Norrgårdsvägen 37
Det började som en lek. Han ville se om han kunde mana fram de döda. Det kunde han.
Man skulle kunna säga att Åkersberga håller en mask för sitt ansikte. Bebyggelsen är ett hopkok av de flesta av det sena 1900-talets stilar, och för all del även nyare, där enstaka parkområden slängts in mellan fotbollsplaner och bilvägar i skuggan av centrum och den järnväg som en gång var orsaken till att samhället växte fram. Det är lätt att tro att det var då historien började, men ingenting kunde vara mer fel.
Norrgårdsvägen. Den hemsökta lägenheten ligger på sjunde våningen.
Platsen där Berga by en gång låg har varit bebodd i årtusenden, och även om tidens tand inte alltid farit varsamt fram med resterna av en längesedan glömd forntid går den faktiskt ännu att spåra om man vet var man ska leta. Flera av de små bergshöjderna är täckta av gravfält där stensättningar i alla upptänkliga former vilar, många av dem plundrade och till och med använda som grustäkter, och av den ståtliga runsten som tidigare stått ungefär där Bergavägen idag slutar finns inte ett spår. Den sågs senast under 1700-talet, men en avskrift har bevarat namnen på Bergas äldste kände invånare Ebjörn och hans tre söner. Ett av gravfälten hittar man på höjden intill grusplanen mellan Norrgårdsvägens bägge stora bostadskomplex, minst sju gravar finns här även om de inte är lätta att se bland sly och snår.
Porten till spöklägenheten på Norrgårdsvägen 37.
Norrgårdsvägen, som för övrigt fått sitt namn efter Bergas norrgård, den sista av byns gårdar att rivas, härjades sommaren 1972 av en pyroman som lyckades starta åtskilliga bränder bland annat en som helt brände ut vindsvåningarna på stora delar av huset, en brand vars rökutveckling syntes vida omkring och krävde hjälp av brandkår även från Täby innan den kunde släckas. Också 1997 och återigen 1999 var Norrgårdsvägen platsen för stora och uppseendeväckande bränder. Om dessa var tilldragelser som uppmärksammades stort så finns det en hel del andra mindre behagliga händelser som det talas betydligt tystare om. En sådan är den hemsökelse som lär ha inträffat i huset Norrgårdsvägen 37 och som fick hyresgästen att lämna Åkersberga för gott. Det hela börjar med att han läst om en man som lyckats spela in anderöster på en vanlig bandspelare, och uppmuntrad av detta bestämmer han sig för att själv göra experiment i samma skola. Han sitter natt efter natt med sin kassettbandspelare på soffbordet i vardagsrummet och ber andarna visa sig och på något sätt ge sig till känna. Bland bruset och knastret tycker han sig höra en kvinnlig röst han associerar med sin nyligen döda farmor. Hennes ord går inte att uppfatta, men närvaron gör honom glad och det känns dessutom betryggande att det är en släkting han tror sig fått kontakt med. Vid ett annat tillfälle hör han tydligt hur någon skrapar på mikrofonen, och vid ett tredje börjar parkettgolvet knaka som om någon gick bakom hans rygg en sak som upprepas kvällen därpå och återigen när han sitter i telefon och hör det karaktäristiska knarrandet då någon kliver på den lösa tröskeln.
Inte bara pyromaner sägs härja på Norrgårdsvägen i Åkersberga. Andar lär trivas minst lika bra om man får tro vad som sägs.
Allt eftersom dagarna går blir de märkliga fenomenen både tydligare och flera, och framförallt betydligt mer skrämmande. Att det skulle vara hans farmor som är dess upphovsman blir han alltmer tveksam till, och han slutar helt med de nattliga inspelningarna. Flera gånger hör han bultningar i väggarna, inte ytterväggarna som vetter mot trapphus eller grannlägenheter, utan innerväggarna i hans egen lägenhet, knackningar på taklampans glaskupor och vid ett tillfälle slår någonting upprepade gånger hårt på fönstret samtidigt som en röst viskar hans förnamn tätt intill örat där han ligger och slöar i soffan. Kanske det ska nämnas att han bor ensam utan husdjur och dessutom på sjunde våningen. Vid ett annat tillfälle känner han en plötslig smärta i benet och när han tittar efter upptäcker han bristningar som han beskriver som om en gaffel hårdhänt dragits över huden, märken han har kvar än idag. Ett kaffefat börjar snurra mitt framför ögonen på honom, och de nu direkt otäcka fenomenen trappas alltmer upp. En kväll när han varit och handlat råkar han titta upp mot sitt eget köksfönster där lampan är tänd och får till sin fasa se skuggor glida omkring därinne trots att lägenheten är låst och tom, och en annan kväll är en bekant på besök och de sitter i soffan och pratar när de bägge till sin ytterliga olust får se handtaget till rummet bredvid tryckas ner och hur dörren sedan glider upp som om någon eller någonting kommit in och atmosfären blir med ens tung och hotfull. En av de värre tilldragelserna sker en kväll när han sitter och tittar på tv och hör ett märkligt buller inifrån badrummet. Det låter som om saker kastas omkring och när han går för att se efter finner han hela toalettsitsen avsliten och utslängd på golvet. Hemsökelserna har nu antagit sådana proportioner att han blivit rädd för sin egen lägenhet och han lämnar avsiktligt tv:n på när han ska gå och lägga sig för att slippa höra andra och betydligt mer skrämmande ljud. Till sist tar han dit ett medium som sätter sig mediterande på golvet och därefter börjar tala om svarta energier och negativa väsen, men menar sig i varje fall ha renat lägenheten. Enligt samma medium hade det hyresgästen bjudit in vid sina nattliga sessioner med bandspelaren inte minsta likhet med den döda farmodern, och när fenomenen efter en längre tids uppehåll börjar igen ger mannen upp och flyttar därifrån. Det som fanns i lägenheten på Norrgårdsvägen 37 stannar kvar, till lycka för honom själv men kanske inte direkt för nästa hyresgäst.
Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl
0 kommentarer