Ljuset på Balingsta

Balingsta herrgård

När mörkret fallit tänds ett ljus i markerna kring Balingsta herrgård. Det är godsets döda ägarinna som återvänder.

Strax innan Lännavägen svänger sydväst för att möta bron över Orlången leder en lång stympad allé rätt in i skogen. De märkligt beskurna askarna för efter en knapp kilometer till Balingsta herrgård på näset mellan Mörtsjön och Orlången. Här är ett eldorado för fågelskådare, och även orienteringsskärmar är en vanlig syn i det avsides belägna skogsområdet som ändå inte är mer än fem minuters bilfärd från Huddinge centrum. Vid Balingsta ger skogen vika för åker och äng, och både kor och hästar går sommartid på bete här. Ruinerna av försvunna byggnader är talrika, och gömd i strandkanten ligger en enslig gravkulle vars svarta järnkors skymtar mellan stammarna, en plats vars stämning med rätta beskrivits som säregen.

Anna af Zelléns ensliga grav vid Orlångens strand. Här sägs hon börja sin nattliga jakt på de levande.

Balingsta skapades ursprungligen av Johan Adler Salvius, Tullinge gårds ägare, och mannen som lett de svenska fredsförhandlingarna efter 30-åriga kriget, men hur det första Balingsta sett ut vet vi inte mycket om annat än att det bestått av en manbyggnad med två fristående flyglar. Den nuvarande herrgårdsbyggnaden tros vara från slutet av 1700-talet, men kan möjligen innehålla rester av den äldre gården. Efter Adler Salvius död har Balingsta genomgått skiftande öden och haft ett otal ägare, bland dem statsministern Johan Rehnsköld, en man som vid sin död 1681 beskrevs som ”en dum och högfärdig tysk, tvär och ovettig mot alla, varför hans död blev ett glädjeämne”, och Anna af Zellén, änkan som två år efter sin död 1844 blivit begraven under korset vid Orlångens strand. Under tiden från strax efter första världskriget fram till 1950-talet ägdes Balingsta av Frälsningsarmén vars högste chef, en man med det märkliga namnet Kaleb Svensson, tidvis bott i huvudbyggnaden.

Balingsta var under många år i Frälsningsarméns ägo, men dess chefer lär ha undvikit att sova här trots att de haft fri tillgång till de vackra rummen.

Om Balingsta går märkliga rykten. Den gamla herrgården sägs vara tillhåll för någonting osynligt som gör nätterna oroliga och mörkrets ankomst fruktad. En man som tidigare bott här berättar hur han en sen natt vaknar av ett underligt ljud han beskriver som om någon rullat en kanonkula eller ett bowlingklot över golvet. Det kommer från våningen ovanför, vindsvåningen, och rör sig från ena ändan av det stora huset till den andra, studsar med ljudliga dunsar över trösklar och stöter då och då i väggarna. Han ligger en stund och lyssnar med stigande olust till det lika oförklarliga som skrämmande ljudet innan han till slut samlat mod nog att titta efter. Med handen på dörrvredet tvekar han en sista gång innan han ger sig iväg upp, men väl där kan han bara konstatera att det slutat och finner inte minsta spår av varken det skedda eller någon tänkbar förklaring. Kanske var det därför frälsningsarméchefen endast undantagsvis bodde i den pampiga manbyggnaden med sina vackra blåmålade kakelugnar.

Norra flygeln på Balingsta. Här sägs någonting osynligt göra nätterna osäkra.

Även flyglarna sägs vara hemsökta, och folk som bott här har berättat om tavlor som oförklarligt ramlat ner, och dörrar och fönster som slagits igen trots att det varit helt vindstilla och ingen människa i närheten av dem. En kvinna som bott i norra flygeln menar att hon aldrig lyckades bli kvitt känslan av att vara iakttagen, och att någonting där vaknade upp om kvällarna. Det knackade och bultade i såväl golv, tak som väggar, fenomen som alltid blev som intensivast sedan hon gått och lagt sig. Vid ett tillfälle funderar hon och hennes pojkvän på att inreda och flytta in i huvudbyggnadens vindsvåning, planer som dock skrinläggs omedelbart sedan de känt atmosfären där. I markerna kring Balingsta sägs dessutom ett ljus vandra mellan träden. Ett märkligt och osunt ljus, liksom ur dödens lykta, och ett få vill möta då det sägs jaga den levande dess osynliga bärare får vittring på. Enligt lokal tradition är det vålnaden av Anna af Zellén som inte får ro i sin ensamma grav därför att den inte ligger på den plats hon från början utsett. Spökerierna på Balingsta har gått i vågor, och gården lär tidvis varit näst intill obeboelig för att sedan under långa perioder snudd på idyllisk. Så sent som 1998 hittades med hjälp av metalldetektor två märkliga föremål en bit från gården, en gammal gevärskula och ett mynt från drottning Kristinas dagar. Spår av ett rånmord eller bara slump? Det lär vi aldrig få veta.

Text och bild: Petter Inedahl