Det tomma rummet

Hörningsholms slott

Ett rum kan ha personlighet. Det kan vara vänligt välkomnande eller sterilt kallt. Eller värre ändå.

Som ett knivstygn skär det smala  Borgsundet rätt in i Mörkös norra udde. På en hög klippa alldeles intill vattnet ligger Hörningsholms slott, ruvande i förnäm avskildhet över viken och åkrarna. Slottet har många hemligheter, och en av de mer spektakulära tilldragelserna var när en trädgårdsarbetare under början av 1800-talet helt plötsligt uppslukades av marken. Han hade ramlat rätt genom taket på en igenmurad källarhåla ingen kände till, en håla som förutom den skadade och vettskrämde drängen även innehöll skeletten av okända människor, kanske offer för en grym slottsherre eller för de ryska soldaterna blodssommaren 1719.

Spökslottet Hörningsholm syns lång väg över Mörkös åkrar.

Hörningsholms slott tros ha börjat byggas redan under 1200-talet. Det tidigaste slottet var en riddarborg av ringmurstyp och ett effektivt lås för både Borgsundet och Näslandsfjärden. Under århundradena som följde byggdes borgen om till ett präktigt renässansslott som med sina höga tornspiror måste varit synligt lång väg både till lands och sjöss. Här härskade Svante Sture tills han i mars 1567 höggs ihjäl i Uppsala slotts fängelsehålor på order av Erik XIV, och det lär vara han som fullbordat det vackra slott som kan ses på Erik Dahlbergs teckning gjord ett drygt århundrade senare. Liksom på så många andra platser längs östkusten tog allt slut sommaren 1719 när den ryska mordbrännarflottan nådde Hörningsholm. Segelleden genom det smala Skanssundet mellan Mörkö och Näslandet försvarades på den tiden av två skansar vars kanoner effektivt spärrade vägen vidare in i Näslandsfjärden, men så sent som dagen innan anfallet hade besättningarna beordrats bort och befästningarna alltså lämnats obemannade. Resultatet blev eld, död och förödelse, och Hörningsholms ruiner kom att stå obebodda i nära trettio år.

Sista kanonen på Näs skans. Blodssommaren 1719 var befästningarna obemannade, en sak som fick förödande konsekvenser för de kringboende.

Det nuvarande slottet uppfördes på det gamlas plats under åren 1748 till 1752 i tidstypisk rokoko, och har ett flertal udda detaljer. Bland annat är fasaden mot sjösidan längre än den mot landsidan så att den som står mitt framför slottet kan se bägge gavlarna samtidigt, och även de dubbla portarna vilka lämnar nedersta delen av mittfasaden tom skapar oväntade effekter. Som sig bör ståtar Hörningsholm med en vit fru, hon lär enligt sägnen varit dotter till den hårda Märta Leijonhufvud, Svante Stures änka, och sägs ha spärrats in efter att hennes syster mot sin mammas vilja rymt med en älskare. Historien har faktiskt ett korn sanning i sig i det att Magdalena Sture, Svante Stures och Märta Leijonhuvuds näst äldsta dotter,  1574 rymde just från Hörningsholm för att gifta sig med Erik Stenbock, ett äktenskap som slutade i landsflykt sedan de båda tagit parti för den avsatte kung Sigismund i det påföljande inbördeskriget. Kanske är det hon som nu sägs vandra i den så kallade Spökallén intill den gamla barockparkens enda kvarvarande damm.

Hörningsholm från sjösidan. Den gamla borgens grundmurar kan tydligt urskiljas på klippan närmast vattnet.

Vita frun må vara en sägen, men det lär finnas väsen på Hörningsholm vilka trotsar både rum och fysiska lagar och till på köpet är ytterligt skrämmande. En tidigare anställd vid slottet berättar hur han en kväll står i ett av rummen och läser ett brev när en osynlig hand sliter pappret ur hans fingrar. Både dörr och fönster är stängda, och det finns inte tillstymmelse till drag i rummet, vilket ändå knappast kunnat förklara hur han tydligt känt hur någonting tar tag i arket och börjar dra. Han är långtifrån den ende som varit med om oförklarliga saker, och en kvinna som arbetat här berättar hur hon en tidig morgon väcks av att den lille pojke hon är anställd att ta hand om hysteriskt ropar på henne. Hon springer in i den angränsande barnkammaren och finner pojken gråtande i sin säng. ”Låt honom inte ta den, låt honom inte ta den”, ropar han och pekar på en stor röd leksaksbil på golvet. Kvinnan och barnet är ensamma i rummet, så hon försöker trösta honom och frågar vem han menar, och får det överraskande svaret: ”Den grå gubben där. Han tar min bil. Han får inte ta den.” Någon gubbe kan hon inte upptäcka, men överväldigad av onda aningar ställer hon in leksaksbilen i ett skåp och tar med sig pojken ut. Hon beskriver atmosfären i barnkammaren som tät och illavarslande, och hur barnets skräckslagna ansikte övertygat henne om att någonting faktiskt fanns där. En annan familj som bott här har haft liknande upplevelser. Modern har en dag varit bortrest, och när hon kommer hem hör hon sina två minderåriga söner komma springande för att möta henne som de ofta gör då de hör bilen komma. Deras steg tystnar dock som på kommando innan de hunnit ner i hallen, och hon ropar efter dem endast för att få svaret: ”Vi törs inte komma ner. Det står en man i trappan.” Förvånad börjar hon gå uppåt, och finner sina likbleka söner halvvägs i trappan pekande mot platsen där hon själv nu står. ”Det var en grå gubbe som stod där. Han var arg och vi vågade inte gå förbi”, berättar de med spaka röster. Fler har sett honom. Han lär så när ha orsakat en betjänts avsked då denne av rädsla för den spöklika gestalten till sist inte vågade gå in för att städa herrummet så att tidningar och askkoppar låg huller om buller när hans arbetsgivare kom ner på morgonen.

En vit fru, en grå gubbe och ett illasinnat osynligt väsen sägs alla göra nätterna på Hörningsholm till en upplevelse man sent glömmer.

Den grå gubben må vara skrämmande, men han är långtifrån den värsta av slottets döda invånare. En annan före detta anställd har berättat om fasansfulla nätter vilka hade till resultat att ett rum mer eller mindre övergavs då ingen längre vågade sova där. Hon hade endast vistats några dagar på Hörningsholm, men hela tiden känt sig obehaglig till mods och ofta oförklarligt iakttagen, även då hon visste att hon var ensam. En natt vaknar hon av att någonting trycker henne över bröstet, ett tryck som är så kraftigt att hon har svårt att andas. Skräckslagen sätter hon sig upp i mörkret, och hennes darrande händer får fatt i en tändsticksask på nattduksbordet. Hon repar eld på en sticka bara för att se den blåsas ut mitt framför ögonen på henne, och en ny tändsticka blåses ut lika fort den, och även den tredje. Det är som om någon eller någonting därute i mörkret inte vill låta henne tända. Skakande av skräck ligger hon och väntar på vad som komma ska när det går en kall vindkåre genom rummet, och trycket över bröstet släpper. Redan nästa morgon ber hon att få byta rum, en bön som beviljas utan frågor. Ett par dagar senare kommer en släkting till ägarfamiljen på besök, och får höra talas om händelsen. Det visar sig inte vara första gången just det rummet lämnas i hast, och han bestämmer därför att provsova det. Han skrattar en smula nedlåtande åt kvinnor som alltid blir uppjagade, och försvinner in i rummet med ett betryggande leende på läpparna. Morgonen efter hörs inte ett ljud från vare sig spökrummet eller dess gäst, och efter viss tvekan öppnar de övriga dörren bara för att finna det tomt. Sängen har uppenbart blivit använd, men dess invånare är spårlöst borta. De står alla handfallna innan ett rop hörs från soffan i rummet bredvid. Där ligger den saknade inrullad i en filt. Vad han varit med om under natten vill han inte berätta, men efter den händelsen lämnades spökrummet ifred, och lär än idag stå tomt om nätterna.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.