Beatelund
Det sägs att djur kan se saker vi människor inte kan. Kanske är det naturens sätt att hålla oss lugna då vi färdas på ensliga mörka vägar.
Vid stranden av Baggensfjärden, alldeles intill inloppet till den smala Kolström som skiljer Farstalandet från Ingarö ligger Beatelunds herrgård. Den ligger liksom gömd, i en hastigt uppdykande glänta i vad som annars förefaller vara rena storskogen. Vägen hit slingrar över backar och kullar. De höga mörka granarna lämnar efterhand rum för andra träd, och månghundraåriga knotiga ekar trycker sig intill grusvägen i skuggan av den forna vårdkasen på Stockholmsberget. På dess andra sida ligger den hemlighetsfulla skogssjön Helvetespotten.
Vägen mot Beatelund. Det hemsökta grindhålet ligger mitt på backens krön.
Det ursprungliga Beatelund byggdes på 1670-talet av riksrådet Claes Rålamb, och blev snabbt känt för att vara en vacker plats om vilken det skrevs dikter och vars trädgårdsanläggningar blev vida berömda. Herrgården med sina många flyglar, dammar och alléer fick namn efter byggherrens nyligen avlidna hustru Beata Soop, och hade ursprungligen ingen uppfartsväg. Enda sättet att komma hit var med båt. Blodssommaren 1719 skövlar de ryska trupperna Beatelund och bränner både hus och trädgårdar till grunden, men till skillnad från många andra herresäten med liknande öde byggs Beatelund upp igen efter bara några år.
Beatelund från den vackra barockparken Sten Westerberg lyckades återskapa under 1900-talets början.
Liksom sin föregångare var, och är, det nya Beatelund en typiskt karolinsk anläggning med gulmålad manbyggnad med högt och brant takfall. Av de ursprungligen fyra flyglarna finns tre bevarade, och gården var länge stamgods för familjen Cederström vilka skulle bo här i sju generationer och där alla ägarna utom den förste märkligt nog hette Anders i förnamn. Att Beatelunds vackra barockpark är lika ståtlig idag som för trehundrafemtio år sedan kan tillskrivas Sten Westerberg, vilken för bortåt hundra år sedan köpte gården och med hjälp av gamla kartor och en hel del trädgårdsarkeologi återskapade den en gång så omsjungna parken. Till och med den gamla spegeldammen lyckades man hitta, glömd under gräset bakom huvudbyggnaden.
Beatelunds grindar står idag avlyfta och fastlåsta. Inte så konstigt om man får tro berättelserna om dem.
Beatelund är idag privatbostad och oftast stängt för besökare, men med en trädgård väl värd att dikta om. Dess ägare har varit många, ofta färgstarka, som Karl XII:s gamla vapenbröder Bror Rålamb och Olof Cederström vilka båda ägt gården, och det går ett flertal historier om platsen och vad som sägs röra sig i den vackra parken sedan mörkret fallit. Det sägs att det var här som Henrik Nauckhoff mötte en vacker men hatisk vålnad som helt enkelt dansade honom till döds. Han hittades med krossad hand och lungorna fulla av blod mitt på golvet i stora salen efter en festnatt 1946. En annan historia berättas av en man som varit på besök på Beatelund, och sedan är på väg tillbaka under uppfartsvägens tunga trädkronor. Det är höstkväll, och mörkret har redan sänkt sig när han kommer fram till de stora smidesgrindar som markerar parkens slut, och han stiger ur trillan för att öppna dem. När han går tillbaka för att leda hästen genom grindhålet skyggar den och stegrar sig med alla tecken till skräck. Den överraskade mannen har fullt sjå att få djuret lugnt och står därför med ryggen mot grindöppningen när han hör hur de tunga grindarna slår igen med en ljudlig metallisk klang. Vägen gör en sväng just här och han kan därför varken se ljusen från Beatelund eller bondgården bortåt landsvägen åt andra hållet, och det är med en stor portion olust han för andra gången öppnar grindarna. Hästen frustar och ryggar precis som om den ser någonting han själv är omedveten om, och med stigande fasa betraktar han grindarna när de på nytt slås igen med en skräll som borde hörts lång väg i kvällsmörkrets stillhet. När han med nervösa blickar omkring sig öppnar dem för tredje gången kilar han fast dem med en stör så att de inte längre kan slå igen, men är flera gånger nära att ge upp innan han lyckas få häst och vagn genom grindhålet. Han svor på att han sett stören rycka och streta under grinden som om en osynlig hand kämpat för att få bort den, och såg sig över ryggen länge efter det han lämnat Beatelund. Hur många andra som varit med om samma sak är okänt, men faktum är att Beatelunds grindar idag står avlyfta och till och med fastkedjade vid järnstaketet en bit från själva grindhålet. Om det är av praktiska orsaker eller andra kan man bara spekulera i.
Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.
0 kommentarer