Skansen ruvar på hemligheter stiftelsen inte vill ska komma ut.

Bland de gamla husen i en av stadens största turistattraktioner finns mer än bara historia. Här lurar vålnader, andar och demoner.

På Skansberget ovanför Djurgårdsslätten låg förr Stockholms sista inre försvar mot sjösidan. Tillsammans med systerskansen vid nuvarande Fåfängan skulle kanonerna bestryka inloppet och hindra angripare från att direkt anfalla huvudstaden. Sedan 1891 är det betydligt fredligare däruppe, då invigde nämligen Artur Hazelius världens första friluftsmuseum som skulle få många efterföljare runtom i världen. Husen och gårdarna på Skansen samlades in under årens lopp och hämtades från hela den dåtida svensk-norska unionen. Stock för stock plockades de ner och sattes ihop på sina nya platser, men att Artur Hazelius fått dit mer än bara ålderdomliga hus skulle snart stå klart. Att ett flertal av Skansens byggnader är hemsökta av både harmlösa och riktigt illasinnade väsen är en av stiftelsens bäst bevarade hemligheter.

Skogaholms herrgård

Sextonhundratalsherrgården Skogaholm kommer ursprungligen från den lilla Närkingska bruksorten med samma namn. Anställda på Skansen har berättat om underliga ljud från den tomma vinden, och om skuggor som oförklarligt glider genom rummen. Enligt traditionen ska en postiljon har rånmördats strax invid Skogaholms bruk, och den stackars mannens lik förts till herrgårdens vind i väntan på begravning. Är det han som nu irrar runt när mörkret sänkt sig över Skansen? Svaret lär vänta på sig, men att många anställda känt starkt obehag när de vistats ensamma i Skogaholms herrgård är omvittnat.

Bergsmansgården.

I den närbelägna Bergsmansgården har setts en vålnad som, till skillnad från skuggorna på Skogaholm, faktiskt med lätthet identifierades. Det visade sig att flera personer, varandra oberoende, känt igen honom som Karl-Erik Forsslund, en av Artur Hazelius vänner och en dåförtiden välkänd hembygdsforskare. Han både bodde och dog i en liknande bergsmansgård utanför Ludvika, och har bevisligen varit även i Skansens Bergsmansgård, men där upphör alla gemensamma nämnare så vitt historien vet. Hans vålnad har setts sitta vid spisen, och även stå ute på gårdsplanen innan den upplöses i tomma intet. Varför han skulle hemsöka Bergsmansgården är en gåta lika obegriplig som svårbesvarad, men trots detta fortsätter han att uppenbara sig.

Kyrkhultsstugan

Kyrkhultsstugan från Lilla Brödhults by i Blekinge var en av Skansens allra första husförvärv och hämtades hem av Artur Hazelius personligen samma år friluftsmuséet öppnade. Trots sitt ålderdomliga, närmast medeltida utseende är den inte äldre än 1700-talet, men här inne härjar en ande av betydligt mer obehagligt slag än den harmlöse Karl-Erik Forsslund. Den poltergeist som bebor Kyrkhultsstugan är aggressiv och drar sig inte för att slita mössan av besökare, eller kasta vedträn mot dem i uppenbar avsikt att skada. Skrämmande nog verkar den välja ut vissa personer att rikta sin ilska mot, medan andra lämnas helt i fred.

Andeskådaren Swedenborgs lusthus.

I ett hörn av Rosenträdgården står ett litet lusthus som en gång i tiden tillhört andeskådaren Emanuel Swedenborg. Här fick han några av sina syner, och lär ha samtalat och till och med ätit middag med de döda han manade fram.  Ursprungligen stod lusthuset i den stora, nu försvunna, trädgård Swedenborg anlagt på Södermalm, och här kunde man under slutet av 1800-talet beskåda en otäckt verklighetstrogen vaxdocka av den döde mystikern i sin kista. Att en man med Swedenborgs rykte och intresse för döden och andar skulle gå igen lär knappast förvåna, och det sägs också att man ännu ska kunna se hans ansikte reflektera sig i fönstren trots att det är över 200 år sedan han dog.

Boktryckargården, där dimmiga gestalter lär växa upp ur golvet.

En annan av Skansens alla gårdar är den så kallade Boktryckargården, ett timrat hus med brant takfall och höga skorstenar. Gården kommer ursprungligen från Södermannagatan 10 på Södermalm, och stod färdig redan 1725 som mataffär, en funktion den lär ha haft hela tiden tills den 1929 flyttades till sin nuvarande plats och inreddes till tryckeri. Här sägs någonting osaligt visa sig om nätterna, och en kvinna som en gång bott här berättar hur hon vid flera tillfällen fick möten hon inte önskade återuppleva. Hon är en kväll på väg att hjälpa sin mamma i tvättstugan när hon till sin förvåning ser att någon redan är där, någon som garanterat inte är hennes mor. Den främmande är lysande blekt dimmig, och ser ut att växa rätt upp ur golvet. Ett par korta sekunder står de så och betraktar varandra, den levande och den döda, innan kvinnan tvärvänder och springer ut med skräcken jagande i hälarna. Vid ett annat tillfälle kommer hennes moster vettskrämd in i huset och berättar hur någonting som har en otäck likhet med skepnaden i tvättstugan väntat på henne i det mörka portlider man är tvungen att passera för att komma in på gården. Kvällarna tillbringar familjen ofta i köket, och vid fler än ett tillfälle hör de tunga steg närma sig i farstun för att stanna precis utanför dörren. När de öppnat har ingenting synligt funnits där, endast känslan av att någonting illvilligt och lurande väntar ute i mörkret. Kanske gör det så än?

Tornet Bredablick, platsen där hovläkaren Fredrik Wästfelt dog 1881.

Även andra av Skansens byggnader sägs vara hemvist för mörka makter. En anställd berättar hur hon drabbas av akut och instinktivt obehag varje gång hon vistas i det gamla utsiktstornet Bredablick, ett torn som faktiskt är äldre än friluftsmuséet, och om hur stämningen känns tryckande och hotfull utan att hon kan förklara varför. Kollegor rapporterar dessutom om en mystisk kvinnoröst som ropar i trappan och hur springande fotsteg rusat före dem trots att de varit helt ensamma i byggnaden. Tornet, som ursprungligen kallades Belvederen, stod färdigt våren 1876, och byggherre var hovläkaren Fredrik Wästfelt som också skulle ruinera sig på affären och dö ensam och grubblande i sin spartanska lägenhet i tornets bottenvåning en söndagsmorgon hösten 1881. Hade inte flera vittnen uttryckligen sagt att det var en kvinnoröst de hört ropa i Belvederens långa spiraltrappa hade det annars legat nära till hands att misstänka att det varit doktorn själv som spökat i sitt enastående ståtliga misslyckande.

Forna restaurangen Alhambra brann ner två gånger och lär sedan dess vara hemsökt av spöken.

Samma anställd som tidigare berättat, befinner sig en eftermiddag i personalens omklädningsrum i Alhambra när dörren öppnas och någon kommer in. Den främmande klampar fram och tillbaka över golvet och reagerar varken på hälsning eller direkt tilltal, och när den nu lika förbryllade som irriterade kvinnan vänder sig om för att se vem det är som inte ens kan besvara en vänlig hälsning upphör stegen med ens alldeles intill henne och det är med en stor portion obehag hon inser att ingen annan är där. Det märkliga i historien blir inte heller mindre märkligt sedan hon diskuterat det skedda med en av de andra anställda och upptäckt att också hon varit med om precis samma sak utan att heller lyckas spåra det inte särskilt betryggande fenomenet. Alhambra var en gång i tiden en av Stockholms mer legendariska restauranger, och startades redan 1828 av den från Gdansk inflyttade konditorn Johan Pohl, då under namnet Pohlsro, och byggnaden skulle brinna ner till grunden två gånger, 1847 och 1923. Sedan 1992 är dess lummiga uteservering med guldfiskdamm, blommor och kulörta lyktor ett minne blott och vad som är kvar av huset nu istället butik och personalutrymmen för Skansen. Kanske det är någon sedan länge avliden stamgäst som inte velat lämna sina gamla jaktmarker.

Linberedningsverket. Till vänster bakom gärdesgården dammen där ett osynligt väsen försökte dränka en skansenanställd.

Den värsta hemsökelsen av dem alla är den som sägs drabba området kring den lilla dammen bredvid det en smula avsides belägna Linberedningsverket. Inga spöken har setts här, men den osynliga ande som gjort platsen till sin när ett uppenbart hat till de levande. Flera anställda har vägrat gå ensamma dit sedan skymningen kommit, och de berättelser om örfilar, knuffar, och i ett fall faktiskt ett mordförsök då väsendet försökte knuffa en kvinna i dammen för att dränka henne, är bland de obehagligaste man kan höra. I början av 1990-talet skrev en etnograf vid Stockholms Universitet en uppsats baserad på intervjuer med Skansens anställda där spökerierna behandlades. Stiftelsen Skansen kontrade med att anställa henne och belägga henne med munkavel.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.

Läs mer


3 kommentarer

Ingrid Jerrås · 24 juli, 2015 kl. 12:26

Jag gick förbi Bergmansgården en gång och såg att dom hade julfirande där inne med gran som hade levande ljus så det var som en gammaldags jul fast det var inte jultid annars. En kvinna satt vid fönstret och handarbetade tror jag och en liten pojke kom och visade sin julklapp tror jag det var och en liten flicka kom till henne också och barnen tittade på det hon gjorde också. Ute i salen med julgranen fanns en gammal gubbe och barnen gick och pratade med honom igen. Jag tyckte det var så fint men gick vidare förbi Bredablick en bit bort och tillbaka nästan direkt men då var det släckt och mörkt i Bergmansgården och ingen var där. Jag gick och knackade på dörren men ingen öppnade men jag tyckte jag hörde någon prata väldigt svagt där innanför dörren fast det var mörkt där inne i huset och jag stod och tittade ett tag. En annan gång efter det gick jag mot torget för att gå mot utgången och mötte en liten, gammal, gråklädd gumma som gick och haltade så ena benet såg ut att åka neråt. Vi hejade på varann och när jag vände mig om stod hon och en svartklädd man på gräsplanen utanför kyrkogårdsmuren (där är rabatter nu såg jag) och dom tittade på mig och pratade med varann.

    Annika Fundin · 24 december, 2020 kl. 11:06

    Hej Ingrid! Det har nu gått över 5 år sedan du skrev det där. Men jag läste det nyss och vill tacka så mycket för att du delade med dig av dina märkliga upplevelser på Skansen, min gamla arbetsplats. Jag har hört liknande historier förut och läst mycket om sådana här fenomen, förutom att jag har många egna paranormala upplevelser. Jag tror att vi i avspänt läge kan nå en slags platsminnen. Sedan att det finns de som inte vill eller kan förstå att de dött och missat chansen att gå över till andra sidan. Men på ”andra sidan” finns ingen tid, så de går som i en loop inom en limbo-plats. Därtill finns det de som vet att de lämnat jordelivet men vill fortsätta att titta till en älskad plats. Du har säkert en stark intuitiv förmåga, se det som en gåva.
    // Annika

Anonymous · 24 februari, 2021 kl. 01:05

Jag jobbade som nattvakt på solidsporten för många år sedan och kan intyga om att det händer galet mycket som saknar rimliga förklaringar. Allt från gamla nuckor som går in i ett låst och bommat Moragård, till dörrar som ställs upp gång på gång efter upprepande låsronderingar. Svårt för en nitisk väktare att sätta fingret på vad som exakt hände, normalt hittade man ju alltid en förklaring till problem man stötte på, men aldrig på Skansen. Dock så uppfattade jag aldrig dessa händelser som hotfulla, mer som personer som ignorerar ens uppmaning pga att dom har fullt upp med annat, eller inte hör/ser dig. Svårt att få ner många av dessa händelser i en rapport, slutade oftast i att jag aldrig nämnde det.

Lämna ett svar till Annika Fundin Avbryt svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *