Den döda gumman på Tullinge

Tullinge gård

Det sägs att vi människor bygger våra liv på vanor, och om detta stämmer skulle det kunna förklara varför vissa inte kan släppa taget. Inte ens när de är döda.

I en djup klyfta nedanför fornborgen på Örnberget dansar en bäck sitt gurglande lopp mot Tullingesjön. Här är naturen vild, med branta stränder, klängande växtlighet, och vid utsikt över Hamradalen. En gång låg här Tullinge gård, ett herremanshus som ursprungligen uppförts av Johan Adler Salvius, borgarsonen från Strängnäs, vilken gjort kometkarriär under Gustav II Adolf, och var en av dem som 1648 äntligen skapade fred efter 30 år av krig. I dag märks hans närvaro främst genom Adler Salvius väg som skär rakt genom den forna herrgårdsparken, av vilken inte mycket finns bevarat.

Vid Tullinge gård. Bäcken ses mitt i bilden, och den ljusa byggnaden längst bort är den så kallade Kungsstugan där Fredrik I och Gustaf Fröding bodde, dock inte samtidigt.

På andra sidan Adler Salvius väg ligger en bostadslänga som ursprungligen varit ladugård, och endast ett par meter bakom dess rygg kyrkogården på det gamla gravfält där Tullinge bys döda jordats sedan tidig järnålder. Tullinge gård har sedan början av 1700-talet vandrat genom ett otal händer, och idag är det svenska kyrkan som huserar här. Av Johan Adler Salvius 1600-talshus finns inte mer än källaren under den av de fyra flyglarna som kallas Kungsstugan kvar. Enligt traditionen har den varit jaktstuga åt Fredrik I, en historia ingen riktigt lyckats bevisa, men klart är att Kungsstugan är betydligt ålderdomligare än gårdens övriga byggnader, och dessutom den enda av dem som är uppförd i sten. Under åren 1907-08 bodde Gustaf Fröding här, men lär ha använt tiden till annat än diktande, de fantasieggande omgivningarna till trots. Tullinges flyglar är byggda i typiskt karolinsk stil även om deras ålder skiftar, men själva huvudbyggnaden brann ner till grunden så sent som 1943 och återuppfördes aldrig.

Ruinen av Tullinges mangårdsbyggnad. Lägg märke till den igenmurade källardörren till höger i bild.

Trots bilarna på gårdsplanen doftar Tullinges brunna herrgård starkt av svunna tidevarv och längst förgångna händelser, och att det finns saker här som trotsar vetenskapliga förklaringar är ingen hemlighet. En före detta anställd vid Tullinge gård berättar om en tragisk olycka som skulle få följder ingen kunnat föreställa sig. Någon gång kring förra sekelskiftet höll gårdens folk på att skörda, och bland de som hjälpte till var en liten statargumma som tillsammans med flera andra stod uppe på loftet i den tidigare nämnda ladan och packade hö.

Den före detta ladan vid Tullinge är numera ombyggd till bostäder. Bakom idegranshäcken till höger ligger kyrkogården.

Efter slutat värv var det sed, och troligen även en smula sport, att låta sig glida ner för rännan istället för att använda stegen, ett sätt att roa sig som gick bra ända tills den sista, den gamla gumman, skulle iväg. Hon släpper ner högaffeln och kastar sig sedan utför, utan att märka att den fastnat mot kanten av skrindan, och nu pekar uppåt likt ett spjut.  När hon med hög fart följer efter spetsas hon på sin egen högaffel som tränger hela vägen ut genom ryggen. Gumman bärs in på gården, men dör några timmar senare under fasansfulla plågor.

Den tomma gårdsplanen på Tullinge. Bakom flaggstången låg huvudbyggnaden tills den brann ner 1943.

Redan ett par dagar efter hennes död började gårdens anställda möta henne på nytt när hon gick runt, till synes fullt levande, för att sköta sina dagliga sysslor. Skepnaden av den gamla gumman kunde iakttas lika väl på dagen som om natten, oftast i närheten av det rum hon en gång bott i, men även vandrande över gårdsplanen eller stående utanför ladan. Än idag lär Tullinge gårds gumma hemsöka sin forna arbetsplats. De som sett henne säger att hon ger intryck av att leta efter någonting, och om hon mot förmodan blir tilltalad är enda svaret en lång vemodig blick.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.