Vreta torp
Att utmana det övernaturliga kan få svåra följder om man får tro vad som berättas om Vreta torp. Här sägs en man ha fått ångra att han brustit i respekten mot de döda.
Norr om Fasterna kyrka slår vägen en många kilometer stor ögla kring det platta åkerlandskap som endast bryts av höjderna Munkberget och Kråkberget där sägnerna viskar om jättar och gömda guldskatter. Från den bilburna cirkelns nordvästra hörn leder en väg ut mot länsgränsen och Långsjön, som ibland även kallas Ubby-Långsjön för att skilja den från traktens bägge andra Långsjöar, Långsjön vid Rimbo och Gavel-Långsjön vid Rånäs, och den som fortsätter denna väg kommer snart till det lilla torpet Vreta.
Vägen mot Vreta. I ladan på bilden sägs märkliga saker ha hänt om nätterna.
Vreta ligger intill en lutande milsten, en sista utpost mot de stora skogar som sporadisk kalhuggning dock ofta ger ett sjukligt utseende. Redan ett stenkast från torpet står en vägg av mörka högresta granar, och landskapet ändrar karaktär med ens. Borta är de soliga ekbackar där enar frodas vid månghundraårigt knotiga bjässars spretande grenar, och jordbruksmarken får ett abrupt slut när skogen tar vid. En bit norrut döljs resterna av Alby skans, en urgammal stenmur mitt i skogen historiker kopplat samman med de strider som kulminerade i slaget vid Knutby kyrka 1469 då den upproriske Erik Karlsson Vasa, en danskvänlig kusin till Gustav Vasas pappa, besegrade kung Karl Knutsson Bondes styrkor.
Vreta i motljus. Det mindre huset till höger är den stuga där den spökande torparen sägs ha tagit livet av sig.
Exakt hur gammalt Vreta är har historiens källor inte bevarat, men torpet skattlades första gången 1722, och borde rimligen ha uppförts kort före, kanske som en följd av att landet året innan äntligen fått fred efter över tjugo års oavbrutna krig. Vreta, som ett tag även hette Nybytorp, var torp under Rånäs, och låg då som nu ensligt, bebyggelsens sista utpost mot den stora skogen. Det ursprungliga torpet ersattes under 1800-talet av ett nytt som ännu finns kvar om än i mindre smakfullt tillbyggt skick, men sedan 1940-talet har gården en ny manbyggnad i villastil alldeles intill knuten på den äldre. Här är avskilt och stilla, endast den sporadiska biltrafiken och hönsens kacklande bryter tystnaden en vårdag. Hur det är en mörk och stormig höstnatt kan man lätt föreställa sig.
Åkrarna vid Vreta. Här lär den bleka vålnaden av en död torpare gå om kvällarna.
Om det yttre lugnet även avspeglas i ett inre ska vara osagt. Vreta var en gång en beryktad och fruktad plats där skrämmande och oförklarliga saker sades hända. Historien börjar när torpet efter ett dödsfall får nya hyresgäster. Så snart de kommit dit får de känslan av att någonting är fel, utan att dock kunna sätta fingret på vad. Atmosfären är tryckt och ogästvänlig, de beskriver den som att de inte var välkomna, att någon eller någonting redan bodde där. Vid flera tillfällen tycker de sig märka rörelser i ögonvrån, och såväl på gårdsplanen som i huset glider skuggor som verkar ha eget liv. Även djuren verkar lägga märke till de otrevliga fenomenen, och åtskilliga morgnar hittas de svettiga och rädda, och dörrar som stängts kvällen innan står oförklarligt på vid gavel. En natt ser de tydligt en blek gestalt komma över åkern bakom boningshuset, men försvinna i tomma intet innan den hinner fram, och kvällen därpå drar någonting de beskriver som en stor blodröd hand över utsidan av fönstret. Vid det laget har de fått nog. Stämningen i torpet är nu så skräckladdad att de knappt törs vistas där, och efter ett kort rådslag kallar man dit prästen under någon förevändning. När han får höra ärendets verkliga natur blir han först arg, men går efter en stunds övertalning med på att läsa några väl valda bibelverser varefter hemsökelserna lugnar ner sig en tid. Några veckor efter prästens besök sitter torparparet i köket tillsammans med två grannar när alla fyra ser en man materialisera sig i hörnet intill spisen. Han är lång och gänglig och stirrar på dem med tomma ögonhålor innan han försvinner rätt genom muren. De reser sig bestörta från bordet, och en av grannarna frågar ”Vem är du?”, dock utan att få svar. Ilsken, och kanske även en smula rädd, skriker han ”Dra då åt helvete dit du hör hemma”. Sekunden därpå slås alla dörrar i huset upp på vid gavel med ljudliga skrällar. En kraftig vind dyker upp från ingenstans i den tidigare stilla kvällen, och kronorna på de bägge asparna ute vid grinden slits som i full storm. Den granne som skrikit åt vålnaden på Vreta blir efter den händelsen helt förändrad. Skygg och räddhågsen vågar han inte längre vara ensam efter mörkrets inbrott, och den tidigare storskrävlaren kryper ihop i skräck för minsta oväntade ljud eller rörelse. Någonting förföljde honom sedan den där kvällen på Vreta, någonting ondskefullt som gjorde livet till en fasa. Enligt lokal tradition är den som hemsöker Vreta en tidigare torpare som efter en längre tids svår sjukdom inte längre orkat med plågan, utan hängt sig i köksspisen. Om han är kvar där än är inte gott att veta, men att Vreta sedan lång tid har en ny manbyggnad är däremot ett faktum. Varför kan man bara spekulera i.
Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl
0 kommentarer