Arbottnas svarta ekipage

Arbottna säteri

Andeframkallning, mord och brand är allt delar av gårdens förflutna. Kanske är det därför det vilar en så otäck stämning över Arbottna.

På södra Muskö, inklämt mellan Vårdkaseberget och den alltmer träskartade sjön Maren ligger Arbottna gamla sätesgård och plirar försiktigt mot ljuset. Än ligger sömnens tunga hand över resterna av den vanskötta och vildvuxna herrgårdsparken. Fruktträdens mossbelupna grenar spretar mot himlen, och gräset under de forna alléerna växer högt. En staty utan varken huvud eller överkropp lutar vid det stenröse som en gång var terrassmur. Här planeras för lägenheter, och kanske nytt liv i den tysta gården.

En sönderslagen staty i Arbottnas förvildade och vanskötta park. Huvudbyggnaden kan skymtas mellan träden.

Arbottna sägs ha anor ända från vikingatiden, men hur den dåvarande bebyggelsen sett ut är okänt. På den äldsta bevarade kartan från 1638 består Arbottna by av tre gårdar, av vilka en, Södergården, låg ungefär på den plats där herrgården senare skulle uppföras. Arbottnas första herrgårdsbyggnad fick kort livstid. Redan 1719, knappt femtio år efter dess färdigställande, bränns den tillsammans med resten av Muskö då de ryska trupperna skövlar kusten. Det nuvarande huset byggdes troligen kring 1770 av handelsmannen Adolf Levin, vilken köpt egendomen året innan. 1773 års karta visar en lanterninkrönt manbyggnad med utspringande hörnpartier och två planerade flyglar, varav dock endast den ena blev byggd. Sitt nutida franskinspirerade utseende fick Arbottna på 1870-talet när en ny tids stilideal gjort det gamla 1700-talshuset omodernt, men flygeln fick av okänd anledning behålla sin äldre fasad.

Arbottna med sin enda flygelbyggnad, vilken märkligt nog fått behålla sitt äldre utseende.

Förfallets tid börjar för Arbottna under 1950-talet när militären tar över i samband med anläggandet av Muskö flottbas. Det mesta av inredningen försvinner, orangeriet byggs om till garage, och kapellet rivs. När militären successivt flyttade ut stod gården tom under flera år, en sorglig relik med flagnande puts och utslagna fönster. Gårdens förflutna är som sagt dramatiskt, och det är ingen brist på färgstarka personligheter. En ägare under 1740-talet, Alexander Hummerhjälm, lär ha försökt ränna värjan genom sin fru på inrådan av älskarinnan, och en annan, Karl Segerlund, blev rånmördad 1757 av sin egen betjänt vilken tillsammans med en båtsman satte en kula i honom medan han sov. Ännu en bit in på 1900-talet ägdes Arbottna av släkten Levin, gården skulle inte gå dem ur händerna förrän 1916. En sentida namne till anfadern Adolf Levin var mycket intresserad av spiritism, och höll både seanser och andeframkallningar under sina besök här, aktiviteter som än idag sägs ha lämnat spår i from av underliga bultningar och knackningar i väggarna.

Uppfartsvägen med sin döende allé. Här sägs det svarta spökekipaget köra nattetid.

Om Arbottna har berättats åtskilliga historier, vilka om de är sanna kan förklara varför det gamla huset haft svårt att hitta köpare, och kanske dessutom bli en otäck överraskning för dem som sedermera flyttar in här. En kringboende berättar hur han en sen höstkväll är på väg förbi den då tomma gården när han hör det karaktäristiska men något oväntade ljudet av en häst med vagn. Han hör hur det märkliga ekipaget svänger upp under allén och gör halt i gårdsplanens grus, men kan inte se någonting i skuggorna. Förundrad går han närmre, men utan att se skymten av varken häst, vagn eller passagerare. Några sekunder senare tänds ett blekt ljus i ett av rummen på övervåningen, och som han står där och med stigande olust betraktar fenomenet försvinner ljuset och han hör en pisksnärt alldeles intill sig och sedan klappret av hästhovar och gnisslet av vagnshjul. Trots att han tydligt kan se den tomma uppfartsvägen rör sig ljudet bort mellan de knotiga stammarna, och upplevelsen lämnar en besk eftersmak av fasa. Andra har berättat om tunga steg bakom de svarta förtäckta fönstren, och hela huset sägs nattetid omges av en atmosfär av kompakt ondska. Det återstår att se om nya hyresgäster kan råda bot på det.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.