Hauptvägen 92

Anna Fransson ryckte till när hon såg skuggan genom dörrens glasruta, sedan drog hon en lättnadens suck och låste upp porten. Det var ju bara hennes svärson som stod därute i snön.

Expressens kriminalreporter Maffe Sundquist studerar den kortväxte mannen på andra sidan skrivbordet med falnande intresse. Noterar hans mörkt blonda hår, den bruna skinnjackan och tatueringen på handen. Den föreställer två händer som griper varandra, och bilden rör sig när besökarens nävar ideligen öppnas och stängs, gester som ackompanjerar hans trist självömkande berättelse om svekfulla kvinnor och olycklig kärlek. På nytt undrar Maffe Sundquist varför han överhuvudtaget släppt in besökaren på redaktionen, men precis som förra gången är det någonting hos den främmande, någonting obestämbart och svårt att sätta fingret på, som gör att han lyssnar till svadan trots att han egentligen har betydligt bättre saker att ta sig för. Besökaren avbryter sig mitt i en mening som gått Maffe helt förbi, och stoppar handen i fickan. En sexton centimeter lång morakniv med bladet omlindat av tidningspapper hamnar på skrivbordet. ”Här är verktyget”, förklarar mannen och fortsätter: ”Du får den som ett minne.” Maffe Sundquist rätar på sig i stolen och betraktar det hotfulla föremålet, och vid den främmandes nästa ord börjar rädslan komma krypande. ”Det är jag som är mördaren.”

Det har bara inträffat en gång tidigare, och det var i Skåne för bortåt tjugofem år sedan, att en efterspanad mördare kommit in på en tidningsredaktion och bekänt sin skuld, och Maffe, vars dopnamn egentligen är Manfred, sneglar bort mot telefonen. Han försöker desperat fundera ut hur han ska larma polisen utan att mannen på andra sidan skrivbordet anar oråd, och för att få mer betänketid frågar han om han kan få skicka efter en fotograf för att föreviga det celebra besöket. Den främmande nickar bifall, och återigen tvekar Maffe, den här gången med telefonluren i hand, men inser att det skulle vara uppenbart att han inte ringde ett internsamtal om numret han slog innehöll fler siffror än två eller tre stycken, och trots att frestelsen är stor skjuter han tanken på polis åt sidan och kallar till sig en av tidningens fotografer. För säkerhets skull ber han honom även att ta med en stenograf, och med förstärkning av dessa två stiger Maffes aktier. Med förstulna gester och meningar fulla av halvkvädna visor gör han sitt bästa att få fotografen att förstå situationens allvar, och när denne lämnar rummet efter att ha tagit sina bilder sitter reportern, trots stenografens sällskap, som på nålar. Morakniven är kvar på bordet och mördaren på sin stol några decimeter därifrån. Det känns som en evighet innan polisen till sist anländer, och den främmande, som berättat att han heter Olle Hjelm, sjunker ihop i stolen liksom hade luften gått ur honom vid åsynen av konstaplarna. Han låter sig lealöst föras ut till den väntande polisbilen, och Maffe drar en suck av lättnad. Klockan är halv fem på eftermiddagen fredagen den 29 januari 1954 och kriminalreportern, som inser att han tillbringat över en timme ensam tillsammans med en jagad mördare vet att han sitter på ett scoop.

Mördaren tagen. Expressens löpsedel den 29 januari.

Olle Hjelm är när han grips inne på Expressens redaktion på Klara Södra Kyrkogata i Stockholm 53 år gammal. Han är född ett par dagar efter midsommar sekelskiftesåret 1900 i jämtländska Revsund några mil söder om Östersund där pappa varit järnvägsarbetare. Vid femton års ålder tar Olle jobb vid Hälsinge regementes musikkår, kanske under inflytande av världshändelserna. Krig rasar ute i Europa. Den 18 juli samma år bryter det blodiga andra slaget vid Isonzo ut när den italienske generalen Cadorna beordrar anfall mot de Österrikisk-Ungerska ställningarna, ett slag som skulle kosta över 90 000 människor livet. I belgiska Loos drabbar engelska och tyska trupper samman några veckor därpå. Resultatet är taktiskt sett noll, men mer än 85 000 döda blir kvar på slagfältet, dödssiffror som ändå är ytterst blygsamma jämfört med vad som komma skall. Olle Hjelm, vars förnamn i folkbokföringen stavas Olof Valdemar, stannar under hela kriget i armén, även efter krigsslutet 1918, tills han 1923 tar avsked med korprals grad. Efter tre år till sjöss som eldare, det smutsigaste och farligaste jobbet på ett ångfartyg, går han i land och kommer samma år för första gången i klammeri med lagen. Straffet: två månaders fängelse, brottet: bedrägeri. Efter en serie inbrott i januari och februari 1931 är det åter dags att krypa in och den här gången dröjer det ett år och sex månader innan han kan lämna Långholmens centralfängelse som en någorlunda fri man. På kärleksfronten går det däremot bättre, kanske till och med lite för bra. Han får en son 1927 med vars mamma han gifter sig 1933, men redan tre år därpå är äktenskapet slut, ett faktum som möjligen kan ha att göra med Olles omvittnade och ofta återkommande vredesutbrott. Mat, porslin, möbler och annan inredning hamnar allt som oftast nere på gården, utkastade genom fönstret, och även sonen får sin beskärda del av den aggressiva uppmärksamheten. 1939 gifter sig Olle igen, och också detta äktenskap skulle sluta i skilsmässa, sex år senare, då Olle upprepade gånger varit otrogen. Enligt Olle själv var det kärlek, och kanske var det verkligen så, som fått honom att 1949 gifta sig med Margit, den kvinna som varit orsak till hans andra skilsmässa. Även hon är gift när de träffas, en sak som dock raskt ändras av samma uppenbara anledning.

Olle Hjelm flyttar redan innan giftermålet hem till sin blivande hustru. Hon bor vid den här tiden tillsammans med sin mamma, Anna Fransson, och sexåriga dotter i ett hus i Lugnet, ett litet och ensligt bostadsområde med äldre trähus intill Värmdövägen och embryot till det senare så illa beryktade industriområdet. Märkliga scener måste ha utspelats i Lugnet de där första åren. Olle Hjelm har, uppenbarligen med skäl, beskrivits som en kvinnokarl och inleder nu bakom ryggen på flickvännen ett förhållande även med hennes mamma. Åldersskillnaden mellan Anna och Olle är bara sex år, att jämföra med de sjutton år som skiljer honom från Margit, så det är långt ifrån otänkbart att han haft betydligt mer gemensamt med sin blivande svärmor, men hur de lyckas dölja relationen under flera år är och förblir en gåta. Den tar inte slut förrän hela familjen, inklusive styvdotter och svärmor, flyttar ut till Kallhäll året innan Olle och Margit gifter sig. Hur Olle sköter sig på jobbet i Kallhäll, familjens lägenhet är en tjänstelägenhet tillhörig Olles arbetsgivare Bolinderverken, kan man spekulera i, och det kortvariga äventyret slutar med att han får sparken. Huvudstadens alltid lika eländiga bostadssituation till trots har de tur och får tag i en helt nybyggd trea två trappor upp på Hauptvägen 92 i Hökarängen. Även denna gång följer såväl styvdotter som svärmor med, och den senare går i familjen så gott som alltid under smeknamnet ”Mormor”.

Porten till Hauptvägen 92. Foto från polisens förundersökning.

Att det förekommit slitningar kan man ana, men trots friktionen mellan huvudpersonerna i det bisarra triangeldramat, varav en ännu så länge svävar i lycklig ovisshet om det verkliga förhållandet mellan hennes make och mamma, måste det dock ha varit lugnt och trevligt jämfört med vad som komma skulle. Sommaren 1953 slår bomben ner när Olle Hjelm grips av polis för otukt med barn. Offren är hans egen numera fjortonåriga styvdotter och dessutom grannens åttaåriga dotter, varav i varje fall den förstnämnda varit utsatt för styvfaderns övergrepp under hela den tid de bott i Hökarängen. Den 2 oktober 1953 döms Olle Hjelm för otukt med minderårig som ej fyllt tolv år, men straffriförklaras på psykiska grunder som så kallad fem-femma enligt strafflagens femte kapitels femte paragraf. Familjen drar en suck av lättnad när han ett par veckor efter domen överförs från Långholmens fängelse till S:ta Annas sjukhus i Nyköping, ett av landets äldsta sinnessjukhus som när det läggs ned 1971 varit i drift nästan tvåhundra år.

Inte helt förvånande begär Margit Hjelm skilsmässa, och dagen innan julafton 1953 är hon officiellt, om inte lyckligt så åtminstone frånskild, men om hon trott att det varit dags att andas ut efter pärsen upptäcker hon snabbt att hon gjort det alldeles för tidigt. Redan samma dag skilsmässan går igenom är Olle ute på sin första permission. Jul- och nyårshelgen tillbringar han hos sin svåger, som är polis, men gör också denne ovetande ett par besök på Hauptvägen 92. Vid ett tillfälle hittar en av grannarna honom i trappuppgången i full färd med att skära sönder en krukväxt. Han strimlar den med en kniv inför ögonen på den troligen något skärrade kvinnan och besvarar inte hennes hälsning med ett ord. På julafton möter Margit Hjelm sin före detta make vid Slussen. Han har lurpassat på henne och förklarar att han aldrig gått med på någon skilsmässa och att de fortfarande därför är gifta. På eftermiddagen annandag jul ringer telefonen hemma hos Margit. Det är Olle igen, och att döma av ljuden i bakgrunden befinner han sig på krogen. Han vill veta vad hon ska göra under kvällen, en upplysning hon av förståeliga skäl är mindre hågad att lämna honom och hon ljuger därför och säger att hon ska ut på långpromenad. I själva verket ska de alla tre, Margit, dottern och Anna, gå på teater och det är efter en glad och lyckad kväll de öppnar porten till Hauptvägen 92 vid halvtolvtiden på natten. I mörkret i trappuppgången väntar Olle, full, påträngande och aggressiv och hade inte de höjda rösterna fått en av grannarna att titta ut är det inte gott att veta hur det hela skulle slutat. Nyårsdagen 1954 är permissionen över och Olle Hjelm tillbaka bakom murarna på S:ta Annas sjukhus, och både Margit och grannarna på Hauptvägen 92 slappnar av. De beskriver den gångna helgen som en skräckens tid där ingen vetat om eller vad den labile Olle kunde tänkas hitta på.

Mordvapnet, Olle Hjelms nyinköpta morakniv. Foto från polisens förundersökning.

Dryga två veckor senare har sjukhusledningen på S:ta Annas sjukhus ett möte. Diskussionsämnet är Olle Hjelm, och han har, så vitt de vet, skött sig exemplariskt under jul- och nyårshelgen så när svågern går med på att bli hans övervakare, och vem skulle varit mer lämpad för den uppgiften än en polisman, är saken klar. Den 16 januari 1954, endast tre dryga månader efter domen i rådhusrätten, blir han försöksutskriven mot att han lovar att inte göra några försök att kontakta sin exfru eller hennes dotter. Olle Hjelm flyttar in hos sin syster och hennes man i en lägenhet i Vasastaden, och nu är det slut med friden för Margit Hjelm. Olle ringer henne dagligen, både hemma och på jobbet. Utan att hon vet om det smyger han efter henne när hon går på lunch och efter arbetets slut. Han gömmer sig bakom de parkerade bilarna och hans känslor när han får se hur hon utanför Dramaten träffar en man hon uppenbarligen stämt möte med och hur de omfamnar och kysser varandra kan man utan svårighet tänka sig. Några dagar därpå går Margit med på att träffa Olle. Han vill ha sin del av boet efter skilsmässan och kommer till Hauptvägen 92 tillsammans med en bekant för att hämta de möbler Margit gett honom, möbler han säljer redan samma dag. Onsdagen den 27 januari vill han träffas igen för att de gemensamt ska makulera ett tidigare gjort testamente, och Margit följer med till restaurang SHT på Kungsgatan 50, hon vill av förklarliga skäl helst att de träffas där det är mycket folk. Olle dricker sprit, och när det är dags att säga adjö talar han om att de ska samma väg och de gör därför sällskap på spårvagnen. Framme i Hökarängen stiger även Olle av, och Margit, som vill bli av med exmaken innan hon går hem promenerar runt, gata upp och gata ner, med sitt efterhängsna sällskap. Till sist fryser hon så mycket att hon ändå beger sig mot hemmet och då hon utanför porten ska be Olle gå får hon en chock, berättar hon. Han drar upp en pistol ur fickan och nickar uppfodrande mot lägenhetsdörren. Margit står ett par sekunder som förstelnad innan hon lyder den tysta uppmaningen, och rädslan får henne att springa in på toaletten och kräkas. Hon gör det tyst för att inte väcka mamman och dottern som sover i rummet bredvid och lika tyst är hon när Olle därefter våldtar henne. ”Jag skiter i hur allting går”, väser han i hennes öra.

Olle lever uppenbarligen i en fantasivärld. Han menar att hela pedofilhistorien är lögn, och att Margit ännu älskar honom men inte törs träffa honom för att hennes mamma förbjudit det, naturligtvis av svartsjuka över att själv ha blivit försmådd. För en bekant berättar han att hans exfru trånar efter honom och att hon erkänt att det varit svärmodern som fått henne att begära skilsmässa. ”Jag hatar Mormor”, avslutar han. För svågern håller han nogsamt tyst om att ha återupptagit kontakten med Margit, en sak som om den blev känd skulle förpassa Olle raka vägen tillbaka till mentalsjukhuset i Nyköping. Istället berättar han en helt uppdiktad historia om hur han fått jobb ute i slakthuset och att detta är förklaringen till att han ofta kommer hem så sent. På morgonen fredagen den 29 januari 1954 går Olle Hjelm upp tidigt. Väckarklockan ringer redan halv fem och för svågern har han förklarat att han måste upp extra tidigt för jobbets skull. Han dricker sitt morgonkaffe och diskar sedan ordentligt varefter han tyst går hemifrån för att inte störa de övriga. Han tar 4:ans spårvagn från Odengatan till Ringvägen där han kliver på tunnelbanan till Hökarängen, och promenerar sedan i snön genom centrum bort mot Hauptvägen. Framme vid nummer 92, vars port inte leder ut mot gatan utan mot en träddunge på husets baksida, ställer han sig i skydd av de nedhängande grenarna på en gran, och väntar. För polisen skulle han senare uppge att han velat träffa Margit på tu man hand och därför ställt sig att vänta ut svärmodern som brukar lämna hemmet punktligt vid sextiden. Han hör porten slå igen och skymtar en skugga som försvinner runt husknuten. Med snabba steg går han fram till porten men finner till sin missräkning att den är låst, och han gör en grimas medan han börjar fundera över nästa steg när ljuset tänds inne i trapphuset. Med ansiktet pressat mot glaset ser han svärmoderns välbekanta figur komma emot sig. Hon rycker till när hon ser siluetten genom fönstret, men känner uppenbarligen igen sin före detta älskare och svärson, och släpper in honom. Om de händelser som sedan följer finns bara en version: Olles. Enligt honom är Anna både hånfull och aggressiv. Hon spottar honom i ansiktet och Olle Hjelm ser rött.

Mordplatsen i trapphuset på Hauptvägen 92. Blodet har redan tvättats bort. Genom glasrutan kan man skymta några av poliserna. Foto från polisens förundersökning.

Några minuter efter sex på morgonen ekar ett hjärtskärande skrik genom trappuppgången på Hauptvägen 92, och de av grannarna som är vakna stannar upp halvvägs genom frukosten, en av dem med handen ännu på radions volymkontroll. Skriket är långt och utdraget och ett av barnen i huset förklarar efteråt att hon blivit rädd då hon trodde att någon klämt en av hennes kattungar i ytterdörren. En av de boende springer ut på balkongen och får nere på gården syn på sin före detta granne Olle Hjelm. Ytterligare en granne visar sig nere på gården. Han är klädd i morgonrock och tofflor och gör en ansats att rusa på Olle, men hejdar sig då han ser honom ta upp ett okänt föremål ur fickan och hotande hålla det framför sig innan han försvinner runt hörnet i riktning Prechtvägen. Nere innanför ytterdörren står Anna Fransson och håller sig krampaktigt i ledstången. ”Jag tror han har knivhuggit mig”, säger hon innan hon långsamt glider ner på golvet. Hennes ena vante är sönderskuren och blod rinner ur ett sår i handen, och när hennes brunrutiga pälsfodrade kappa öppnas väller blodet fram och den blå kofta hon har under blir snabbt genomdränkt. Klockan 06:15 beordras en radiobil med två man till Hauptvägen 92. Ambulans har minuterna innan varit och hämtat den svårt skadade Anna Fransson som hela tiden är vid medvetande och stönar svagt av smärta. Hon anländer till Södersjukhuset där hon trots blodtransfusion dör klockan 07:05. Brottsplatsen blir något av en antiklimax för polisens undersökare. Blodet har tvättats bort av välmenande, men med polisarbete grovt okunniga människor, och förutom ett par små droppar finns ingenting som antyder att ett mord förövats här. Under den gran där Olle Hjelm stått och väntat hittas slidan till en morakniv och ett sönderrivet brev som när det pusslats ihop visar sig vara från Olle till Margit och uppenbarligen är ett svar på ett tidigare brev från henne. Det är daterat den 23:e januari och han berättar att han lägger i 130 kronor, strax under 2 000 i dagens penningvärde, som tillskott till de 200 han tidigare gett henne. Brevet i sig är något av ett mysterium vars rätta innebörd aldrig blir klarlagd men som lämnar en hel del utrymme för spekulation. Margit Hjelm nekar till att någonsin ha sett det och likaså nekar hon till att ha tagit emot eller begärt pengar av sin före detta make.

Polisen sätter alla klutar till i jakten på den förmodade mördaren Olle Hjelm, men resultatet är beklämmande magert. Hans förvånade svåger berättar att Olle är på jobbet, ett jobb han först nu får veta inte existerar. Ett misstänkt tält som efter ett tips hittas i skogen vid Farstanäs genomsöks grundligt, men ingen människa påträffas, inte heller någonting som antyder att det skulle haft samband med Olle Hjelm. Trots att polisjakten sätts i gång endast minuter efter mordet är den efterspanade spårlöst försvunnen, uppslukad bland Stockholms människomyller. Tidningarna är fyllda av braskande rubriker och intervjuer med de boende på Hauptvgen 92, och en av dem får via telefon en hotfull påminnelse om att det är fler än polisen som har ögonen öppna. Olle Hjelm väser hätskt till kvinnan i andra änden av luren: ”Hälsa din man att han inte ska prata en massa smörja.” Även en av Olles få vänner får en påringning. ”Innan klockan åtta är Margit borta” lyder det inte särskilt betryggande meddelandet, och föremålet för hotet tar det på allvar i allra högsta grad och flyttar tillsammans med dottern för säkerhets skull in hos en granne. Vid tolvtiden på dagen, sex timmar efter mordet på Mormor, promenerar 50-åriga Ruth Mattsson längs Skånegatan på Södermalm när hon oförmodat möter en släkting hon inte sett på länge. Hans namn är Olle Hjelm och han berättar helt ogenerat för den förvånade och alltmer oroade Ruth att han suttit inne och att han stuckit kniven i sin före detta svärmor. Ruth Mattsson kopplar genast ihop Olles ord med vad hon under morgonen hört på radions TT-nyheter om ett mord i Hökarängen, men Olle rycker bara på axlarna. ”Jaså är hon död”, säger han utan större inlevelse. ”Då är jag väl mördare då också”, och han klappar sig på fickan och säger menande: ”De ska aldrig ta mig levande”, innan han försvinner i mängden och lämnar sin förfasade släkting gapande på trottoaren. Ruth Mattsson går tillbaka till jobbet, hon äger Modeaffären på Götgatan 72, fast besluten att ringa polis, men kunderna strömmar till och klockan är över två innan samtalet äntligen blir av, till ringa nytta för spaningsledningen. Inte förrän Olle Hjelm av egen outgrundlig vilja söker upp Maffe Sundqvist på Expressens redaktion ljusnar läget.

Kvinna mördad. Expressens förstasida den 29 januari 1954. Den glasögonprydde mannen i mitten är Olle Hjelm.

Obduktionen av Anna Franssons lik på Statens rättsläkarstation på Tomtebodavägen 20 avslöjar att hon fått inte mindre än tio knivhugg, men att den tjocka kappan gjort att endast fem av dem gått djupare in i kroppen. Vänstra lungan är genomstucken, även levern, och ett hugg har trängt hela åtta centimeter in mellan fjärde och femte revbenet, en sak som säger något om med vilken kraft det utdelats då knivbladet på den morakniv som använts bara är strax över sju centimeter långt. Dessutom är hjärtsäcken punkterad och det är snarast ett medicinskt mirakel att hon ändå levt nära en timme efteråt. Olle Hjelm säger sig inte minnas var han hållit hus efter mordet på svärmodern, och flera frågor lämnas obesvarade. Den pistol han ska ha använt vid våldtäkten på Margit hittas aldrig, trots flera husundersökningar inklusive en i lägenheten på Hauptvägen, och när det framkommer att han brevväxlat med Margit via en tobaksaffär, en sak även hon hållit tyst med, blir mysteriet bara tätare. En månad efter mordet döms Olle Hjelm för dråp, men straffriförklaras återigen som så kallad fem-femma. Några dagar efter domen överförs han till sinnessjukhus, och den här gången är det snålare med permissionerna, en sak som dock inte gjorde varken till eller från för Mormor.

Text och bild: Petter Inedahl


2 kommentarer

Robert Hammarlöf · 23 oktober, 2018 kl. 06:43

Expressen låg på Klara Södra Kyrkogata – inte Västra! Och det var också på samma adress som en mördare på 1950-talet stegade upp till kriminalreportrarna Rolle Ståhlström och Barbro Flodquist och erkände att han var en mördare.

    Petter Inedahl · 23 oktober, 2018 kl. 08:12

    Klara södra ska det ju vara förstås, tack Robert. Uppgiften om Klara Västra Kyrkogata kom ur polisens rapport och jag glömde bort att dubbelkolla. Jag tar åt mig och ändrar. Vad gäller mördare som kommer in på en redaktion och bekänner så är det ju lite svårare att veta. Det skulle ju i så fall innebära att läsa igenom samtliga svenska tidningars samtliga nummer, vilket känns en smula överkurs. Återigen har jag förlitat mig på andrahandskällor, i det här fallet Expressen själva i samma artikel där Maffe Sundkvist berättar om hur han samtalat med Olle Hjelm. (Lördagen den 30 januari 1954, sidan 6.)

Lämna ett svar till Petter Inedahl Avbryt svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *