Väddö kyrka
Det nattliga bullret i kyrkan var skrämmande. Än mer skrämmande var det svarta väsen som följde dem hem.
Väddö är en av skärgårdens största öar. Tillsammans med Singö och Björkö sträcker den sig i stort sett längs hela norra Roslagskusten ända från Norrtäljeviken i söder, och utgör ett skyddande bålverk mot vinterstormar och upprört hav. Härifrån är det betydligt närmre till Åland än till Stockholm, och den sommartida befolkningen stor. Det ser ut som en idyll, men bland glittrande böljor och leende hagar döljs också det mörka och svårförklarliga.
Den forna likboden vid Väddö kyrka. På andra sidan ligger ett vikingatida gravfält.
Mot fastlandssidan, intill den smala Väddöviken som förr hette Rumpviken på grund av sin långa svansliknande form, ligger Väddö kyrka. Med sina mjukt gulrappade väggar tronar den över en kyrkogård som med tiden blivit två, en på var sida vägen, och vinkar till förbifarande med sitt höga torn som märkligt nog är placerat mitt på långhuset istället för vid någon av gavlarna. Här har länge varit helig mark, och bakom den låga rödmålade likboden ligger ett stort vikingatida gravfält. Den äldsta kyrkan tros ha uppförts under 1300-talet, och låg framför den nuvarande på den öppna plats där ett stort stockankare placerats till påminnelse om dem som fått sin grav i havets djup istället för på hemortens kyrkogård. Den gamla medeltidskyrkan var en bastant gråstenskyrka invändigt prydd av vackert målade valv. Den saknade som de flesta andra roslagskyrkor torn, men gravfältet bakom bogårdsmuren kallas än idag Stapelhagen, vilket ger en fingervisning om var dess klockstapel stått.
Väddö kyrka. Den medeltida kyrka som revs 1840 låg på den öppna platsen framför tornet.
Liksom överallt i skärgården hemsöktes Väddö av ryssarna den blodiga sommaren 1719. Kyrkan blev ensam kvar, utplundrad och vandaliserad bland rykande ruiner. Vad Peter den förstes kosacker försummat klarade dock församlingen själva när man 1840 rev den i mångas ögon trånga och mörka kyrkan, och istället uppförde dagens stora och ljusa, men något järnvägsstationsaktiga, byggnad. Kanske var Gud själv inte riktigt nöjd med det skedda, för 1872 slog blixten ner i det höga tornet och kvar blev endast de sotsvärtade murarna kring den helt utbrända kyrkan. Idag har den byggts om ytterligare ett par gånger, men bevarar ändå enstaka reliker av sin medeltida föregångare, och dess väggar lär i varje fall delvis vara uppförda av samma stenar.
Vandrar någonting svart och ondskefullt under Väddö kyrkas höga tunnvalv?
Det viskas att någonting ont följde med från den gamla kyrkan, kanske någon av alla de döda vars gravar helt enkelt schaktades bort under byggnadsarbetena, och att detta något gör Väddö kyrka till en plats man inte gärna besöker nattetid. Två män som en natt varit på väg förbi berättar hur de stannat utanför kyrkogårdsmuren när de hört en serie underliga dova dunsar inifrån den tomma och mörka kyrkan. Med viss tvekan går de in genom grinden och spetsar öronen för att höra någonting utöver det knastrande gruset. Tornporten är låst, och de tidigare ljuden har tystnat och efter att ha gått ett par varv runt kyrkan utan att ha sett spår av någon inkräktare har de halvt om halvt bestämt att de misstagit sig då porten slår upp med en hård smäll som om någon sparkat upp den med full kraft. De rycker till som om slaget träffat dem fysiskt, men efter en lång stunds avvaktan tar den ene av dem mod till sig och går in i det kolsvarta gapet. Kyrkan är helt tom, och när han kommer ut igen på trappan för att meddela det magra resultatet av sin undersökning hinner han bara öppna munnen innan han ser sin kumpan rygga baklänges med uppspärrade ögon och med ansiktet förvridet av fasa svänga runt och springa därifrån med full fart. Ytterst häpen tar mannen ett steg efter honom ut på trappan när han märker att någon står bakom hans rygg. Han sneglar över axeln och blir varse en svart oformlig skepnad vilken lutar sig över honom bakifrån, och i ett fåfängt försök att bibehålla värdigheten börjar han gå mot grinden, men det tar bara några steg innan han följer kamratens exempel och lägger benen på ryggen. Han berättar efteråt att den svarta skepnaden hållit jämna steg med honom hela vägen ut från kyrkogården och ett bra stycke vidare, och ingen av männen gick någonsin mer nattetid i närheten av Väddö kyrka.
Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl
0 kommentarer