Dödens hand

Stora Nygatan 15

Någonting var fel i lägenheten. Medan den övre våningen var varmt hemtrevlig var den undre alltid tyst, kall och avvaktande. Till att börja med.

Stora Nygatan i Stockholms Gamla stan sträcker sig mellan Riddarhuset och Kornhamnstorg. Dess gång är rak, ovanligt så med tanke på de medeltida omgivningarna, och en av stadsdelens största och mest livliga gator, dessutom en av få där man måste se upp för biltrafik, om än sporadisk. Butiker, turister och restauranger gör anblicken levande långt in på kvällen, och den där stilla ålderdomliga stämningen som annars är säregen för Gamla stan har ibland svårt att infinna sig.

De övre våningarna på Stora Nygatan 15. Lurar minnet av en mördad man bakom de bedrägligt stilla fönstren?

Husen vänder så gott som alla gaveln ut mot gatan på medeltida sätt trots att de är betydligt nyare, och den som höjer blicken finner gavelrösten av de mest skiftande utseenden, från det tidiga 1600-talets högresta holländska renässans till 1800-talsempirens platta romarimitationer. Byggnaderna varierar på ett livfullt sätt både i höjd och bredd, men en av de mindre är huset Stora Nygatan 15, eller Sven Vintappares gränd 6 som är den egentliga adressen då det är där ingången till lägenheterna befinner sig. Ett smalt hus mellan smala gränder reser det sig fyra våningar högt. Få ägnar det någon tanke mer än kanske en flyktig blick i bottenvåningens skyltfönster. Det förblir en smula anonymt, en aning tillbakadraget, kanske rentav avvaktande.

Sven Vintappares gränd 6, den svarta dörren till vänster. Här finns ingången till spöklägenheten.

Hur gammalt huset är är det märkligt nog ingen som känner till. De äldsta bevarade byggnadshandlingarna är från ombyggnaden 1767, men troligt är att det ursprungligen uppfördes efter den stora brand som 1625 ödelade den här delen av Gamla stan, och efter vilken de bägge nygatorna drogs fram rätt genom de förstörda medeltida kvarteren. Som så många andra äldre hus har Stora Nygatan 15 byggts om både ut- och invändigt ett flertal gånger. Trappor och väggar har slagits ut och satts igen, och rumsindelningen skruvats runt gång på gång likt en arkitektonisk Rubiks kub så att idag inte stort mer än källarvalven finns kvar av det ursprungliga huset. Den största förändringen skedde 1886 när valven i bottenvåningen revs och de stora skyltfönstren kom till för vad som då var Schneidlers pappershandel.

En kväll på Stora Nygatan. Vem bor nu i spök- oh mordlägenheten i nummer 15?

Här har många människor kommit och gått under åren, och kanske även någon eller några stannat kvar. En kvinna som bott här berättar om en lägenhet där de bägge våningsplanen har radikalt olika stämning. Medan övervåningen känns varm och hemtrevlig är den undre avvisande och olustig med en mörk atmosfär av sorg. Flera gånger kommer hon på sig själv med att stirra rätt ut i luften med huvudet fullt av en rädsla hon inte vet varifrån den kommit, och även hennes hund är märkbart på sin vakt i nedre delen av våningen. Stämningen är obehaglig och hon upptäcker efter en tid att hon ogärna vistas där ensam, inte ens om hunden är med. På golvplankorna finns en större mörk missfärgning i träet hon av outgrundlig anledning börjar misstänka är blod. En eftermiddag ligger hon och vilar sig i undervåningens sovrum när hon övermannas av en till synes oförklarlig känsla av skräck. Rummet blir iskallt och hon ryser i hela kroppen. Hunden reser sig morrande med blicken fäst mot rummet intill, vardagsrummet där en bukett rosor står på bordet. Till sin fasa ser hon hur den färska buketten kramas ihop liksom av en osynlig hand, en dödens hand som får de vackra blombladen att vissna framför hennes ögon, och därefter falla av en efter en liksom om de åldrats flera dagar under några sekunder. Händelsen upprepas aldrig, men efterlämnar trots det en svårutplånlig skräck. Under hela den tid hon och hennes man bor i lägenheten blir de aldrig kvitt känslan av att någonting fruktansvärt hänt där och att detta är anledningen till skräckkänslorna och den obehagliga händelsen med blommorna, och en tid efter att de flyttat ut läser hon av en slump om ett brutalt mord som 1964 begicks på Sven Vintappares gränd 6, och inser med stigande olust att de svartvita fotona i artikeln avbildar just den lägenhet där de tidigare bott.

Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl