Kyrkogårdens väktare

Tomtberga kapell

De döda sägs sova under mullen i väntan på gudomlig uppståndelse. Det sägs även att några av dem sover väldigt lätt och inte uppskattar besök.

Som en dödens oas ligger Tomtberga kyrkogård instoppad bland den prosaiska bebyggelsen vid Huddinge centrum. Dold mellan träden bakom kommunalkontorets stora trista fyrkant, och i skuggan av den högre bebyggelsen uppe på Centralklippan vilar de döda i prydligt symmetriska rader i väntan på uppståndelse eller vad de nu kan ha att se fram mot. Stämningen här är egendomlig, även på dagtid. Bruset och larmet från pendeltåg och trafikstråk drunknar i den ofta fysiskt kännbara stillheten. På kvällarna stiger dimstråk upp ur marken och förvandlar världen bortom kyrkogårdsmuren till ett vagt och konturlöst töcken där det vitkalkade lilla kapellet dyker upp likt ett skepp med kurs mot evigheten. Vid grinden står den massiva Biskopsstenen, ett flyttblock vars underliga namn ännu ingen lyckats förklara.

På Tomtberga kyrkogård sägs de döda sova ovanligt lätt.

Kring förra sekelskiftet började Huddinges gamla jordbruksbygd att förvandlas när marken styckades upp och Huddinge och Hörningsnäs villastäder växte upp där förr kor gått och betat. Det dröjde inte heller länge innan man insåg att den lilla kyrkogården kring Huddinge medeltidskyrka inte skulle kunna rymma den allt större mängden avlidna, och man började se sig om efter en ersättare. Valet föll på den vackert belägna höjden ovanför torpet Marieberg, inom synhåll från kyrkan och järnvägsstationen. 1923 begravdes de första människorna här, och platsen fick namn efter prästgården Tomtberga på andra sidan vägen. Sedan dess har bebyggelsen växt, och kanske inte alltid till förmån för den nu något undangömda begravningsplatsen. Idag har även Tomtberga kyrkogård blivit för liten och lämnats som en dödens parentes mellan de äldsta gravarna nere vid 1200-talskyrkan och de sentida borta vid Flottsbro.

Huddinge kyrka vid den äldsta begravningsplatsen.

Nattetid är Tomtberga kyrkogård både mörk och enslig, och de fåtaliga gravlyktornas flackande sken utgör enda belysningen. Ljuset från gatlyktorna längs Tingsvägen och Kyrkogårdsvägen når inte fram över gravarna utan förstärker endast intrycket av ensamhet. Det sägs dock att den som vistas här efter mörkrets inbrott inte alltid behöver vara ensam och att det eventuella sällskapet inte heller är av upplyftande natur. En man som nattetid varit här berättar hur han förföljts av lysande ögon med ont i blicken, och en annan man som en vinterkväll passerat Tomtberga kyrkogård råkade ut för ett möte som kom honom att sky platsen och ta långa omvägar för att slippa dess närhet. Det är sent, och skymningen sänker sig hastigt. Väderleksrapporten lovar mer snö, och han bestämmer sig för att ta genvägen över kyrkogården för att snabbare komma hem. Han är helt ensam här, vilket knappast är förvånande med tanke på tid och plats, och snövallarna absorberar alla ljud utom hans egna knarrande fotsteg. Utan att han kan förklara varför känner han sig illa till mods redan när han svänger in genom grindarna, förbi Biskopsstenens hotfullt mörka siluett.

Den stilla, men knappast fridfulla begravningsplatsen vid Tomtberga.

Rad efter rad av översnöade kors och gravstenar, och i kyrkogårdens mitt den stora idegranens varnande finger. Helt plötsligt står en man på gången framför honom. Hur han kommit dit är en gåta då han inte var där några sekunder tidigare, och det ser snarast ut som om han växt rätt upp ur marken. Han är helt svartklädd och kläderna av märkligt ålderdomligt snitt, och hela gestalten omsvärmas av en kyla som inte har någonting med årstiden att göra. Den främmande spänner ögonen i honom och blicken är svart av ondska och illvilja. Munnen rör sig men orden är till en början endast ett otydbart mummel. Svagt når de fram och dess mening går efter en liten stund upp för den skräckslagne åhöraren: ”Du ska inte vara här.” Det är även då han upptäcker att den främmande står mitt i snön utan att lämna fotavtryck. Instinktivt backar han från det obehagliga sällskapet innan han vänder och springer därifrån så snabbt han kan. Någon naturlig förklaring till mötet lyckas han aldrig hitta, och han tog heller aldrig mer genvägen över Tomtberga kyrkogård.

Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl