Van der Nootska palatset
Det ålderdomliga huset är fullt av liv. Levande liv från anställda och gäster, men lika ofta ett dött och skrämmande liv få vill möta ensamma.
Innerstadens husgytter ser vid första påseende rätt enahanda ut. Gata efter gata med byggnader från slutet av förra sekelskiftet, då och då avbrutna av någon vanprydande 1960-talskoloss. För den som inte är arkitekturintresserad kan det vara svårt att reda ut begreppen, och ändå finns det hus som omedelbart drar blickarna till sig genom sitt uppenbart ålderdomliga yttre. Ett sådant är Van der Nootska palatset i backen av Sankt Paulsgatan på Södermalm.
Van der Nootska palatset från Bellmansgatan. Porten till höger i bild leder till den hemsökta stallbyggnaden på gården.
Van der Nootska palatset uppfördes av holländaren Thomas van der Noot, en av alla europeiska adelsmän som under 1600-talet gick i svensk tjänst, och han lyckades under några år arbeta sig upp från kammarpage hos drottning Kristina till överste för Västmanlands regemente. Det ståtliga huset på Sankt Paulsgatan 21 stod färdigt 1674, men frågan är om byggherren själv hade så stor glädje av det då han redan samma år kommenderades till Holland och därefter till kriget i Preussen där han dog fyrtio år gammal 1677 vid försvaret av Szczecin när en granatskärva skar upp hans huvud. Efter honom vandrade huset genom många händer, och var bland annat bostad åt holländske ministern, tobaksfabrik, boktryckeri, bordell och gymnastiksal innan det 1902 räddades undan en hotande rivning av juveleraren Johan, eller Jean som han föredrog att kalla sig, Jahnsson. Idag är här restaurang och konferenslokaler, men ingen har sovit i Van der Nootska palatset sedan Lottakåren flyttade ut i början av 1980-talet.
Silverkammaren, där både synliga och osynliga väsen lär sitta i sofforna.
Det stora huset, som faktiskt ser större ut från insidan än från utsidan, har bevarat det mesta av den gamla rumsindelningen, och monumentaltrappan med sin vackra plafondmålning kunde passat i ett slott. Här springer mat- och konferensgäster, men även väsen av helt annat slag om man får tro berättelserna. Huset verkar leva ett eget liv, och flera av de anställda har haft märkliga och även skrämmande upplevelser i överste Van der Noots gamla praktbygge. Bakom öppna spisen i biblioteket finns ett litet rum som sedan juvelerare Jahnssons tid går under namnet Silverkammaren. Det ser idylliskt ut med målade 1700-talstapeter och stor kakelugn, men lär vara hemvist åt någonting som fått flera personer att vägra gå in. En tillfälligt anställd är en kväll på väg dit med ett sovande barn när hon tvärstannar på tröskeln. I soffan sitter den halvt genomskinliga skepnaden av en man med ett ansiktsuttryck som inte inbjuder till närmare bekantskap. Han stirrar stint utan att säga ett ord, och kvinnan ryggar baklänges med barnet, som ovetande får sova på annan plats. Andra har berättat hur en av soffkuddarna om morgnarna gång på gång hittats nertryckt som om någon suttit på den trots att den inte sett ut så kvällen innan och huset varit låst och tomt över natten.
Musiksalongen. Dörrarna som nämns i texten ses till vänster i bild, och Swedenborgssalen där någonting lever upp nattetid skymtar på andra sidan.
I samma våningsplan ligger Musiksalongen, ett rum med vackert stuckaturtak och stora pardörrar. En anställd håller en kväll på att släcka och är just på väg in i den bakomliggande balsalen när hon kommer på att hon glömt sina nycklar i våningen under och vänder om för att hämta dem. Då hon återkommer till Musiksalongen lägger hon märke till hur atmosfären blivit oförklarligt tät liksom om luften komprimerats, och en blick mot balsalen är nog för att konstatera att dörrarna dit stängts. Hon är ensam i huset och beskriver sina känslor som att ”någonting inte vill att hon ska vara kvar”, en outtalad uppmaning hon omedelbart lyder och låter ljuset brinna på andra sidan de stängda dörrarna. En annan kväll håller en av hennes kollegor på med samma procedur då hon ser att en rad fotografier som brukar stå uppställda i fönsternischerna i garderoben ännu ligger hoptravade efter fönsterputsarens besök, men då hon har bråttom bestämmer hon sig för att ta itu med dem senare. Dagen därpå går hon morgonrundan och tänder upp i det stora huset. Hon är helt ensam och passerar garderoben utan att ägna den någon större uppmärksamhet, och det är inte förrän hon kommit ut i hallen igen hon reagerar på att alla fotografier stått på sina rätta platser trots att hon inte rört dem och ingen varit i huset under natten.
Trappan upp till Servettvinden. Vem eller vad är det som har sitt tillhåll däruppe?
På bottenvåningen ligger den stora Franska matsalen, döpt efter väggarnas snidade ekpaneler vilka hämtats från ett franskt slott. Strax innanför ligger ett litet serveringskök och längst in en smal trätrappa som leder upp till ett förvaringsutrymme som går under det skvallrande namnet Servettvinden. I serveringsköket har flera anställda haft obehagliga upplevelser, och en kvinna står en dag och ordnar med kaffekopparna när någon bakifrån drar henne i förklädet. Med ett leende på läpparna vänder hon sig om för att få se vem skämtaren är, ett leende som fryser då hon märker att hon är helt ensam och att ingen av kollegorna finns i den delen av byggnaden. En annan kvinna berättar hur även hon stått och arbetat här när hon hört det karaktäristiska knarrandet i trappan uppifrån Servettvinden. Stegen kommer neråt och hon vänder sig förvånat för att se vem det är som varit däruppe, men trots att trappan är fullt upplyst finns ingen där. Ett par sekunder senare känner hon ett vinddrag liksom av någon som passerar tätt intill henne, någon som inte har fysisk kropp. Även i det så kallade Skänkrummet, det rum som används som vardagsmatsal för lunchgästerna, lär märkliga saker hända. En av de anställda sitter på morgonen och viker servetter. Dörrarna till de bägge inre rummen är öppna och hon lägger märke till hur en av servitriserna står i hörnrummet lutad mot en stol. Gestalten försvinner in i rummet och förblir borta, och när många minuter gått utan att hon kommit ut igen blir nyfikenheten för stor och servettvikaren överger sitt arbete för att se vad det är servitrisen egentligen gör därinne, men stannar med obehaget krypande längs ryggraden. Det lilla rummet är tomt, och det är också nu hon erinrar sig att kvinnan saknat serveringspersonalens vita förkläde och att hennes kläder varit av ett märkligt gammaldags snitt.
Skänkrummet. Bakom dörren till höger sägs man kunna möta vålnaden av Mathilda Jahnsson, palatsets forna härskarinna.
På andra sidan den lilla gården finns en stallbyggnad som ibland används vid konferenser, och här sägs atmosfären vara extremt obehaglig sedan mörkret fallit. Ett konferenssällskap som hyrt övervåningen kommer efter avslutad verksamhet ner och tackar och ger samtidigt den konsternerade personalen en komplimang för deras roliga upptåg när de stått i bottenvåningen och låtsats vara hästar, en sak de självfallet inte gjort. Ingen av de anställda säger sig vilja sova över, och en av dem uttrycker sig försiktigt som att ”det är inte trevlig att vara ensam här”. Vad spökerierna skulle bero på är oklart. Så vitt känt har inga gräsliga händelser utspelats, men huset har en lång och brokig historia som bara ofullständigt bevarats till eftervärlden, varför det är säkrast att inte vara för säker. Enligt lokal legend är det juvelerare Jahnssons första fru Mathilda, mot vilken han lär varit notoriskt otrogen, som hemsöker Van der Nootska palatset, och en av de anställda lär till och med ha identifierat henne från ett fotografi, men hon sägs vara långt ifrån den enda döda som vandrar i det gamla huset.
Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.
0 kommentarer