Brottby prästgård
Det har sagts att kyrkor och prästgårdar skulle vara fredade från spökerier på grund av sin nära relation till högre makter. Om detta är sant är det något allvarligt fel med den relationen i Brottby prästgård, här lär nämligen vara allt annat än rofyllt.
Mellan E18 och den långsmala Garnsviken ligger jordbrukslandskapet så gott som orört kvar. Där vägen ringlar mellan resterna av alléer och kringströdda gårdar och lador kan man än idag se åkrar plöjas och sås. Strax bredvid Brottby gård passerar man ruinen av Össeby ödekyrka med enstaka gravstenar ännu stående i det ojämna gräset. Det höga gavelröstet med sina stirrande fönsteröppningar tornar upp sig likt en stor hand, och det vilar en märklig stämning över de medeltida murarna, en stämning som är som mest påtaglig i den forna sakristian. Det är svårt att sätta ord på den, men det känns nästan som om prästen ännu var kvar under de raserade tegelvalven.
Össeby ödekyrka. Här ligger ännu de döda under gräset.
Man tror att Össeby kyrka byggdes under 1400-talet på platsen för en minst tvåhundra år äldre träkyrka. Under fyrahundra år firades mässor här innan de bägge grannsocknarna Össeby och Garn slogs samman till en enda, Össeby-Garns socken, och man plötsligt fann sig ha en kyrka för mycket. Össeby kyrka, som var den mindre av de två, tömdes på inventarier, och lämnades sedan att förfalla. Med åren har de bastanta gråstensmurarna gett vika för tidens tand, men under gräset ligger de döda som förr och väntar på uppståndelsen.
Vägen mot prästgården. Kyrkoruinens spetsiga gavel anas mitt i bilden.
Den som fortsätter Prästgårdsvägen bortom Össeby ödekyrka kommer, inte helt otippat, så småningom till Brottby gamla prästgård. Ingen präst bor här längre, men gården är ändå en av få svenska prästgårdar som ännu ägs av kyrkan vilka idag använder den som pastorsexpedition. Det gulrappade tvåvåningshuset ligger en smula ensligt till på randen av Garnsviken, och nattetid är det en föga besökt plats. Om Brottby prästgård berättas en hel del underliga och allt annat än betryggande historier, vilka om de är sanna mycket väl skulle förklara varför ingen präst vill bo här.
Vem eller vad är det som nattetid vandrar i Brottbys gamla prästgård?
En av Brottby prästgårds tidigare invånare hade sitt sovrum på vinden, och berättar hur hon en natt vaknar av att någon kommer upp för trappan, och går över det knarrande golvet till det stora skåp med dubbeldörrar som i varje fall för några år sedan fanns där. Hon ligger och lyssnar till ljudet av skåpdörrarna som öppnas och stängs, men reflekterar inte så mycket över det då det är ett ganska vardagligt ljud i ett hus där flera personer bor. Det är inte förrän hon natt efter natt hör scenen upprepas hon kommer att tänka på att nattvardsvinet förvaras i det nämnda skåpet, och i tron att det är någon i hushållet som tullar av förrådet bestämmer hon sig för att ta brottslingen på bar gärning. Ett par nätter senare hörs fotstegen igen, och när hon gläntar på dörren får hon se en gråklädd kvinna komma upp för trappan och gå mot skåpet med nattvardsvinet. Hon känner inte igen henne, men det är mörkt och gestalten vänder ryggen åt. Den gråklädda öppnar skåpet, och försvinner in, och iakttagaren som nu blivit både nyfiken och förvånad skyndar efter för att se vem det är. Hon tar tag i dörrarna, men innan hon hinner få upp dem helt slits de ur hennes grepp och slår igen med en smäll och en kraft som får henne att ofrivilligt rygga baklänges. Hon står och stirrar med stigande olust när skåpdörrarna åter öppnas av sig själva och blottar hylla efter hylla, men ingen gråklädd gestalt. Skräcken sköljer över henne, och hon springer ner och väcker den stackars prästen, vilken dock efter endast en blick på sin skärrade besökare torrt konstaterar: ”Jaså du har också sett henne.” Den gråklädda på Brottby prästgård sägs inte skada någon bara man lämnar henne ifred, men att hennes närvaro är lika otrevlig som påtaglig har flera vittnat om. Kanske är hon i varje fall en av anledningarna till att huset nu står tomt om nätterna.
Brottby prästgård i skymningen. Rummet där spökhanden gav sig till känna skymtas på övervåningen bakom balkongen.
Ett annat vittne, en kvinna som växt upp i huset, beskriver en plats där hon ständigt var rädd, där lampor tändes och släcktes av sig själva och där knarrande steg i trappan var vardagsmat nattetid. Vid ett tillfälle befinner hon sig i källaren när hon övermannas av känslan att inte längre vara ensam. Rummet är klart upplyst och någonstans att gömma sig finns inte, men trots detta blir hon inte kvitt övertygelsen att någon är där. Förbryllad ser hon sig omkring och blir till sin fasa blir varse hur en mörk skugglik skepnad materialiserar sig framför tvättmaskinen. Den glider över golvet, och synen är så obehaglig att hon omedelbart lämnar rummet. Bakom köket finns ett mindre rum kallat jungfrukammaren där flera i familjen fann det svårt att vistas på egen hand då de hade en stark förnimmelse av att störa och inte vara välkomna. Hon berättar också hur hon vid upprepade tillfällen får en bild i huvudet, bilden av en kvinna med håret uppsatt på gammaldags sätt i ringlande flätor och en sjal virad runt huvudet, och alltid i just det rummet. Föremål i prästgården försvinner, flyttas och dyker upp, till synes helt av sig självt, små vardagsförtretligheter som kanske inte är skrämmande i sig, men ändå starkt antyder en främmande närvaro i huset. En morgon är hon på väg till skolan, hon är vid den tiden runt 15 år gammal, och hennes mamma säger till henne att det på köksbänken står en öppnad burk makrill hon kan ta till frukost, men när hon kommer ner i köket kan hon hur hon än letar inte hitta den. Hon äter sin smörgås utan pålägget, och ska just gå när hon av en händelse tittar ner mot golvet och ser makrillburken inskjuten under en skåpssockel. Locket är av men inte en droppe av tomatsåsen spilld, och när hon ropar dit mamman har inte heller hon någon förklaring till det skedda. De är de enda två i huset, och hade konservburken av misstag knuffats omkull borde golvet rimligtvis varit fullt av tomatsås från den bräddfulla burken, och trots att händelsen egentligen är en petitess har de svårt att få den ur huvudet. Till de mer otäcka företeelserna på Brottby prästgård hör dock den osynliga handen. Samma kvinna berättar hur hon ligger och sover på övervåningen, i rummet bakom balkongen på husets framsida, när hon vaknar av att någon puttar på henne. Hon kan tydligt känna hur handen knuffar henne i ryggen, och frågar sömnigt varför hon blivit väckt, i tron att det är någon av föräldrarna. Något svar får hon inte, men handen fortsätter putta, och hon tänder sänglampan och vänder sig irriterat om bara för att upptäcka att hon är ensam i rummet och att dörren är stängd. Händelsen upprepas ett flertal nätter och leder till att hon tar för vana att sova med lampan på då spökhanden bara ger sig till känna i mörker, och hon minns upplevelserna ännu många år efteråt med en rysning.
Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.
0 kommentarer