Följeslagaren på Önsta

Önsta herrgård

Någonting smyger kring den gamla herrgården. Någonting mörkt, ondskefullt och hotande.

Strax utanför Skällsta industriområde står ett par gamla lutande grindstolpar. Den som passerar dem upplever en total förvandling av atmosfären. Plåtbaracker och lyftkranar försvinner, betong och asfalt lyser med sin frånvaro. Istället leder ringlande grusvägar mellan åkrar och skogspartier och får besökaren att känna sig förflyttad ett århundrade tillbaka i tiden. Här är stilla. Endast vinden som river i alléernas trädkronor, och en flock fåglar som protesterar mot intrånget bryter tystnaden.

En järnåldersgrav i den igenvuxna parken kring Önsta. Den timrade boden i bakgrunden sägs vara gårdens äldsta hus.

I slutet av den långa allén kommer man in i en igenvuxen och förvildad engelsk park. Här växer gräset högt över kullar som med sina resta stenar mer liknar ett järnåldersgravfält än en herrgårdspark, och de höga trädens vida kronor gör allting mörkare och om möjligt än mer stilla. Endast över gårdsplanen silar ljuset in på Önsta herrgårds flagnande fasad. Platsen tycks vänta. Kanske är det galoppbanans storvulna planer som tagit andan ur halsen på den.

Önsta gård ger intryck av att vänta på någonting. Kanske det enorma byggprojekt som planerats här.

Det nuvarande Önsta uppfördes under 1800-talets första år i den gustavianska erans sista skälvande dagar, på mark som varit bebyggd i hundratals, troligen tusentals år. Gravfältet kring manbyggnaden är äkta, även om dess kullar fått hjälp på traven att bli tydligare. Här sover oräkneliga döda under gräset. Önsta var på sin tid ett stort jordbruk, och ett flertal torp låg spridda i markerna. Några ligger där än, men har förvandlats till sommarstugor, hur länge de får stå kvar när området exploateras är en öppen fråga. Önsta ger ett lite vemodigt intryck med sina skuggor från en tid som flytt, men det sägs att det finns helt andra sorters skuggor vars närvaro är mer påtaglig än historiens. Kring herrgården lär ett svart väsen smyga om nätterna, ett väsen som kryper runt parken, längs torpen och vägarna, och som varit känt och fruktat under minst hundrafemtio år.

I markerna kring Önsta ligger flera gamla torp kvar. Här Önstatorp.

Vad eller vem det skulle vara är det ingen som vet, men dess ljudlösa närvaro lär göra mörka nätter ännu mörkare, och få ensliga torp att kännas ensligare än. En man som tidigare bott här berättar hur han en septemberkväll är och hälsar på en granne i ett torp en bit bort. Det blir senare än han tänkt sig innan han kommer därifrån, och luften har bytt skepnad från brittsommarvärme till höstens kyla. Grusvägens hjulspår lyser onaturligt vita i det snabbt tilltagande mörkret, och skogen står som en vägg mot den ljusare åkermarken. Han har gått en stund då vägen passerar genom ett skogsparti, och han med ens får förnimmelsen av att inte längre vara ensam. Förstulet sneglar han in i skogen, men där är mörkret kompakt och inte ett ljud kan höras förutom hans egna fotsteg som knastrar i vägbanans grus. Känslan går inte över, och när han kommer ut i hagmarken blir han varse en skugga som går några meter från vägen. Vad det är vet han inte. Han beskriver det som någonting kortväxt som verkar gå på två ben, men starkt framåtlutad likt en större apa.

Vägen över åkrarna. Här sägs man kunna få sällskap av någonting fasansfullt. Skystatorp kan skymtas i bakgrunden.

Den går helt ljudlöst och håller jämna steg med honom själv. När han stannar stannar skuggan också, och står stilla väntande tills han börjar gå igen. Dess närvaro som till en början mest varit förbryllande blir efter hand alltmer skrämmande, och han mer känner än ser hur den lurande betraktar honom. När han kommer in på gårdsplanen stannar han kallsvettig utanför dörren, och ser hur skuggan stannar upp ett ögonblick den med, innan den i ett språng sätter fart mot honom. Han slänger sig in, och blir till sin hustrus förvåning stående med ögon vitt uppspärrade av skräck, stirrande mot den stängda ytterdörren. Han svär efteråt på att han hört en duns mot andra sidan när han drog igen den efter sig.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.