Bromma flygplats.

Ett oskyldigt nallande av bensinöverskottet ingen ägde, eller en organiserad svartabörsliga som stal tiotusentals liter? Åsikterna gick starkt isär om vad som egentligen hände i den märkliga härva som nystades upp hos Esso under bensinransoneringens dagar.

Klockan två på natten den 16 oktober 1949 kommer ett anonymt telefonsamtal till polisen. En man med raspigt förställd röst meddelar att en personbil med registreringsnummer A21895 står innanför K-porten på Bromma flygplats och tankar flygbensin under misstänkta omständigheter. När den snabbt utsända polispatrullen kommer dit finner de samma bil parkerad utanför grindarna, men ingen förare i sikte. Vid samtal med väktaren i K-porten, en anställd vid vaktbolaget Städernas vakt, framkommer att bilen tillhör en av Essos anställda och mycket riktigt varit inne vid plattan och tankat. Den utpekade ägaren, 43-årige Arne Dorch, återfinns inne på sin arbetsplats, servicestationens kontor, och erkänner efter påtryckningar att han olovligen fyllt sin bil med tjugofem liter bensin och förs ut av de myndiga poliserna för att under sträng bevakning tanka ut det stulna varefter både bensin och bil tas med till stationen. Hade Arne Dorch inte haft jouren hade han ganska säkert fått göra dem sällskap.

K-grinden på Bromma flygplats där nattvakterna såg en strid ström av fordon på väg in att tanka.

Ransonering och svartabörshandel

Det kan verka en smula förvånande att polisen tog så pass hårt på ett vardagsbrott som förmodad tjuvtankning att man genast sände en radiobil till platsen. Förklaringen låg i en skrivelse man fått från Essos huvudkontor några veckor tidigare, ett bistert dokument där bolaget anklagar föreståndaren för sin servicestation på Bromma flygplats, 39-årige Ture Swanberg, för stöld och bristande redovisning, samt menar att över 55 000 liter flygbensin försvunnit. En stor mängd förvisso, men den verkliga anledningen till myndigheternas raska ingripande låg snarare i det faktum att bensinen var ransonerad och att ransoneringsbrott ansågs betydligt allvarligare än stöld. Redan kort efter krigsslutet 1945 hade bensinransoneringen upphävts till glädje för en befolkning som fått hålla tillgodo med cykel eller de otympliga och dyra gengasaggregaten, men svenskarnas bensintörst måste varit av grövsta slaget. I samma nationalekonomiska anda som sedan medeltiden försökt lägga band på allt för stor handel med utlandet återinfördes därför ransoneringen av bensin i april 1948 och skulle komma att vara till den 12 november 1949 med allt vad detta innebar av förnyat ransoneringskortskrångel och svartabörsaffärer.

Hemlig överenskommelse

Att ransoneringen var impopulär behöver troligen inte nämnas, och bensin förvandlades över en natt från vardagsvara till någonting högst åtråvärt. Hamstring förekom allmänt och de som kunde tog till långt gående knep för att komma runt kupongtvånget och de knappa ransonerna, och inte alls bara privatpersoner. Bland annat gjorde Scandinavian Airlines System, SAS, som fått generös tilldelning av flygbensin men enligt eget förmenande alltför knapp av vanlig motorbensin, en hemlig överenskommelse med Esso om att tusentals liter flygbensin i omgångar skulle levereras till Rådings Garage på Rådmansgatan 54 där man sedan kunde tanka sina bilar och bussar utan att behöva lämna kuponger. Kanske är det överflödigt att nämna att dessa transporter aldrig var menade att komma till Bränslekommissionens kännedom och att garageägaren fick ordentlig ersättning för de risker han tog om den ljusskygga affären skulle upptäckas.

Rådmansgatan 54 där de hemliga bensinöverföringarna mellan Esso och SAS ägde rum. Texten Rådings Garage kan ännu anas över porten i mitten.

Direktörernas privilegium?

Den firma som i dagligt tal kallades Esso hette egentligen Svenska Petroleum Aktiebolaget Standard, och hade sett dagens ljus som Krooks Petroleum & Oljeaktiebolag redan 1897. Servicestationen på Bromma flygplats var bara en av många, och inte ens där var man utan konkurrenter. Hur rutinerna såg ut hos de övriga företagen kan man spekulera i, men i varje fall hos Esso var de i allra högsta grad bristfälliga. Mindre försäljningar skrevs upp i en anteckningsbok, den så kallade ”svarta boken”, vars uppgifter med jämna mellanrum summerades och därefter fakturerades kunderna. Misstagen var många. Det hände fler än en gång att kunder tog kontakt och påpekade att tankningar glömts bort och vid åtskilliga tillfällen missade de stressade tankningsmännen att skriva upp planens registreringsnummer med följd att det senare blev minst sagt vanskligt att ta reda på vem som skulle betala. Essos egna tankbilar tankades fritt, meningen var att dessa bensinkvantiteter skulle föras in i statistiken som ”egen förbrukning”, men liksom i fallet med svarta boken motsvarade verkligheten inte alltid teorin. Att bolagets direktörer dessutom till stor del ansåg att fri bensin ingick som en outtalad löneförmån gjorde inte saken bättre. En officiell hemlighet var också att på- och avtankningen av flygplan gav ett överskott, bensin ingen riktigt kunde förklara varifrån den kommit, och det var detta överskott som skulle komma att föra elva personer till rådhusrätten.

Det mystiska bensinöverskottet

Om man på huvudkontoret, som senare skulle hävdas, svävade i total okunnighet om bensinöverskottet var servicemännen på Bromma flygplats i gengäld desto mer insatta i ämnet. Hur detta märkliga överskott egentligen uppstod fanns flera teorier om, och polisens undersökningar skulle peka på ett otal faktorer som alla samverkat. Felaktiga mätare och mätstickor var ett par, men det största överskottet visade sig komma via avtankningen. Av säkerhetsskäl tömdes alla flygplan som skulle in för service eller översyn helt på bensin, och proceduren var exakt densamma som vid tankning, bara omvänd. Under översyn av Aktiebolaget Aerotransports, ABA, tankningskontrollanter sögs bensinen över i en av Essos tankbilar varefter en så kallad returnota skrevs och bensinen krediterades sedan respektive flygbolag. Inga större konstigheter kan man tycka, men verkligheten såg annorlunda ut. Av praktiska skäl ville ABA:s tankningskontrollanter, vilka även hade hand om SAS flygplan, att den avtankade bensinmängden skulle stämma med den mängd de själva fått fram genom att avläsa bensinmätarna och jämföra med planets loggbok varför Essos anställda beordrades att oavsett verklig mängd aldrig skriva returnotor på mer bensin än ABA:s kontrollanter kommit fram till. Vad ingen tänkt på, eller kanske vad många tänkt på men alla tagit för givet att någon annan ansvarade för, var att det fanns en betydande skillnad mellan bensinmätarens tom och tankens innehåll. En Douglas DC 6, det fyrmotoriga passagerarplan som var det största och vanligaste av SAS flygplan vid den här tiden, har tio bensintankar, fem i vardera vinge för att fördela tyngden av sammanlagt 16 000 liter bensin vid full tank. Vid flygning används de en och en och allt eftersom de töms kopplas nästa tank in, men för att inte riskera att luft sugs in i motorn visar mätaren tom när ungefär hundra liter återstår och det var snarare regel än undantag att man vid avtankningen kunde få upp till sex- eller sjuhundra liter bensin ur de ”tomma” tankarna. En annan faktor som spelade in var att landningsbeståndet av bränsle räknades fram av planets färdmekaniker med hjälp av död räkning på så sätt att startbeståndet från föregående flygplats minskades med flygtiden gånger normal bränsleförbrukning per timme vilket enligt SAS-standard för en DC 6:a innebar 1 300 liter i timmen, och även om detta var ett medelvärde som ofta stämde tog det ingen som helst hänsyn till flygningens längd, lastens tyngd, eller väderförhållanden varför den faktiska timförbrukningen kunde variera mellan så mycket som 1 600 och 400 liter och skillnaden mellan beräknad bensinåtgång och verklig alltså bli mycket stor. Mer än en gång fick Essos tankningsmän ett överskott på bortåt 1 500 liter från ett enda flygplan på det här sättet, bensin ingen ville kännas vid.

Den så kallade ”Svarta boken” där mindre bensinmängder skrevs upp innan de fakturerades. Den Fredriksson som skymtar mellan flygplansbeteckningarna var en av få direktörer som faktiskt betalade för sin bensin.

Ljög chaufförerna?

När ransoneringen återinfördes våren 1948 slog den hårt, men några som näppeligen besvärades var Essos styrelseledamöter och direktörer vilka fortsatte tanka gratis och utan kuponger, självfallet tvärt emot såväl regler som lagar. En av de värsta syndarna var chefen för flygavdelningen, sedermera reklamchefen, Claes af Burén vars stora Lincoln med registreringsnummer A3141 var en ständigt återkommande gäst vid bensinpumparna på Bromma flygplats. Under åren mellan 1945 och 1949 hade Esso-anställda otaliga gånger beordrats ut till hans sommarställe Långsunda gård ute på Värmdö och bara under 1948 hade minst 2 400 liter bensin som aldrig antecknades eller bokfördes hittat vägen dit. Vid polisundersökningen menade han att det endast rört sig om överskottsbensin, en uppgift han senare skulle ta tillbaka när bolagets officiella hållning ändrades till att ingen överskottsbensin funnits, och sköt hela skulden för den obefintliga bokföringen på stationsföreståndaren Ture Swanberg vilken han i samma veva dessutom anklagade för tjänstefel. Även när det gällde mängden bensin han tillskansat sig gick vittnesmålen starkt isär, och Claes af Burén stod benhårt fast vid att de sex chaufförer som vittnat om att de kört flygbensin ut till Långsunda ljög.

Returnota från Esso. En sådan fylldes i för varje avtankning, men på order av tankningskontrollen skrevs den beräknade bensinmängden istället för den faktiska, en sak som gjorde att stora mängder passerade obemärkta.

Bensinsmuggling

Den bensin som från början bara varit en vardagsvara blev alltså i och med ransoneringen hårdvaluta. Att även de anställda började följa direktörernas exempel när deras egna ransoneringskort inte räckte till var möjligen omoraliskt men knappast att undra på, speciellt med tanke på det allmänt kända bensinöverskottet. Mängderna var oftast små. En tjugoliters så kallad Jerry can, tyska arméns karaktäristiska kantiga bensindunkar nuförtiden oftast kallade jeepdunkar, eller två, då och då en skvätt rätt ner i tanken på privata bilar eller motorcyklar, och någon stoppade ett helt bensinfat i bakluckan inför en semesterresa till Danmark. En uppskattad gest var att som tack för lånet lämna tillbaka en bil med full tank efter användandet, och detsamma gällde de anställda med flygintresse vilka betalade flygturen med bensin. En motorreparation på en verkstad inne i stan kunde kvittas mot ett fat ”ransoneringsfri” flygbensin, och på så sätt kom en hel del fler än de anställda vid Essos servicestation på Bromma flygplats att dras in i en illegal bensinhandel som med tiden skulle anta allt större proportioner och en av kunderna sägs till och med ha varit polis. Bland de få som sålde bensinen för reda pengar fanns Arne Dorch, som smugglade ut bensindunkarna nattetid via K-porten, och Ture Swanberg, som efter att ha fått ekonomiska problem vid hustruns sjukdom började makulera kontantnotor ur svarta boken och stoppa pengarna i fickan.

Ett erkännande

Även inom Esso såldes den svarta överskottsbensinen. Så fick till exempel servicestationen på Skå-Edeby flygplats, vilken drevs som franchise även om uttrycket inte användes 1949, mot kontant betalning som inte bokfördes vid flera tillfällen fylla tankbilen från Bromma trots att det kommit stränga direktiv om att den skulle hämta sin bensin från Essos depå Dockan längst inne i Svindersviken i Nacka. Att ryktet om alla de här mer eller mindre öppna men trots allt grumliga affärerna inte i längden skulle gå att hålla nere säger sig självt, och sensommaren 1949 är talet om bensinstölder så högljutt att Esso ser sig tvingade att genomföra extrainventering av servicestationen på Bromma flygplats. Det häpnadsväckande resultatet visar ett underskott på över 55 000 liter bensin, en ofantlig mängd med tanken på att stationens underjordiska tankar bara rymmer 75 000 liter. Vid förhör erkänner en djupt ångerfull Ture Swanberg att han både gett bort och sålt bensin, och dessutom tullat av handkassan. Att det skulle röra sig om så mycket som 55 000 liter nekar han dock till, och har inte heller någon förklaring till hur ett så stort underskott kunnat uppstå. Revisionsavdelningen kopplas in, men inte heller de lyckas räkna ut var bensinen tagit vägen och ärendet överlämnas därför till polisen. Kort därefter får Ture Swanberg, Arne Dorch och ytterligare två anställda som alla erkänt bensinstölder sparken, och avtalet med franchisetagaren i Skå-Edeby sägs upp med omedelbar verkan.

Flygbensin stals och såldes svart. Aftonbladet den 5 juni 1950, två dagar efter gripandet av Ture Swanberg.

Polisens tvivel

Av förståeliga skäl blir polisutredningen både komplicerad och långdragen. Över sjuttio personer förhörs och sammanlagt elva skulle i slutändan åtalas, symptomatiskt nog ingen av direktörerna.  Claes af Burén skulle till och med få ett fribrev av Essos vd Knut G:son Bergstrand där han förklarar att de stora mängderna flygbensin godkänts av honom i efterhand och att de använts för representation. Att 55 000 liter bensin av ett sammanlagt lager på 75 000 liter skulle försvunnit utan att någon märkt det, och i så fall endast lämnat ett par dagars förbrukning kvar, var ett påstående polisen redan från början ställde sig tvivlande till och utredningen är också en svidande kritik inte bara av Essos rutiner, utan även av bolagets internutredning. Det faktiska svinnet bantas av polisen ner till endast 10 000 liter, men med tanke på att alla beräkningar, både Essos och polisens, baserats på ytterst lösa uppgifter ser man sig föranlåten att påpeka att man inte med säkerhet kunnat konstatera att något svinn överhuvudtaget förekommit, en högst anmärkningsvärd kommentar med tanke på att elva personer trots detta blev åtalade. Förutom de tidigare nämnda felaktiga bensinmätarna på tankbilarnas pumpar, där flera saknat luftavskiljare och därför gett grovt missvisande utslag, felaktiga mätstickor, svårigheten att manuellt pejla bensinbeståndet i en DC 6:as alla tankar, visar det sig att en av de underjordiska tankarna haft ett hål som läckt ut en okänd mängd bensin i den omgivande marken. Hur mycket överskottsbensin som förekommit går man också bet på att beräkna, och påpekar dessutom att svinnet fortsatt även sedan de som erkänt stölderna fått sparken. Ingen av de åtalade var tidigare straffad för brott, och en av polisens förundersökare uttalade öppet att han ansåg det inträffade ha berott på missförhållanden vid företaget och inte på brottsligt uppsåt hos de inblandade. Faktum kvarstod dock att bensin försvunnit, och att ett flertal Esso-anställda erkänt olagliga handlingar. Vid två rättegångar sommaren 1951 frikänns tre av de åtalade medan övriga åtta döms till villkorliga fängelsestraff varierande mellan tre månader och ett år. Vid det laget hade såväl ABA som SAS och Esso skärpt sina rutiner betydligt och ransoneringseländet dessutom upphört. Hur direktörerna fick sin bensin i fortsättningen förtäljer inte historien.

Text: Petter Inedahl

glomda-mord-ad


0 kommentarer

Lämna ett svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *