Norrtäljegatan 13
Vad gör man om någon flyttar in i ens hem utan att man vill det? Vad gör man om denna någon dessutom är död?
Av någon anledning är det betydligt lättare att föreställa sig spöken och gengångare i ett gammalt slott eller en kyrka än det är i en vanlig lägenhet, även om lägenheten skulle ligga i ett äldre hus. Kanske är det så att vi matats med slottsspöken sedan barndomen så att vi mer eller mindre förväntar oss att ett sådant ska finnas till hands då vi besöker något gammalt herresäte, medan en lägenhet snarast verkar banal och vardaglig, en dussinprodukt lika ointressant för ett spöke som för oss. Kanske kan det även vara en form av psykiskt försvar. Få av oss bor i slott, desto fler i lägenheter, och att medge att ett vanligt hyreshus skulle kunna vara hemsökt vore detsamma som att bjuda in de döda till våra egna hem.
Norrtäljegatan österut. Det hemsökta huset skymtar bakom trädet till höger i bild.
Stadsdelen Fålhagen i Uppsala började byggas under 1920-talet, och årtiondena som följde lade alla till sina egna hus av skiftande kvalitet och storlek. En stor del av fastigheterna härstammar från 1940-talet, bland dem huset Norrtäljegatan 13. Området öster om järnvägen var länge lantlig och ännu flera årtionden efter förra sekelskiftet bestod det till största delen av ängsmark, vilken bröts av de sporadiskt uppväxande flerfamiljshusen. För en besökare ser det ut som vilken äldre sovstad som helst med kringströdda hus med obligatoriskt tomma gräsmattor och då och då något träd, men skenet kan bedra.
Norrtäljegatan i Uppsala. En fruktad adress?
Redan från början stod det klart att Norrtäljegatan 13 inte riktigt var som de andra husen i området, och särskilt gällde det den bortre porten, nummer 13B. Här har genom åren rapporterats underliga händelser, och det sägs inte vara riktigt så tyst och stilla som man som tillfällig besökare kan förledas att tro. En man som tidigare bott här, han flyttade in redan på 1940-talet när huset var nybyggt, och var alltså den förste att bo i lägenheten, berättar hur hans hem togs över av någon annan. Någon som uppenbart var död. Han sitter i vardagsrummet en dag och läser tidningen då han plötsligt får känslan av att inte längre vara ensam. När han tittar upp får han till sin förvåning se en äldre dam. Hon ser sig omkring med överraskad min, och den döda blicken verkar fara över väggar och tak liksom undrar hon hur det kommer sig att ett rum finns här. Utan att ta notis om den andre går hon efter någon minut fram till den stängda köksdörren och försvinner rakt genom den.
Spökhuset på Norrtäljegatan. Porten 13B mitt i bild.
Mannen, vars förvåning nu övergått i olust, reser sig upp och öppnar dörren till köket, men naturligtvis finns ingen där. Ytterdörren visar sig vara låst, och den främmande damens ankomst blir därför lika märklig som hennes försvinnande. Han söker beslutsamt igenom hela lägenheten, mer för att lugna sig själv än för att han verkligen väntar sig finna någon där, men resultatet är som man skulle tro. Lägenheten är tom så när som på honom själv. Den främmande damen återkommer efter detta första besök många gånger under de år han bor där, och hennes beteende är alltid detsamma. Hon materialiserar sig mitt i rummet för att sedan förvånat studera lägenheten som om hon aldrig tidigare sett någonting liknande. Hon talar aldrig, och verkar aldrig lägga märke till lägenhetens mänskliga invånare, men fyller trots sitt relativt harmlösa beteende rummen med fasa, en känsla av otäck förväntan på att hon någon gång ska falla ur rollen och istället ägna sin otrevliga uppmärksamhet åt de levande. Platsen där Norrtäljegatan 13 står var tidigare lertag för Vaksala tegelbruk, och så vitt man vet inte tidigare bebyggd. Kan kvinnan vara vålnaden av någon som omkommit i det tunga och smutsiga arbetet? Svaret lär vi aldrig få, men hon sägs ännu besöka hyresgästerna på Norrtäljegatan 13.
Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl.
0 kommentarer