Fittja gård
Ensam i sin säng gjorde han den fasansfulla upptäckten att han inte alls var ensam. Någonting osynligt tassade fram och tillbaka över golvet, liksom väntande på att han skulle falla i sömn.
Vid Albysjöns västra strand ligger en lätt ridå av ängar och dungar framför punkthusen hopknådade i miljonprogrammets bostadsdeg. De gamla 1970-talslådorna trängs med nya, mer fantasifulla skapelser, och här och där lutar månghundraåriga ekar i backar som fram till för några årtionden sedan låg mitt ute på landet. Intill den nuförtiden något sporadiska trädrad som kantar vad som idag är en återvändsgränd men en gång var huvudvägen mellan Stockholm och Södertälje finner man Fittja gårds herrgårdsbyggnad med sina två långa flyglar.
Fittja gård från baksidan. Spökar det här?
Fittja gård dyker upp helt oväntat, en relik från bondesamhällets dagar, och dess närvaro känns både överraskande och märklig i den nuvarande omgivningen. Det tar ett tag innan det går upp för betraktaren att byggnaderna är bortåt tvåhundra år äldre än sina grannar. Trots att det bara är ett par hundra meter upp till tunnelbanestationen är det, i varje fall sedan skol- och dagisbarnen gått hem, en annan värld här nere vid sjökanten. En joggare, ett par hundägare, och tystnaden tar över bland de knotiga och spretande träden. I Fittjas huvudbyggnad släcks lamporna i fönster efter fönster medan mörkret sluter sig kring den gamla gården.
Västra flygeln på Fittja. Ingen välbesökt plats sedan mörkret fallit.
Dess historia letar sig tillbaka till mitten av 1600-talet då landsvägen nyanlades, och redan från början låg här ett gästgiveri. 1666 fick rådmannen i Stockholm Gustaf Mattsson sina privilegier, och han skulle bli den förste i en lång rad gästgivare i Fittja. Den ursprungliga huvudbyggnaden stod på andra sidan vägen strax bakom nuvarande östra flygeln, och hit förlades också häradstinget i Svartlösa härad, i en egen byggnad vid den stora gårdsplanen. De nuvarande husen stod färdiga 1812, och har ganska väl bevarat sitt äldre utseende med undantag för att balkongen över manbyggnadens port rivits och tråkigt nog även det stall som tidigare fullkomnade gårdsplanen. I den östra flygeln fanns förr värdshuset, och där låg även tingshus med celler och vaktlokal i källaren. Innan dess fanns ingen anpassad plats för de stackars fångarna, och en dansk resande som besökt Fittja 1720 berättar att han fördrivit tiden med att titta på den i stallet fastkedjade prästen Peter Brenner som då var på väg till Hammarby galgbacke för att mista huvudet för landsförräderi. Tingssalen användes sista gången 1916, och kort därefter var det slut även med herrgårdslivet. Idag är det Botkyrka kommun som äger de gamla byggnaderna som sedan länge haft rykte om sig att vara hemsökta, och särskilt illa sägs det vara i den forna tingssalen där en man som oskyldigt dömts till döden lär göra nätterna osäkra.
Östra flygeln där gästgivaregården var belägen och där också de gamla cellerna finns i källaren. Här lär någonting osynligt och ondskefullt röra sig nattetid.
Under de långa år som Fittja gård existerat har naturligtvis en hel del händelser utspelat sig här, och en av dem, en av de värre, berättas av en man som en sen kväll tar in på den då ännu fungerande gästgivargården. Han är ensam med sin vagn ute på gårdsplanen sedan hästen letts in i stallet, och sneglar längtande mot krogstugans välkomnande ljus när han hör ljudet av fotsteg. De tassar runt vagnen och hörs tydligt i gruset på den helt tomma gården, ackompanjerade av en oförklarlig men tydlig känsla av annalkande fara. Med stigande olust lägger han märke till att stegen verkar komma från flera håll samtidigt som om två eller tre små men osynliga varelser cirklade in honom, och han avslutar sina göromål så snabbt han kan och skyndar bort mot krogen, hela tiden med de otäcka fotstegen tätt i hälarna. Inkommen i värmen möter han gästgivaren som studerar honom skarpt och sedan, utan att mannen nämnt ett ord om sina upplevelser, säger: ”De gör er ingenting om ni inte låtsas om dem”, varpå han utan vidare förklaring försvinner in i de bakre domänerna. Under måltiden märks ingenting av fenomenen, men på natten kan mannen gång på gång höra hur det tassar i mörkret kring sängen. Någonting litet, osynligt och ondskefullt som ger intryck av att vänta på att han ska falla i sömn, och som gör nattens timmar både långa och skräckfyllda. När han på morgonen ställer värden till svars tittar denne ner i golvet och mumlar någonting om hustomtar, men att det fasaväckande nattliga tassandet inte haft det minsta gemensamt med tomtenissar är förmodligen överflödigt att nämna, och händelserna upprepas också vid minst ett ytterligare tillfälle då mannen gästar Fittja gård.
Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl
0 kommentarer