Kvinnan i spegeln

Villa Bergudden

I det blanka spegelglaset mötte ett ansikte som inte var hennes eget, och blicken i de främmande ögonen var ren och skär ondska.

Söder om Linasundet vidgar sig Södertäljeviken på nytt, och strax därefter möter två små holmar som går under de putslustiga namnen Limpan och Fläsket. På västra sidan ligger det hemsökta ålderdomshemmet Karlberga, men österut höjer sig stranden brant med bergiga höjder där skogen ömsom står tät ömsom hackats ut för att rymma bebyggelsen. Här ligger bostadsområdet Bergvik, liksom utstrött av en jättehand i dalgången mellan två bergshöjder.

Finns spökena kvar i Villa Bergudden?

Bergviks historia börjar med anläggandet av Hansta tegelbruk någon gång strax efter sekelskiftet 1800, men området har sitt namn efter den villa som byggdes på det då nedlagda brukets plats under 1880-talet. Det stora vita trevåningshuset syntes väl från vattnet och blev med sin ångbåtsbrygga ett omtyckt vykortsmotiv. Huset skulle med åren bli pensionat med namnet målat i meterhöga bokstäver på fasaden, senare ombyggt till lägenheter innan det liksom så mycket av det övriga Södertälje blev offer för rivningsraseriet under 1950-, 60- och 70-talen. Här låg förutom Bergvik flera andra större, och senare även mindre, villor vilka många hade snarlika namn anspelande på den bergiga terrängen: Enkenbergsvik, Berghäll och Bergudden för att nämna några.

Gravhög eller klapperstensfält? Åsikterna går isär.

Än idag är Bergvik till största delen ett villaområde, men har under senaste århundradet stadigt förtätats i varierande stilar, och för den som är intresserad av småhusarkitektur finns mycket att titta på. Ett av alla dessa hus är den lilla tegelklädda villan på Danielsvägen 5, hukande under den bergstopp där lokal sägen placerat ett bronsåldersröse vilket dock av det mer prosaiska Riksantikvarieämbetet klassats som naturbildat klapperstensfält. Villan hette förr Bergudden, ett namn som sedan länge kommit ur bruk, och låg i början av 1960-talet betydligt mer ensligt. Skogen var mörkare, tätare och vildare, och varken Joelsvägen eller den övriga bebyggelsen norr om nuvarande Danielsvägen existerade. Bergudden ser ut som en helt vanlig liten villa av inte speciellt spännande typ, och är det möjligen också, men var en gång scen för en rad oförklarliga och fasaväckande händelser.

Det hemsökta huset på Danielsvägen 5 där man inte bör se sig i spegeln om man får tro vad som berättas.

En kvinna som bott här berättar hur hon en sensommarkväll är ensam i huset när hon från sin plats i köket hör ett ljudligt brak inifrån vardagsrummet. Hon släpper allt vad hon har för händer och skyndar ut för att finna en omkullvält vas och en okänd kvinna stående framför den lilla hörnspegel som pryder rummet. Den främmande är helt klädd i vitt och hennes vackert lockiga hår hänger ner över axlarna, men blicken i de mörka ögonen är fylld av hat. Ett par sekunder står de och betraktar varandra utan ett ord innan den främmande bokstavligt talat sugs in i spegelglaset och försvinner. Kvinnan står chockad kvar i dörröppningen en lång stund innan hon sakta backar ut ur rummet utan att våga vända ryggen till. När hennes man kommer hem ett par timmar senare berättar hon om den skräckinjagande händelsen, men får bara ett skratt och en skakning på huvudet till svar. Efter det första otäcka besöket återkommer den vitklädda åtskilliga gånger och meddelar varje gång sin ankomst genom att låta något föremål ramla i golvet. En kväll är kvinnans syster och hennes man över för att fira födelsedag, och de sitter alla kring soffbordet i vardagsrummet när systern, den enda som sitter så att hon kan se spegeln, med ens stelnar till och spärrar upp ögonen av fasa för att därefter släppa kaffekoppen handlöst i bordsskivan. Utan ett ord till förklaring sträcker hon sig efter sin man och drar honom med sig ut i hallen för att sedan göra en hastig sorti ur det hemsökta huset. Några dagar senare blir hon sjuk, och i april året därpå dör hon. Redan dagen efter dödsfallet vaknar paret i Bergudden mitt i natten av en krasch nerifrån vardagsrummet, och vid kontroll visar det sig att hörnspegeln oförklarligt ramlat ner och gått i tusen bitar. Efter detta ses den vitklädda vålnaden aldrig mer, men mindre än ett år senare dör även kvinnan, och hennes man säljer därefter Bergudden och flyttar ut för att aldrig återvända.

Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl