Alborgen
Ett psykiatriskt sjukhus byggt på gamla gravar. I en trakt vars korta berömmelse berodde på ett mord. Alborgen är inte som andra hus.
E4:an skär likt en motoriserad kniv av Gävle från inlandet. Bevakad av en aldrig sinande ström bilburna väktare är den också en tydlig gräns mellan stad och land, och väster om den till synes ointagliga asfaltsredutten ändrar trakten karaktär. Skogar och åkrar i ett platt landskap avlöser villakvarter och förortsbebyggelse, och som genom ett trollslag kommer man det förflutna nära. Det är kanske inte alltid skränande tydligt eller ens iögonenfallande, men finns där likafullt, gömt bland snår och backar. Gravrösen, offerstenar, kultplatser och annat smyger längs vägarna. Vid Björkberget i Valbo berättar sägnen om en skattgömma vaktad av onda makter, och inte långt därifrån ligger gården Olsims där länsman Jakob Ekstedt gjorde sitt sista besök. Hans sönderslagna lik hittades intill vägskälet mot Åby tidigt på söndagsmorgonen den 25 augusti 1833 med ”näsbenen och större delen af hufvudskålsbenen krossade i mångfaldiga stycken så att hjernmassan och en myckenhet blod utrunnit” enligt det samtida läkarutlåtandet. Någon gång mellan elva och tolv natten innan hade han på bygatan träffat båtsmännen Anders Svala och Nils Ösare från Valbo by som slitit ner honom ur vagnen och därefter börjat slå sönder hans huvud med varsin sten. Det tog lång tid att dö, och då han känt igen mördarna bad han för sitt liv och erbjöd dem pengar om de lät honom leva, men fick endast nya slag till svar. ”Vi tröskade honom med en sten som en bonde med slagan på logen” skröt Anders Svala efter mordet, och även Nils Ösare visade föga ånger över sitt brott: ”Det var lagom åt den tusan djävulen”. De miste sina högerhänder, halshöggs och steglades på avrättningsplatsen utanför Främlingshems gästgivargård den 20 augusti 1834, nästan på dagen ett år efter mordet.
Före detta Alborga vårdhem, en plats med många minnen och inte självklart trevliga.
Några hundra meter väster om platsen där Jakob Ekstedt dog ligger en liten kulle mitt i åkermarken. Den kallades allmänt för Trollbacken, och undveks nattetid av de kringboende då den hade rykte om sig som spökplats. Här låg ett järnåldersgravfält med flera stensättningar och gravhögar, idag till största delen bortschaktade och de få som återstår är inte lätta att hitta i naturen. Om platsens rykte var bekant för de män som på Valbo kommunstämma 1910 beslöt bygga en ”fattigvårdsanstalt” här är okänt, troligen ansåg de sådana saker för dum vidskepelse, och inte ens det faktum att man under bygget av husets källare fann sammanlagt sju skelett i murade gravar, alltså betydligt mer sentida än de brända benen från järnåldern, fick dem att reagera nämnvärt. Den makabra upptäckten tystades ner och bygget fortsatte som om ingenting hänt. 1912 stod det stolta huset klart, och Valbo kommunhem kunde invigas i december samma år. Dess invånare var främst pensionärer, men även barnhemsbarn och andra som av skilda anledningar inte kunde försörja sig själva hamnade här. Under åren förändrades verksamheten, och Alborga vårdhem, som det sedermera kom att kallas, förvandlades till sinnessjukhus, en funktion det kom att ha ända tills psykiatrireformen 1995 stängde hemmet. I källaren sägs obduktioner ha utförts, och här fanns förr även celler för de mest oregerliga patienterna. Ett tag var det gamla hemmet loppmarknad och antikhandel, men sedan 1997 är Alborgen, som det numera heter, plats för äventyrsaktiviteter dit otaliga företag, skolklasser och idrottsföreningar kommer som besökare.
Valbo gamla kommunhem, kärt barn har haft många namn genom åren.
Alborgen är idag över hundra år gammal, men ännu en imponerande byggnad där den höjer sig över det platta slättlandskapet. Här har tusentals människor passerat genom åren, en hel del mot sin vilja, och historierna om vad som hänt är många. Enligt vad som sägs ska institutionens hela ledning ha bytts ut i början av 1920-talet efter en skandal involverande barnhemsbarnen, och en kvinna som varit anställd här under den sista tiden som psykiatriskt sjukhus berättar hur en patient hängde sig i det lilla kapprummet i första våningens korridor. Minst ett ytterligare självmord har skett i Alborga vårdhem, och en äldre besökare med minnen från tiden som vårdinrättning förtäljer hur han brukat spela schack med två äldre män som delade rum på tredje våningen, och hur han till sin förvåning en dag finner den ene mannen försvunnen och fönstret öppet trots att det är vinter. När han frågar den kvarvarande patienten var hans rumskamrat tagit vägen pekar han endast med tummen över axeln ut genom det öppna fönstret med orden ”Han höpp”, vilket också visar sig stämma då man finner den blodiga kroppen på marken nedanför. En annan historia berättar om hur en piga som blivit med barn i en närbelägen bondgård slängdes ut när hennes tillstånd blev för uppenbart för att kunna döljas, och hur hon i snöstormen släpat sig till vårdhemmet för att där föda sitt barn, den ende som någonsin blivit född på Valbo kommunhem.
Självmordsrummet där en patient hängde sig. En perfekt plats för spöken.
Normalt är Alborgen full av aktivitet, men även sedan gästerna gått lär det inte vara helt tyst och lugnt här. Anställda, och för all del även besökare, har berättat om en hel rad märkliga och ibland även skrämmande upplevelser. En av de anställda sitter en sen kväll inne på kontoret upptagen med pappersarbete när hon till sin förvåning hör ljudet av fötter som springer i korridoren på våningen ovanför. Ljudet är lätt men tydligt, som om ett barfota barn rusat fram och tillbaka, och upphör efter en stund lika plötsligt som det börjat. Vid ett annat tillfälle hör hon hur det skrapar inifrån kafeterian, och när hon går dit finner hon hur två stolar dragits ut som om några suttit där. Hon ställer tillbaka dem och återvänder till kontoret med misstanken att städaren slarvat, men redan några minuter därpå hörs samma ljud igen, och när hon åter går ut finner hon samma stolar på nytt utdragna. En tidig morgon är hon där för att låsa upp och står och fumlar med kassar, hund och nycklar när lampan tänds innanför följt av springande steg i trapphuset. I tron att någon kollega kommit tidigare går hon in och ropar, men får inget svar, och trots att hon söker igenom hela den stora byggnaden finner hon ingen där. Hon beskriver Alborgen som ett hus med egen vilja, en plats som har en ande så stark att den är fysiskt märkbar, och berättar att hon inte trodde på spöken innan hon började arbeta här men att hon sedan dess resignerat och vant sig och att enda gången det egentligen blir obehagligt är när fenomenen sker i hennes omedelbara närhet.
Trappan där osynliga fötter sägs springa.
En annan anställd har haft liknande upplevelser. Han står en kväll och moppar i ett av de forna patientrummen då han hör ett ljud han beskriver som hasande tofflor i korridoren utanför. Han bryr sig inte stort om det då han gissar att någon kollega skojar med honom, utan fortsätter sitt arbete ända tills det hasande ljudet når den öppna dörren och han klart och tydligt ser att ingen är där. En titt ut i korridoren avslöjar heller ingen missdådare, och alla de övriga rummen hålls låsta så någon möjlighet att gömma sig finns inte. Lite längre bort intill trapphuset står en fällstege han tidigare använt, och det är med stort obehag han nu ser hur den trycks ihop liksom av en osynlig hand så att den faller omkull med ett brak. Åtskilliga personer, både besökare och anställda, har mött en märklig liten flicka runtom i huset. Hon beskrivs ha långt rödbrunt hår, ljus klänning med förkläde, och har av tre olika personer ritats av, teckningar som visat sig märkligt lika trots att dess upphovsmän aldrig träffat varandra eller ens haft en aning om att någon annan mött den mystiska flickan. Vid ett tillfälle sitter en av de anställda i telefonen. Det är efter arbetstid och han pratar med sin flickvän när de bägge hör en barnröst som skrattar inne i kafeterian. Han går dit med telefonen i handen, naturligtvis utan att finna någon där, men däremot flera stolar som blivit flyttade och ser dessutom hur de långa gardinerna vajar som om det varit korsdrag i rummet. En sen kväll befinner han sig på översta våningen för att städa när han i ögonvrån lägger märke till hur en av dörrarna öppnas och en lång svartklädd man med hatt tittar ut. Han ropar till den okände att de har stängt och att han inte får vara där, men denne försvinner in i rummet utan svar. Med snabba steg är städaren framme vid dörren, men det lilla rummet innanför visar sig tomt, och händelsen blir inte mindre märklig av att han drar sig till minnes hur han någon timme tidigare gått runt och kontrollerat att alla dörrarna, inklusive den här, varit låsta.
Spökkorridoren på översta våningen. Mitt i bild den dator där en anställd fick oväntat sällskap.
Oförklarliga ljud har mer eller mindre blivit en del av vardagen på Alborgen om man får tro samma anställd. Dörrar som slår igen, stolar som skrapar, trots att inga gäster eller besökare är där. Vid ett tillfälle hör han någonting som låter som om någon slängde kopparrör över stengolvet i källaren, och vid ett annat hur plåtskåpen i omklädningsrummet utanför det forna köket slår igen ett efter ett. En morgon befinner han sig ensam i huset för att förbereda inför dagens besöksanstormning. Många av aktiviteterna i de skilda rummen styrs av en dator som befinner sig i korridoren två trappor upp, och han är i färd med att starta upp den när han instinktivt känner hur någon står bakom hans rygg. Känslan är så stark att han vänder sig om, men den klart upplysta korridoren är tom, ett faktum som dock på inget vis minskar övertygelsen av att någon trots allt är där. När han åter vänder sig mot datorn hör han flåsande andetag intill sitt öra, och det är endast med en stor portion självbehärskning han förmår slutföra arbetsuppgiften för att sedan skynda därifrån med någonting osynligt hack i häl ända fram till trappan. En kväll några dagar därpå har han precis låst och larmat och befinner sig på gårdsplanen vid sin bil när han åter får den där känslan av att vara iakttagen. Han tittar upp, och får se en gestalt i ett av fönstren på översta våningen, ett fönster som hör till en skrubb där färgburkar och verktyg förvaras. Blicken i det bleka ansiktet är iskall och allt annat än välkomnande och han bestämmer sig därför för att allting är inbillning och åker därifrån utan att ha kontrollerat det.
Plåtskåpet i det forna omklädningsrummet. Vem eller vad är det som smäller i dörrarna här?
En av de allra märkligaste och genom sin handfasthet kanske också skrämmande händelserna inträffar en dag när han är på väg in i norra trapphuset. Atmosfären är tjock och obehagligt avvisande, han beskriver en iskall närvaro som inte vill låta honom passera. Ett oförklarligt vinddrag kommer ner för trappan och med det en hårtuss, vitt tovigt hår liksom från en gammal och inte särskilt välkammad människa. Trappan är nystädad, och några pensionärer har inte funnits bland besökarna på flera veckor så den osmakliga hårtussens närvaro är lika mystisk som olustig. Han lägger den i en påse han sedan placerar på ett bord i kontoret, och för säkerhets skull även en stor tejprulle ovanpå så att den inte ska flyga iväg. I källaren hämta han sin kollega, den enda andra människan i huset, men väl tillbaka i kontoret är påsen borta. Den återfinns efter en stunds letande på golvet där även tejprullen befinner sig, flera meter bort. I tron att han kanske stött till bordet när han gått gör de experimentet att lägga tillbaka påsen och tejprullen och skakar sedan bordet för att få dem att falla av, en sak som dock visar sig omöjlig med mindre än att de stjälper hela bordet. Hårtussen har samma färg som håret på det hatiska ansikte han tidigare sett i fönstret till den lilla skrubben, men som om inte det var nog finner en annan anställd en nästan identisk hårtuss en tid därefter. Den skickas iväg på analys hos Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm där man endast kan konstatera att det rör sig om människohår och att det gissningsvis är någonstans mellan sextio och hundra år gammalt.
Text och bild: Petter Inedahl
Nyfiken på rörliga bilder från spökhuset Alborgen? Klicka på loggan nedan för att följa med Paranova på en nattlig undersökning av fenomenen.
0 kommentarer