Försmak av döden

Edebo kyrka

Det är lätt att bli illa till mods i trånga och fönsterlösa rum. Det är ännu lättare om någonting ondskefullt och osynligt dessutom är där hos dig.

På slätten ungefär halvvägs mellan Hallstavik och Skebobruk ligger den lilla orten Edebo. En handfull hus, ett par lador och en röd liten byggnad som en gång var station på Roslagsbanan, och med skylten Edebo ännu under taknocken liksom i hopp om att locka järnvägen åter. Intill Skebovägen som skär genom samhället ligger Edebo kyrka och tronar över en sänka där gravstenarna trycker sig tätt intill varandra under höga askar och lindar.

Edebo kyrkas igenmurade korfönster stirrar som ett blint öga ut över kyrkogården.

Edebo kyrka var liksom de flesta andra äldre landsortskyrkor ursprungligen av trä, men ersattes under 1400-talets slut av en massiv gråstensbyggnad med tegeldetaljer, blinderingar och vackert slagna och målade valv. Vapenhuset byggdes ett par årtionden senare, och kyrkan ger ett mycket ålderdomligt intryck. På andra sidan Skebovägen reser sig den rödmålade 1700-talsklockstapeln, och i skuggan mellan bogårdsmur och kyrkans nordfasad ligger det märkliga gravkor där Ronöholms herrgårds forna ägare Claes Engelcrantz och hans familj vilar sedan slutet av 1700-talet. Om det Engelcrantzka gravkoret viskas mörka och skrämmande saker, alla antydande att familjen Engelcrantz aldrig kommit till ro i sin iskalla kammare. Enligt vad som berättas renoverades graven invändigt senast 1947 varefter nycklarna helt enkelt slängdes bort av de skärrade hantverkarna så att det som rör sig i det Engelcrantzka gravkoret inte skulle komma ut, och med resultat att byggnaden sedan dess endast hålls i skick på utsidan. Exakt vad som hänt ville ingen av dem gå in på, men det lär ha börjat med att de vägrat gå in där på kvällarna, och därefter krävt att jobba två och två även i dagsljus, och till sist alltså slutat med att gravkoret låstes för gott.

Det hemsökta Engelcrantzka gravkoret. Vad är det för dött och ändå levande som driver sitt spel här?

En annan historia berättas om Edebo kyrkas vapenhus, den tillbyggnad som tros ha gjorts 1514. En man som arbetat i kyrkan har berättat hur han alltid blev oförklarligt illa till mods när han stod i det trånga rummet. Trots att han varken såg eller hörde någon annan var han ändå övertygad om att någonting fanns där, någonting osynligt och illvilligt vars närvaro alltid manifesterade sig som en snabbt tilltagande ångest för att ofelbart sluta med att hjärtat kramas i hop av skräck tills han bara har en enda tanke: att ta sig därifrån så snabbt som möjligt. Värst var känslan naturligtvis när han var ensam, men även i andra personers sällskap noterade han flera gånger hur samtal som påbörjats i vapenhuset stannade av, och de deltagande började kasta nervösa blickar över axeln innan de hastigt avlägsnade sig.

Vapenhuset på Edebo kyrka, där svart magi sägs vara orsaken till spökerierna.

En lokal sägen berättas om just vapenhuset i Edebo kyrka, och hur detta någon gång under 1860-talet varit skådeplatsen för en märklig duell mellan adepter i de mörka konsterna. En av de inblandade var en spelman om vilken det sades att han var lika förfaren med svartkonstboken som med klarinetten, men att han trots att de flesta fruktade honom ofta blev inhyrd att spela på bröllop då han var den erkänt skickligaste vida omkring. Efter brölloppet i Edebo kyrka skulle brudföljet tåga ut med spelmannen i täten när han möts av den halvt genomskinliga gestalten av en kvinna vilken trots att hon delar hans intresse för det ockulta även är hans svurna fiende. Ingen av de övriga lägger märke till henne, och han förstår att det endast är hennes ande som är där, men lyckas med hjälp av en hart när outtalbar trollformel slå bort vålnaden vilken försvinner med ett skrik som får de övriga i sällskapet att blekna, det högtidliga tillfället till trots. Om det finns något samband mellan denna sägen och skräcken i Edebo kyrkas vapenhus ska vara osagt, men att platsen har en märklig och hotande atmosfär har flera personer vittnat om.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.