Den onde på Stångarö

Stångarö gård

Den som varit ond i livstiden sägs inte ändra sitt beteende bara för att han dött. Kanske är det det som är Stångarös förbannelse.

Ungefär halvvägs mellan Södertälje och Nykvarn står en vägvisare med texten Stångarö. Den pekar rätt ut i markerna, och den som följer den tysta anvisningen kommer efter ett par kilometer av omväxlande skog och åker till ett par bastanta vita grindstolpar. Bortom dem skymtar några rödmålade lador och på andra sidan vägen en tät häck. Här lär man ännu kunna känna illviljan hos de som dött.

Stångarö bys forna huvudgata. Den hemsökta gården ligger bakom häcken till vänster i bild.

Grusvägen mellan ladorna var en gång bygata i nu försvunna Stångarö by. Den var aldrig någon av de mer betydande byarna, utan bestod i mitten av 1700-talet av fyra gårdar varav tre av den stora typen med kringbyggda gårdsplaner enligt ålderdomligt byggnadssätt. Märkligt nog överlevde byn flera skiften, men efter storskiftet 1822 verkar den till sist ha splittrats. Av Stångarö by finns så gott som ingenting bevarat förutom en av Mellangårdens knuttimrade ekonomibyggnader strax norr om den forna bygatan.

En knuttimrad bod från vad som en gång var Mellangården är allt som idag återstår av Stångarö by.

Nuvarande Stångarö gård uppfördes 1878 och är ett vackert hus med snickarglädje och vitkalkade skorstenar. Den var en gång manbyggnad på den jordbruksfastighet som ersatte den försvunna bygemenskapen, och stod då i en park av ungefär samma storlek som idag. Den bestod till stor del av planterade träd, men dess östra del av ett gammalt gravfält. En ny uppfartsväg anlades från norr med lång och ståtligt allé så att man redan på avstånd kunde se att man närmade sig en gård av betydelse. Idag har allén åter försvunnit och vägen hit går via den gamla bygatan precis som på 1700-talet. Stångarö gård bedriver inte längre något jordbruk, men trakten har ändå bevarat en stor del av sin lantliga karaktär, och tack vare nybyggnad håller byn märkligt nog på att växa fram igen.

Stångarö gård. Där den döde patronen sägs fylla nätterna med fasa.

Stångarö har som sagt anor, och det är inte bara skuggorna av ett försvunnet samhälle som sägs vila över platsen. En kvinna som en gång bott granne med Stångarö berättar om en gård barnen, och säkerligen även en hel del av de vuxna, var rädda för, och som man undvek att komma i närheten av sedan mörkret fallit. En höstkväll hjälper hon sin pappa att räfsa löv i den lilla parken kring Stångarö gård. Huset står vid tillfället tomt, och ska få sig en uppfräschning inför eventuell försäljning, vilket är anledningen till att hennes pappa engagerats som tillfällig trädgårdsmästare. De svarta fönstren stirrar olycksbådande ut över den tilltagande skymningen, och de räfsar som bäst när de bägge på en gång stannar upp och lyssnar. Inifrån huset hörs ett tungt bullrande och skrapande, som om någon släpade möbler från det ena rummet till det andra. Far och dotter ger varandra olustiga blickar. De vet att huset är både tomt och låst, och att ingen finns i trädgården mer än de själva. Under flera minuter lyssnar de till det lika oförklarliga som skrämmande bullret. Det verkar komma från övervåningen, och visar inga tecken att avta. Hon ser hur hennes pappa till sist biter ihop käkarna och lägger ifrån sig räfsan för att undersöka det hela, men han hinner knappt ta ett steg mot huset förrän dörrar och fönster slås upp på vid gavel med ett våldsamt brak. Med ett skrik springer hon därifrån, och även hennes pappa ryggar baklänges inför den kompakta mur av ondska som slår emot dem. Morgonen efter går han dit i sällskap av en annan granne och tillsammans söker de igenom gården och hjälps åt att stänga de ännu öppna fönstren. Naturligtvis hittar man inte ett spår av någon inkräktare. Inga möbler har flyttats och ingenting verkar saknas. Enligt lokal tradition är det en tidigare ägare enbart känd under smeknamnet ”Gamla patron”, en man redan i livstiden ökänd för sin ondska, som hemsöker gården, och vad det är han vill är det säkrast att inte fråga för mycket efter.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.