Gastkramad

Siggesta

En omfamning är oftast ett tecken på välvilja eller rent av kärlek. Ett säkert sätt att bli kvitt sådana associationer lär vara att tillbringa natten på Siggesta gård.

Den som fortsätter länsväg 274 utåt förbi Värmdö kyrka kommer efter ett par kilometer till en liten herrgård på en bergsklack alldeles intill vägen. Den närapå döljs av träden och flyglarna och verkar liten och oansenlig i jämförelse med de enorma stallen och före detta ladugårdarna på andra sidan vägen. Det är Siggesta, en gård med anor från medeltiden.

Munkkällaren på Siggesta ser inte mycket ut, men är gårdens äldsta byggnad.

Första gången Siggesta nämns är 1323, och enligt lokal tradition ska här ha funnits ett gilleshus där man firade kristna mässor innan Värmdö kyrka byggdes senare under århundradet. Det vitkalkade gråstenshuset nere vid vägkröken kallas allmänt för Munkhuset eller Munkkällaren, och sägs vara en rest av detta gilleshus. En arkeologisk undersökning så sent som för ett par år sedan misslyckades dock med att datera byggnaden, men man tror att den är rester av det stenhus Johan Bagge lät bygga efter att det ursprungliga Siggesta brunnit ner 1581. Siggesta skulle brinna fler gånger under årens lopp, och få ett antal nya manbyggnader, i början av 1700-talet till och med två, och i slutet av 1800-talet ingen alls. Det nuvarande huset byggdes så sent som 1938 i gustaviansk stil.

Siggesta träsk. Den snart helt igenväxta resten av Siggestaviken.

Trakterna kring Siggesta har länge varit bebodda. På krönet av bergsryggen sydväst om gården ligger bronsåldersgravarna tätt. När de byggdes hade de döda vacker utsikt över den långa Siggestaviken, idag har landhöjningen snört av den från Solöfjärden, och vad som är kvar är ett par stillastående gölar och en liten sjö vilka går under det föga smickrande namnet Siggesta träsk, men ännu i mitten av 1800-talet kunde man ta sig hit med båt. Idag är både huvudbyggnad och flyglar nyrenoverade, och Siggesta gård är konferenshotell bland mycket annat. I manbyggnaden är restaurang och kontor, ingen har bott här på länge, och kanske är det inte så konstigt om man får sätta tro till de historier som berättas om gården.

Siggesta från trädgårdssidan. Finns en av Stockholmstraktens mest illasinnade vålnader här?

En man som via sitt arbete övernattade några dagar på Siggesta berättar hur han redan andra natten fått ett besök som för lång tid skulle ge honom sömnsvårigheter. Trött efter dagens slit går han tidigt och lägger sig, men trots att hela kroppen känns som bly vill sömnen inte infinna sig. Han ligger och försöker tvinga sig till sömns när han plötsligt känner ett tryck över bröstet. Det blir allt hårdare, och han kan tydligt känna hur ett par iskalla, beniga armar sträcks runt hans kropp för att krama om honom. Med panik i blicken slår han upp ögonen, men i rummet finns ingen utom han själv, och ändå fortsätter den järnhårda kramen, den till och med ökar i styrka så att den nu skräckslagne mannen tappar andan. Med alla krafter kastar han sig hit och dit i sängen för att komma undan den fasansfulla uppvaktningen, men ansträngningen är förgäves. När de sammanpressade lungorna till sist börjar pipa som i ett astmaanfall, och han tror att hans sista stund är kommen lossar greppet lika oväntat som det kommit. Han slänger sig upp ur sängen och står flämtande och darrande i åtskilliga minuter innan han lugnat sig så pass att han kan söka igenom rummet efter en förklaring, men hur han letar finner han ingenting ovanligt. I över en timme går han fram och tillbaka över golvet utan att våga lägga sig igen, men till sist får tröttheten överhanden och han faller i en djup drömlös sömn. Nästa natt drar han ut på sänggåendet så mycket han kan, men måste slutligen kapitulera. Han intalar sig att han på något sätt drömt den föregående nattens omskakande händelser, och lyckas efter många om och men somna. Ett par timmar senare vaknar han på nytt av samma tryck över bröstet, och med vetskapen om hur det hela kommer att utveckla sig bryter kallsvetten fram på ett ögonblick. Paniken ger honom den här gången kraft att slita sig ur den hårda omfamningen, men han gick aldrig tillbaka till den sängen och inte heller stannande han fler nätter på Siggesta.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.