mer än trehundra år mot skyn ovan de knotiga pilalléerna. Johannes är den enda av innerstadens alla kyrkor som har en kyrkogård värd namnet, och här sägs under slutet av 1700-talet ha hållits svarta mässor med syfte att väcka upp de döda.

Den gamla klockstapeln är det enda som återstår av 1600-talskyrkan där man försökte väcka upp de döda.

Det viskas underliga saker om Johannes kyrka och kyrkogård. Kringboende berättar om stora och märkliga skuggor som sägs knyckigt röra sig mellan träden, och en man som en natt passerat här hade en upplevelse lika oförklarlig som omskakande. Det är sent, eller tidigt, klockan någonstans mellan tre och fyra på morgonen, när han försjunken i egna tankar viker in på kyrkogårdens grusgång. Med en grimas konstaterar han att telefonen laddat ur varför han kastar en blick upp mot tornuret som dock inte är upplyst. Rakt under sitter ljudluckorna parvis likt flera meter höga fönster, och till sin förvåning ser han hur ett ljus tänds bakom de spjälor som ersätter fönsterglaset. Det lyser med ett overkligt sken som varken påminner om eld eller glödlampa och rör sig runt liksom cirklade det kring kyrkklockan. Steg för steg kommer det neråt och mannen som stannat vid den märkliga synen grips av känslan att det på något vis sett honom och nu är på väg ut. Han drar ett djupt andetag och går sedan snabbt därifrån. Han menar att atmosfären på kyrkogården ändrats i ett slag när ljuset tändes, och den tidigare rofulla stillheten ersatts av någonting obeskrivligt illvilligt och hotfullt. Händelsen lämnar honom dock ingen ro, och i ett försök att finna en naturlig förklaring till det hela besöker han kyrkan redan nästa dag. Den är öppen, men de bägge anställda han möter förnekar bestämt att någon skulle springa runt i kyrktornet om nätterna, och han går därifrån betydligt mer skrämd än han kom dit.

Det inre av Johannes kyrka. Vem eller vad är det som vistas här om nätterna?

Johannes kyrkogård sägs länge varit hemsökt och en än värre historia berättas om en flicka som en kväll år 1699 varit för att hämta vatten i den brunn som då fanns här. Hon är på väg ut på gatan när hon ser en vit skepnad resa sig till synes rätt ur marken, men när den första skräcken gått över inser hon att det ganska säkert är någon som försöker skrämma henne och med en snärt av handen rycker hon åt sig en bit av den smutsiga och multna svepningen och springer hem. Redan samma natt vaknar hon av att någon står lutad över hennes säng. Den främmande är storväxt och stinker av förruttnelse, och dess ögon glöder olycksbådande. Med ett skrik sätter hon sig upp och hela det övriga hushållet kommer springande, bara för att finna besökaren spårlöst försvunnen. Natt efter natt återkommer den fruktansvärda skepnaden och inte förrän hon tar svepningsbiten och gräver ner på kyrkogården upphör hemsökelsen. Enligt berättelsen genomgick flickan en otäck förändring under dessa fasans veckor, och var till slut inte annat än skinn och ben och lär också dött kort därefter endast 12 år gammal.

Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl