Kan de mördades ångest och ilska stanna på platsen där de dog? En man som tillbringat en fasans natt på Djursnäs herrgård säger sig veta.
Längs den smala Fållnäsvikens östra strand är landskapet starkt kuperat. De bördiga dalgångarna täcks av gulnande sädesfält och gröna hagar, och däremellan sticker branta ättestupor upp sina granprydda hjässor. En knapp kilometer från stäket vid vikens smalaste del där rester av gamla pålspärrar ännu vilar på havsbottnen ligger en stor gul herrgård på en lummig kulle i åkerlandskapet. Det är Djursnäs, ett vackert empirehus från 1820-talet.
Det äldsta Djursnäs stod färdigt 1572 och byggdes av Wollmar Yxkull, en man mest känd för att ha fått en gata uppkallad efter sig då han även ägt ett hus på Södermalm. Hur det dåtida Djursnäs sett ut är det ingen som vet eftersom ingen bild blivit bevarad, men troligen var det en träbyggnad även det. Liksom på så många andra platser fick det glada herrgårdslivet ett våldsamt slut sommaren 1719 när ryska trupper brände och skövlade kusterna. Djursnäs gick upp i lågor, och stod öde flera år innan en ny manbyggnad uppfördes. En karta från 1788 visar ett stort herrgårdskomplex ungefär på samma plats som det nuvarande huset, men med fyra flyglar och inhägnad och planterad borggård. Om något av detta hus finns kvar i dagens byggnad är inte känt, men långtifrån otroligt.
Djursnäs sägs ha två ansikten. Ett leende i sommarsolen, och ett helt annat om vintern och natten. Det talas om en mörk och huvudlös skepnad som bland annat lär kunna ses när den går bort mot den märkliga kombinerade fatburen och lusthuset i backen snett bakom herrgårdsbyggnaden. Enligt lokal sägen är detta vålnaden av en tjänare som stacks ihjäl av Djursnäs dåvarande ägare sedan han blivit påkommen i säng med adelsmannens hustru. En mer sentida ägare vittnar om hur han mött den döde betjänten vandrande genom rummen om nätterna, och hur en gång ljudet av någon som spelar på flygeln inne i det tomma huset hörts ända ut på gårdsplanen. Flera gånger försöker han fånga vålnaden på film, utan att någonsin lyckas. Andra boende på Djursnäs berättar om en julnatt när festligheterna stannade av vid ljudet av ett hotfullt och skrämmande buller från den gamla fatburen, ett ljud som om en stor och mycket tung mangel varit igång. Trots brännvin och stort sällskap var det ingen som hade lust att gå dit och se efter vad det kunde vara, och festglädjen dämpades påtagligt.
Spökerierna på Djursnäs sägs vara som mest aggressiva då byggnaden stått obebodd. En man som arbetat i trädgården en kväll har berättat hur han hört dova dunsar från det mörka huset, men när han gått dit för att se efter har ingenting kunnat upptäckas. Han försöker förgäves skymta någonting genom fönstren, men det är inte helt lätt då de sitter högt och han måste stå på tå för att kunna kika in. Han ser ingenting, men blir mer och mer övertygad om att någonting står på andra sidan och istället tittar ut. Förnimmelsen är så stark och skrämmande att han närapå ramlar baklänges nerför den branta yttertrappan, och han springer därifrån och avslutar på eget bevåg kvällens arbete betydligt tidigare än tänkt. Spökerierna på Djursnäs var välkända, och en man som hört talas om dem lånar av nyfikenhet nycklarna för att övernatta i den tomma herrgården. Då han kommer ut morgonen efter är han blek som ett lik, och vägrar att ens med ett ord beröra den gångna nattens händelser. Han gör heller aldrig om experimentet, men sägs ha skrivit ner berättelsen på villkor att den inte publicerades förrän efter hans död. Tyvärr verkar den ha förstörts eller kommit bort då ingen sådan historia hörts av. Varför Djursnäs skulle vara hemsökt, och av vem har det naturligtvis spekulerats i, och en teori är att det skulle vara gårdens folk vilka av de ryska soldaterna 1719 stängts in levande i källaren till det brinnande huset. Faktum är att när man kring förra sekelskiftet gjorde en del markarbeten kring manbyggnaden hittade man ett halvt igenrasat och tidigare okänt källarvalv och bland de nerfallna stenarna även en stor samling människoben.
Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.
0 kommentarer