Kristinebergs slott

Knark, krig och djävulspakter. Det bedrägligt idylliska Kristinebergs slott har många svarta minnen.

Det något missbenämnda Kristinebergs slott ligger allra längst ut på Kungsholmen i Stockholm. En större malmgård från mitten av 1700-talet inklämd i en park som känns alltmer hopträngd för vart år som går. Anledningen till det högtravande namnet är att gården under några år under mitten av 1800-talet ägdes av prins August, kung Oskar I:s lillebror, och på grund av den kungliga glansen naturligtvis måste begåvas med benämningen slott. Kristineberg, eller Chrestineberg, som det stavas i en bok från 1800, tillhörde ursprungligen den hårdföre fältmarskalken Lennart Torstensson som trots att han var så sjuk att han oftast fick föras runt på slagfälten på bår blev en skräckfigur som både tyskar och danskar drömde mardrömmar om många år efter westfaliska freden. Vilken Kristina som fått ge namn åt malmgården är det inte riktigt någon som vet, man har gissat på både Lennart Torstenssons sonhustru Kristina Stenbock och drottning Kristina, men sanningen är än så länge höljd i dunkel.

Källardörren på Kristineberg. Kanske var det här Jakob Hahr smet ut på sina nattliga möten.

Under dagtid härskar byggarbetarna och grävskoporna kring de gamla lindarna i slottets stympade allé, men när mörkret sänkt sig och höstvindarna sliter i trädkronorna kan man med lite god vilja drömma sig tillbaks till 1778 när Ostindiska kompaniets fraktuppsyningsman, eller superkargör som det hette med den tidens språk, Jakob Hahr köpte egendomen. Denne Jakob Hahr var en man som inte var alltför nogräknad med hur han skaffade sig inkomster eller hur det gick med dem som hamnade i kläm i hans många och ofta ljusskygga affärer. Han levde på stor fot, betydligt större än lönen som fraktuppsyningsman egentligen medgav, och pengarna tjänade han på att smuggla narkotika, en knarkbaron från Gustav III:s dagar. Mellan Madras i Indien och Macao och Kanton i Kina gick täta resor med opium i lasten, och då som nu föredrog de ansvariga att bosätta sig på behörigt avstånd från det elände deras handel orsakade.

Slottsparken en sen höstnatt när vinden river i lindarna.

Det gick besynnerliga rykten om denne Jakob Hahr. Han var ungkarl, men det viskades att hans hovmästare i själva verket var hans son, avlad i lönndom med husföreståndarinnan. De som var insatta menade dessutom att den notoriskt grälsjuke Jakob Hahr ingått en pakt med själva djävulen för att oupptäckt kunna fortsätta sitt smutsiga hantverk. En mörk höstnatt skulle de bägge kontrahenterna beseglat pakten i blod och grävt ner pergamentet under någon av parkens många lindar.

Kristinebergs slott, ett mästerverk i svensk rokoko och samtidigt hemvist för det okända.

Redan 1785 dör Jakob Hahr av okänd anledning och sägs sedan dess hemsöka de allt trängre resterna av slottsparken för att försöka finna det ödesdigra kontraktet så att hans själ äntligen kan få frid. Den som en vacker vårmorgon ser skolbarnen springa in till ljudet av den gamla vällingklockan har svårt att tro på sådana historier, men en mörk och ödslig höstnatt är både Jakob Hahr och hans mästare betydligt mer påtagliga. Det är ett välkänt faktum att de som nu bor i Kristinebergs slott sällan ses ute i sin trädgård efter mörkrets inbrott, och att lärarna i den skola som inryms i det gamla frimurarbarnhemmets flyglar inte gärna jobbar över.

Text och bild: Petter Inedahl