Mörkrets varelser

Ormgrottan i Hagaparken.

I bergets djup finns en svart och hotande skugga. Ett väsen från tidernas begynnelse som har sina jaktmarker kring Ormgrottan i Hagaparken, bara några steg från Koppartälten och Gustav III:s paviljong.

Hagaparken nattetid är en ödslig upplevelse. Pulkabarnen har gått hem, och de sista joggarna och skidåkarna har för länge sedan dragit vidare. Under träden är det mörkt, utom just där lamporna kastar sitt overkligt gula sken. Nere i Brunnsviken prasslar fjolårsvassen när vinden drar en osynlig hand genom de torra och döda bladen. En mörk kontur, en trädstam eller ett tätare busksnår, är förvillande lik en mänsklig gestalt, och får huvudet att instinktivt vridas än till vänster än till höger. När man passerat de stängda och låsta grindarna till kungliga begravningsplatsen försvinner stadens ljus bakom ryggen, och med lite god vilja kan man tro sig vara många mil från dess bullrande liv.

Brunnsviken en månskensnatt.

Den ringlande vägen för längs strandkanten bort mot den stora gräsmatta som med ett annars utdött uttryck ur landskapsarkitekturens värld kallas Pelousen, och på andra sidan vattnet står Gustav III:s paviljong igenbommad för säsongen. Strax innan vägen delar på sig öppnar sig berget i ett mörkt gap, en grotta som i folkmun fått namnet Ormgrottan, möjligen på grund av att dess inre ser ut som en passande tillflyktsort för den sortens djur. Ormgrottan, vars officiella namn är Grottan kort och gott, är ingen naturlig grotta, utan rester av den bevattningsanläggning Gustav III började uppföra 1786, men som aldrig hann bli färdig då först ryska kriget och sedan Anckarström la hinder i vägen.

Vägen mot Pelousen. Ingången till grottan ses bakom järnräcket längst till vänster i bild.

Grottan, som när den byggdes låg i strandkanten, leder rätt in i berget och var tänkt att förbindas med det lodräta schakt som sprängts ut från bergets topp. Härifrån skulle vattnet pumpas upp med en ångmaskin som Gustav III dock inte riktigt litade på, varför han istället ändrade planen till en betydligt tryggare väderkvarn. Vattnet var i första hand avsett för hästarna i den enorma gardeskasern som började byggas, men heller aldrig blev färdig, men det var även tänkt till ett konstgjort vattenfall längs bergssidan, ett som kunde belysas med färgat ljus så att det såg ut som om vattnet skiftade färg. Att Ormgrottan nu befinner sig en bra bit från Brunnsviken beror på att bygget av kanalen vid Ålkistan 1863 sänkte hela Brunnsvikens vattennivå med över en meter. Grottan har under lång tid haft tvivelaktigt anseende. Det sägs att flera människor dog under arbetets gång, och redan ett par årtionden efter mordet på Gustav III viskades man och man emellan att den egentligen varit avsedd som fängelse, och kallades därför också inkvisitionshålan.

Berget ovanför grottan. Själva grottmynningen kan skymtas ungefär mitt i bild.

Det ryktas att när man sprängde den långa tunneln in i berget väckte man liv i andar som man gjort bäst i att låta fortsätta sin sömn. Ett flertal nattvandrare som haft oturen att gå förbi Ormgrottan har berättat hur, när de stannat till för att begrunda den mörkt gapande grottmynningen, hört tydligt urskiljbara andetag ur bergets djup. Ett rosslande läte liksom av ett stort djur, och de få som vågat stanna kvar efter den upplevelsen berättar hur mörkret i grottan förtätats och hur andetagen verkat komma närmre på ett sätt som känts allt annat än betryggande. Att det väsen som bor i grottans djup då och då även lämnar sin håla för andra jaktmarker är omvittnat, och dess lurande skugga sägs kunna ses bland träden i strandkanten eller kring det branta stupet ovanför öppningen. Vad det jagar efter är säkrast att inte forska för djupt kring. Ett par som varit på väg förbi den fantasieggande platsen berättar hur de mött en man klädd i underliga gammaldags kläder gående i motsatt riktning. Den främmande går snabbt och målmedvetet utan att ta minsta notis om de andra och de tar varsitt steg åt sidan för att inte kollidera när den främmande som genom ett trollslag försvinner spårlöst alldeles intill dem. Att Ormgrottan bevisligen varit plats för otäcka händelser blev uppenbart en dag i februari 1921 när två småpojkar som lekt där plötsligt hittar ett mänskligt kranium med ett kulhål i. Polis tillkallas och vid grävning i leran inne i grottan hittar man resten av skelettet och illa medfarna klädtrasor. Intill den döde finner man också en revolver, en sak som gör att det spekuleras i självmord. Den dödes identitet blir aldrig fastslagen annat än att det rör sig om en yngre man som enligt expertisen legat där ”en relativt kort tid”, och kanske har den olycklige nu ökat floran av andar i Hagaparkens illa beryktade grotta.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.