Ekhamn
Nattligt buller, osynligt sällskap och ett spöke som uppskattar musik. Allt sägs kunna upplevas på Ekhamns herrgård vid stranden av Ekoln.
Väster om Knivsta lilla samhälle sträcker jordbruksmarken ut mellan skogklädda höjder. I Ekoln gör Kyrkviken, vilken inom parentes sagt inte nått någon kyrka på åtskilliga hundra år, en inbuktning i landskapet där man vid dess södra strand finner Ekhamns vita herrgård. Bland backar och hagar gör grusvägarna sina slag under skogens mörka tyngd, och mälarvattnet blänker i fonden. Här är lantligt i ordets rätta betydelse, med kor som sommartid betar gravfältet i strandkanten, och fasaner stolt spatserande i herrgårdsparken. Om natten tjuter ugglorna.
Ekhamns gård, där ett uppenbart musikintresserat spöke sägs göra nätterna osäkra.
Att Ekhamn är gammalt står genast klart. Gravfält, stensättningar och runstenen intill vägrenen talar sitt åldriga språk, och om inte det vore nog finns gården omnämnd i Sveriges äldsta kända pergamentsurkund, ett förlikningsbrev från ärkebiskop Stefan i Uppsala skrivet någon gång mellan åren 1164 och 1167. Intressant nog hotar ärkebiskopen med att lägga en förbannelse över Ekhamn om de inte årligen betalar 13 örtugar till Viby kloster, en avgift som det med tanke på att klostret redan tjugo år senare upphörde är ytterst tveksamt om den verkligen erläggs. Ekhamns nuvarande manbyggnad uppfördes någon gång under slutet av 1700-talet, men de vackert välvda källarvalven anses vara murade minst trehundra år tidigare, under den period när gården ägdes av nunnorna i Sko kloster på andra sidan Skofjärden. I källaren finns också en hemlighetsfullt igenmurad dörr ingen vet vart den leder, men som enligt lokal legend sägs dölja en lönngång ner till strandkanten. Gården har som de flesta andra haft ett otal ägare genom åren, några av dem gick det bra för, som Göta hovrätts grundare riksrådet Johan Skytte, andra sämre, som Alf Eriksson Ikorn, vilken fängslades och fick sina gods beslagtagna av kronan efter att han satsat på fel häst i det inbördeskrig som slutade med kung Sigismunds avsättning.
Den mystiska igenmurade dörren i källaren. Vad rummet bakom döljer är det ingen som vet.
Redan i början av 1800-talet gick det märkliga rykten om Ekhamn, och legendariske brevskrivaren Adolph Törneros nämner hur han tillbringat en kall vinternatt 1836 i den beryktade spökkammaren. En annan historia berättas av författaren Erik Gustaf Geijer, vilken varit här tillsammans med ett sällskap från Uppsala universitet. Klockan är runt tio på kvällen och man sitter till bords i stora salen när det plötsligt hörs ett dovt buller som verkar ha sitt ursprung på vinden. Gästerna tittar upp från maten med rynkade pannor vid det allt högljuddare oväsendet, ett ljud som får dem att tro att någon kastar stora och tunga trälådor. För att göra det hela än mer makabert fortsätter värdparet äta som om ingenting hänt innan de ser de andras besynnerliga miner. På frågan vad det är som låter har de inget svar, men berättar att det återkommer med jämna mellanrum och att de numera vant sig. Efter en stunds diskuterande bestämmer sig gästerna för att gå upp och undersöka saken, övertygade om att någon försöker skrämma dem, och sällskapet, inklusive värden, beger sig till vindsdörren vilken dock visar sig låst med ett hänglås på utsidan. Nyckeln förvaras i köket och medan de väntar på dess ankomst kan de höra dunsarna innanför, så våldsamma att väggarna vibrerar. Så snart dörren slagits upp rusar de in med undantag för två man som ställer sig på vakt utanför så att skämtaren inte ska kunna smita ut osedd, men ljudet tystnar i samma sekund och trots intensivt sökande finner man ingenting som kunnat åstadkomma det. De få pinaler som förvaras där står på sina vanliga platser, och självklart finner de inte heller någon inkräktare eller ens spår av någon sådan. Det är en betydligt tystare samling matgäster som återupptar den avbrutna måltiden, och deras humör hjälps inte upp ett dugg av att bullret börjar på nytt och vara ända till efterrätten.
Pianot i hörnsalongen. Kanske det där en kvinna fick oväntad hjälp med att vända notbladen.
Även andra har varit med om underliga saker här. En kvinna som bott på Ekhamn berättar hur hon en kväll sitter vid pianot och spelar när bladen i nothäftet till hennes stora olust börjar vända sig av sig själva. Inga fönster eller dörrar står öppna, och någon förklaring till det skedda får hon aldrig, men är övertygad om att någonting hon inte kunnat se befunnit sig alldeles intill. Vid ett senare tillfälle håller en annan kvinna på att byta om inför en fest. Hon står i det rum som går under namnet ateljén, rätt ovanför stora salen, när hon får se hur skivtallriken på en gammal trattgrammofon börjar snurra. Farten blir högre och högre och de kopparkärl som stått ovanpå ramlar i golvet med ljudliga skrällar. Närvaron av någonting osynligt är påtaglig och hon tar med sig kläderna in i rummet bredvid och fortsätter omklädningen där för att slippa ett uppenbart musikintresserat spöke. Även i flyglarna sägs märkliga ting ske. En kvinna befinner sig en kväll i östra flygeln, den äldsta byggnaden på Ekhamn uppförd under 1600-talet, när hon hör någon komma ner för trappan från övervåningen. Förvånat vänder hon sig om då hon vet att hon är ensam hemma, men den förväntade personen uteblir. Stämningen blir obehaglig och det hjälper inte heller att hennes hund sitter och stirrar mot en plats där ingenting finns. Med skräcken inpå sig ropar hon rätt ut i luften: ”Gå härifrån”. Fotstegen tystnar, men hunden följer efter någonting endast den själv kan se och blir sittande utanför en av de stängda dörrarna på övervåningen, en dörr hon inte känner någon lust att öppna. I parken ligger en stor gammal kvarnsten på gräset under ett träd, en sten som tidigare stod på en stubbe och användes som bord. Dåvarande ägaren gick länge och oroade sig över att den tunga stenen skulle ramla ner och skada någon då den allt murknare stubben visade tecken på kollaps, men trots att han åtskilliga gånger talat om att göra någonting åt det vill tiden aldrig räcka till och stenen blir kvar på sitt allt mer tveksamma underlag. Samma dag mannen dör får de övriga i familjen se hur kvarnstenen faller ner liksom hjälpt från andra sidan graven. Den ligger än idag på den plats i gräset den döde lagt den.
Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl
0 kommentarer