Humlestigen 33
Köksfönstret fylldes av en grå oformlig massa, ett vältrande moln av skräck där förvridna ansikten stirrade ut över gården.
Stadsdelen Blombacka i Södertälje ligger utkastad i sluttningen nedanför forna Västergårdsgymnasiet. I de skogbevuxna och bergiga backarna har bostadsområdena pusslats in, klämda under Holmfastvägens, döpt efter Södertäljes äldsta kända invånare från början av 1000-talet, trafiktäta grepp. Egentligen är det två helt olika Blombacka, ett ursprungligen äldre villaområde och de snabbt åldrande hyreshusen från 1960-talet strax väster därom. Sett från luften liknar det ett jättelikt Tetris.
Huset på bilden byggdes på gamla gravar. Till höger skymtar slänten där man vräkte ut resterna av de bortschaktade stensättningarna.
Blombackas moderna historia börjar i slutet av 1800-talet när det torp som sedermera skulle lämna namn till ett stadigt växande bostadsområde tog form. Kring sekelskiftet 1900 fanns här flera fastigheter, bland annat Blomdala och Edvinsberg, och i början av 1950-talet ett helt villaområde av i stort sett samma dimensioner som idag. Flerfamiljshusen söderut och på andra sidan Brolundavägen kom till under åren 1966-69 i en stil som då var modern men kanske inte alltid mognat med värdighet.
Humlestigen, en hemsökt plats?
Att människor bott här långt tidigare än så är dock säkert. Under 1940-talet hittades en stenåldersyxa i en av villaträdgårdarna vid Floravägen, och vid bygget av flerfamiljshusen under 1960-talet schaktades ett flertal stensättningar bort särskilt i dess västra del, kring de nedersta fastigheterna på vad som sedan skulle bli Humlestigen. Här hade ett okänt antal människor begravts under järnåldern, och rester av de skändade gravarna kan faktiskt fortfarande ses i skogen bakom Humlestigen 29-31 och i backen nedanför Humlestigen 33 där stenarna helt enkelt vräktes ut. Vad som hände med de mänskliga kvarlevorna är okänt, kanske ligger även de i branten, kanske blev de nermalda under husens källare.
I ett av fönstren här sägs de döda ännu betrakta de levande.
Om det faktum att husen är byggda på gamla gravar påverkat den möjliga spökfrekvensen ska vara osagt, men i det sömniga området lär inte alltid vara lika sömnigt inomhus. En kvinna som bott på Humlestigen 33 berättar hur de redan från början får känslan av att någonting är fel med lägenheten. Hon drabbas av oförklarliga sömnsvårigheter, och tycker sig flera gånger märka hur någon står bakom hennes axel, någon som alltid är borta då hon vänder sig om. En sommarkväll är hon på väg över gården då hon av okänd anledning tittar upp mot det egna köksfönstret. Bakom rutan kan hon till sin förvåning se flera kvinnogestalter som betraktar henne med tomma, döda ögon. Hon stannar till, och ser med stigande olust hur någonting stort, grått och oformligt väller upp bakom dem och slukar dem helt. Den grå massan utstrålar kompakt ondska, och hon springer hela vägen upp bara för att finna köket tomt och sin sambo försjunken framför tv:n. Att han inte har varit i köket eller släppt in några främmande är förmodligen överflödigt att nämna. Vid ett annat tillfälle möter hon två barn, två tvillingflickor, i hallen, men innan hon hinner reagera försvinner de i tomma intet mitt framför hennes ögon. Även hennes sambo är med om otäcka saker i den lägenhet de beskriver som extremt obehaglig. Han ligger en natt och sover då han vaknar av att någon tar ett stadigt tag om hans fotleder. Yrvaken och förbryllad försöker han sparka sig lös ur det ovälkomna greppet, men de iskalla händerna endast griper hårdare. Han kämpar och är nära panik då de släpper lika plötsligt som de fattat honom. När han tittar ner mot fötterna kan han se tydliga röda märken efter fingrar. Någon mer sömn blir det inte den natten, men han drar sig med stort obehag till minnes att han ett flertal gånger tidigare vaknat med oförklarliga rivmärken på sin kropp, som om klor eller långa naglar famlat honom medan han sov.
Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl
0 kommentarer