Den hemsökta hissen

Lejondals slott

I det stora tysta huset ligger nattens skuggor täta. Tills klockan kvart över tre, då hissen oförklarligt sätter igång.

Vid kanten av Lejondalssjön strax norr om Bro ligger Lejondals röda slott med tinnar och torn speglande sig i den oftast blanka vattenytan. På sjöbotten kryper kräftorna, och kritvita svanar kurar i strandkantens vassruggar. Tidiga morgnar lyfter dimman ur den långa sjön, och sträcker sina halvt genomskinliga fingrar kring slottet, skogen och parken. Lejondal är en trolsk plats.

Lejondal från sjösidan.

Idag har villabebyggelse och motorvägar naggat naturen i kanten, men Lejondal låg länge likt en uthuggning i skogen, en dold oas bland de mörka tallarna, endast någon kilometer från Bro härads avrättningsplats, vilken användes så sent som 1842 då Johan Mollberg halshöggs för rånmord. Lejondals äldsta historia är försvunnen i tidernas dunkel. Gården hette ända fram till början av 1700-talet Brolövsta, men gavs då namnet Lejondal, som man tror efter familjen Leijonhufvud vilka tidigare ägt den. Egendomen har passerat många händer, inte minst grevinnan Louise, ofta försvenskat till Lovisa, De Geer, vilken var den som åren 1889 till 1892 lät bygga det fantastiska sagoslottet i imiterad vasastil. Alldeles intill står, märkligt nog, den äldre herrgården kvar, en gulmålad träbyggnad uppförd kring 1810, och de bägge herremanshusen är sedan 1974 konferenshotell.

Lejondals gamla mangårdsbyggnad finns märkligt nog bevarad ett stenkast från slottet.

Många människor passerar Lejondals port om dagen, nattetid är det stora huset tomt, men långtifrån tyst. Det sägs att någonting går här, någonting dött, men ändå otäckt levande, och ett flertal anställda och gäster har haft upplevelser som varit svåra att förklara på naturlig väg. Personal som jobbat natt har gång på gång reagerat när hissen helt oförmodat satts igång, men vid kontroll visat sig vara tom. Ingen har varit i närheten av den, och det märkligaste av allt är att den alltid sätts i rörelse vid exakt samma tid: kvart över tre på natten. Inga gäster bor i själva slottet, utan i nyare byggnader en bit därifrån, och det är inte svårt att föreställa sig den ensamma receptionisten med blicken fäst på klockan och öronen på helspänn efter ett vardagligt ljud som genom omständigheterna istället blivit skräckladdat.

Den hemsökta hissen på Lejondal. Vågar du vara här när klockan slår kvart över tre på natten?

En anställd berättar hur hon en kväll då inga konferenser ägt rum gått genom hela det stora slottet och släckt lamporna i rum efter rum för att till sist larma på och låsa. Från parkeringen går uppfartsvägen i en vid halvcirkel runt parken på ett sätt som gör att man har byggnaden i sikte hela tiden tills man kör in i de långa, men numera något lösryckta alléresterna. Av någon anledning kastar hon en sista blick mot slottets svarta siluett då hon till sin förvåning ser hur hela övervåningen badar i ljus trots att hon säkert vet att hon släckt bara några minuter tidigare och att ingen annan är där. Hon stannar bilen och sitter en stund och begrundar det hela innan hon till sist bestämmer sig för att en ensam tur genom det nattliga slottet med dess okända väsen inte är vad hon har lust till, och låter helt enkelt ljuset brinna till morgonen därpå.

Salongen med kaffebuffén där en av de anställda försökte bjuda vålnaden på kaffe.

En trappa upp ligger en salong med soffor, bord och en liten kaffebuffé, och en annan av de anställda står en tidig morgon och ställer i ordning kaffekannor och tevatten när hon i ögonvrån ser hur någon ställer sig bakom henne, en inte helt ovanlig företeelse vid ett kaffebord om morgonen, och för att vara hjälpsam häller hon upp en kopp och räcker över till den okände med ett leende och orden ”var så god”, ett leende som fryser på läpparna då hon vänder sig om och upptäcker att hon är helt ensam. Skuggan bakom hennes rygg har försvunnit i tomma intet, och den första kaffesugna gästen anländer inte förrän över en timme senare.

Arkaderna framför stora porten. Det frostade fönstret till vänster är det bakom vilket vålnaden visade sig.

Även andra märkliga saker har skett tidiga morgnar på Lejondal. En av de frukostansvariga, vanligtvis den första att anlända, lägger redan på gårdsplanen märke till en siluett bakom de frostade fönstren till toaletten bakom receptionen, och i tron att det är städpersonalen som kommit tidigare än vanligt reagerar hon till en början inte på detta. Siluetten rör sig och ser ut att vara i färd med någon sorts arbete, varför hon blir en smula förvånad över att finna porten ännu låst, men går i alla fall in för att hälsa på de morgonpigga städarna. På tröskeln till toalettrummet blir hon stående som fastnaglad, rummet är tomt, men närvaron av någonting okänt påtaglig, och hon backar därifrån med skräcken jagande efter ryggraden. Några minuter senare kan hon höra städpersonalens bil på parkeringen, ett ljud som bara ökar rädslan hos den stackars kvinnan, vilken sedermera lämnar sin anställning på Lejondal. Enligt lokal legend är det vålnaden av Fanny Sparre, en syster till slottets första ägarinna, som hemsöker platsen där hon sägs ha tagit sitt liv genom ett dränka sig i Lejondalssjön. Kanske finns det mer än bara vattenånga i dimman som kommer ur den mörka sjön.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.