Att bli trakasserad är aldrig roligt, men fasansfullt blir det först när du vet att den som trakasserar dig är död.
Uppe på höjden över Lädersättravägen i Kallhäll tronar Legendvägens enorma halcirkelformade byggnad. Likt en medeltida ringmur behärskar den det omgivande landet, och genom den stora portöppningen kommer man rätt ut på en borggårdsliknande parkeringsplats av väldiga dimensioner. Tillsammans med systerfastigheten som skyddar utfallsvägarna mot Fabelvägen bildar den ett bostadskomplex som syns lång väg, och med hotfull auktoritet ruvar över den lägre bebyggelsen bortåt centrum och pendeltågsstationen. De bägge husen uppfördes mellan 1964 och 1966 mitt i skogen på en bergknalle mellan de rivna torpen Stora Kärrboda och Lilla Ulvsättra, och var då höjden av modern arkitektur. Sedan dess har både smak och stil ändrats, och Legendvägens eventuella skönhetsvärden är en öppen fråga.
Att bebyggelsen här inte riktigt ser ut som man förväntar sig av ett spökhus är en sak som de döda inte verkar bry sig om, och bland de nära fyrahundra lägenheterna finns i varje fall en som sägs ha en extra hyresgäst som på inget sätt bidrar till trevnaden. Legendvägen 11 ligger liksom många av de övriga nästan direkt vid branten, och vinden har fritt spelrum över den kala fasaden. Här berättas om en skepnad som ömsom beskrivs som oroande, ömsom rent fasaväckande. En kvinna som tillfälligt bott här kommer en kväll ut ur badrummet när hon stannar upp och ofrivilligt tar ett steg bakåt. I hallen, endast någon meter framför henne, står en blek gestalt och stirrar stint med ovänliga ögon. Det ser ut som en mycket gammal kvinna, och hon är helt klart inte av denna världen. Ett par minuter står de där och stirrar på varandra, den ena med fasa, den andra med hat, innan skepnaden löses upp och försvinner. Upplevelsen är obehaglig och svår att förklara, och hon väljer efter en stunds funderande att inte berätta någonting för sin pojkvän, lägenhetens ägare.
Ett par dagar senare befinner hon sig i vardagsrummet när hon grips av känslan av att inte längre vara ensam, och då hon anande det värsta vänder sig om finner hon sig åter öga mot öga med den illvilliga gamla kvinnan. Den här gången rör sig gestalten mot henne, och hon släpper allt och springer så fort hon kan ut i korridoren utanför ytterdörren där hon sedan tillbringar resten av eftermiddagen tills den förvånade pojkvännen kommer hem. Då de diskuterar det inträffade skrattar han inte alls som hon väntat, utan sitter tyst en stund innan även han erkänner att han visserligen aldrig sett någon skepnad, men ett flertal gånger märkt ett iskallt luftdrag som även mitt i sommaren plötsligt brukar uppträda i hallen trots att alla fönster och dörrar är stängda, och som sin skenbara harmlöshet till trots alltid får honom illa till mods.
Efter att den gamla kvinnan visat sig första gången återkommer hon sporadiskt med ojämna mellanrum. Hon visar sig aldrig om någon annan är i lägenheten, och verkar rikta sin otrevliga uppmärksamhet mot flickvännen. Skepnaden säger aldrig någonting, utan står oftast bara och stirrar med hatfylld blick, och en av de märkligaste sakerna i hela historien är att då kvinnan en kväll beskriver den gamlas utseende för pojkvännen blir denne knäpptyst för att så hämta fram ett gruppfotografi taget på ett ålderdomshem. När han lägger det på bordet känner hon genast igen en av de gamla kvinnorna, och pekar ut henne. Det visar sig vara pojkvännens sedan länge döda farmor, som aldrig varit i lägenheten då han flyttade dit efter hennes död. Upplysningen är trots släktskapet inte speciellt betryggande, och några dagar senare ligger hon och sover då hon vaknar av att någon tar ett stadigt tag om hennes ena ben och börjar dra. I sitt yrvakna tillstånd skriker hon ilsket åt pojkvännen att sluta fåna sig, men orden stockar sig i halsen när hon märker att hon är helt ensam i rummet. Dagen efter flyttar hon därifrån, och förhållandet tar slut kort tid därefter. Kanske var det detta den döda farmodern ville?
Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.
0 kommentarer