Skärgårdsspöket

Ålö gård

På en sten utanför gården sitter en gråtande flicka. Hon sägs ha suttit här sedan hon mördats för över hundra år sedan.

I kläm mellan Utö och Rånö i Stockholms södra skärgård ligger Ålö. Ön hör varken till de största eller de minsta, och består till övervägande del av berg och klippor på vilka enorma och urgamla tallar sträcker sina förvridna grenar mot skyn. Mot yttersidan planas hällarna ut, slipade av årtusendens dyningar och vreda vågor, och här och där överraskar en insprängd sandstrand där tången hopats i drivor tillsammans med enstaka plastflaskor influtna från havet eller kvarlämnade av sommartida badgäster. Ålö är sista utpost, och utanför det lilla skäret Kläppen i Källvikens mynning är öppet vatten hela vägen till de forna svenskbygderna på Ösel på andra sidan Östersjön.

Källviken och det lilla skäret Kläppen som en sista utpost innan öppna havet. Landtungan till vänster är Utö.

Mitten av ön utgörs av en dalgång där hagarna brer ut sig och vägen ringlar norrut mot den lilla bron över till Utö. Här betar kor och får, och enstaka hus leker kurragömma mellan träddungarna. Skärgårdsatmosfären tonas ned tills en plötslig vindil för med sig doften av tång och saltvatten, och gökens rop ersätts av tärnors och fiskmåsars skriande. Ovanför båtbryggan i väst tronar Brända bergen som fått sitt namn av vårdkasens plats på dess topp. Man tror att Ålö varit bebott sedan järnåldern, kanske längre, och ett gravfält strax intill Ålö gårds gamla tomtplats ger en fingervisning om att människor haft sin boning på samma plats i minst ett årtusende. På den lilla, genom landhöjningen nu försvunna, Kapellholmen mitt mellan Ålö och Utö låg tidigare en kyrkogård med tillhörande kapell. Det brändes av ryssarna 1719 och dess sönderslagna medeltida dopfunt hittades av en slump så sent som i början av 1940-talet.

Ålö gård, där en mördad flicka sägs gå igen.

Ålö drabbades hårt av de ryska soldaterna blodssommaren 1719 i och med att ön tillsammans med Utö och Rånö under flera veckor blev bas för härjningarna längre inåt kusten. Allt levande dödades, och alla hus brändes i grund, en skövling så total att ännu 1791, över sjuttio år efter katastrofen, bara en enda bonde fanns på hela ön. Det dåtida Ålö gård låg ett par hundra meter norr om den nuvarande, ungefär där de tre vägarna från ångbåtsbryggan, Utö och Källviken möts, men flyttades under 1870-talet till strandkanten av den nu så gott som helt försvunna sjön Ålamaren. Trots motgångar är Ålö gård än idag ett fungerande skärgårdsjordbruk, någonting närapå unikt i en region som annars så gott som helt tagits över av sommarstugor och fritidsbåtar.

Ålö gård är ett av få levande skärgårdsjordbruk. Med invånare som dock inte alltid själva är levande om man får tro vad som sägs.

Under de blommande fruktträden lyser Ålös mangårdsbyggnad varmt röd, och alldeles intill svankar den gamla statbyggnaden med stuprännorna och blinkar lätt med tomma fönster. Att den vänligt leende gården skulle vara hemvist för spöken är svårt att tro i sommarsolen, och likväl går det märkliga historier om platsen. En kvinna som varit på besök här berättar hur hon en sen kväll kommer ut ur huset och stannar förvånat vid åsynen av ett litet barn som står i trädgården och betraktar henne med intensiv blick. Hon tar några steg i riktning mot den lilla, men stannar på nytt då hela scenen är obestämbart men tydligt obehaglig. Utan att kunna sätta fingret på vad blir hon övertygad om att någonting är fel, och det märkliga barnet, en blek och hålögd flicka i treårsåldern, fortsätter stirra utan att göra någon ansats att tala eller komma närmre. De står så under några minuter, ömsesidigt stirrande, medan obehaget förvandlas till skräck som inte minskas på något sätt av att barnet vajar till, liksom för en vindpust, för att sedan upplösas i tomma intet. Med stor tvekan går kvinnan fram till platsen där barnet stått, utan att finna minsta spår av henne. Gräset är inte nertrampat och trädstammen intill är för smal att gömma sig bakom, till och med för ett barn. Fler har sett spökbarnet vid Ålö gård, och en äldre kvinna berättar om en snyftande skepnad som sitter på en sten men försvinner på samma märkliga sätt. Enligt lokal tradition ska den lilla flickan vara vålnaden av ett barn som någon gång kring förra sekelskiftet mördats av en piga i en källare på Ålö gård. Kanske ligger den lilla kroppen kvar där, och kanske är det därför hon ännu inte fått ro. Även bron som förbinder Ålö med Utö lär vara hemsökt, och två män på väg över den har berättat hur de mött ett spöklikt begravningsfölje på väg från Ålö, komplett med hästar, likkista och allt, och hur den kusliga synen försvunnit lika märkligt som den dykt upp men hur stämningen den framkallat varit betydligt svårare att bli av med, för att inte tala om den känsla av annalkande fara som följde dem lång tid därefter.

Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl