Spöklarm

Gustav III:s paviljong

Larmanordningar och väktare är nog så bra för att hålla ovälkomna besökare på avstånd. Om det är levande besökare vill säga.

Hagaparken strax utanför Norrtull är en stor och frodigt bevuxen oas. Dess bedrägligt lantliga stillhet gör att det är med en smärre chock man skådar universitetets kantiga bebyggelse på andra sidan Brunnsviken och inser att storstaden faktiskt finns redan runt knuten. Här är ett paradis för hundägare, joggare, nyförälskade, färska studenter och andra som lider av till synes omotiverade dragningar ut i det gröna. Bland buskar och träd dyker minnen av det förflutna hela tiden upp på de mest oväntade ställen, och lusthus, paviljonger och ruiner gör platsen både omväxlingsrik och stämningsfull på ett säreget sätt. Om det verkar inpyrt med 1700-talsatmosfär är det ingen slump.

Bakom fönstren i Gustav III:s paviljong sägs ett märkligt ljus synas om nätterna.

Redan 1771 hade Gustav III köpt gården Prosthagen, men det skulle dröja nära tio år innan den nu så berömda parken sakta började växa fram. Planerna var storstilade och endast en bråkdel av de tilltänkta byggnaderna kom någonsin på plats och inte heller underlättades arbetet av att kungen själv hela tiden ändrade sig och lät utarbeta nya ritningar. Av det stora slottet kom endast grunden att byggas, och dagens något anonyma och en smula undangömda Haga slott är en betydligt tamare skapelse uppförd under 1800-talets första år. Kvar av alla projekt finns bland annat det djupa schaktet ovanför Ormgrottan och den påbörjade grunden till det enorma stall som skulle blivit längre än själva slottet.

Hagapaviljongen på en udde i Brunnsviken. Spökar det här?

Koppartälten, Turkiska kiosken, Ekotemplet och till och med gräsmattorna är alla omistliga delar av nationalstadsparken, men ingen mer så än Gustav III:s paviljong på udden strax öster om pelousen. Huset stod färdigt 1790 och räknas av experter som det finaste exemplet på sengustaviansk byggnadskonst, med den berömda spegelsalens glasvägg som pricken över i. Här levdes under ett par korta år ett hovliv som alltmer kom att förmörkas av adelns missnöje och ränksmideri. Det låter nästan som ett omen när Bellman invigningsåret diktar sin Vinterkvällning där ett par av raderna lyder: ”Sig molnen nu sammandraga, tungt, tungt, tungt bortskymma Haga.” I paviljongen i Haga skedde det första attentatsförsöket mot Gustav III, men de tillämnade mördarna, Jakob Johan Anckarström och Claes Fredrik Horn, vilka väntade i mörkret utanför kungens fönster, ändrade i sista minuten sina planer. Det var också från Hagapaviljongen Gustav III några månader senare reste in till operan för att möta de sammansvurna och sitt öde i den beryktade maskeradbalen.

Ekotemplet i Hagaparken, där ett picknicksällskap hade en märklig upplevelse en sommarnatt.

Idag för det lilla huset i Hagaparken en oftast stillsam tillvaro sporadiskt bruten av turistgrupper, men det sägs att även annat och betydligt mer svårgripbart stör friden i Gustav III:s paviljong. En guide som arbetat här berättar hur hon åtskilliga morgnar funnit alla skåpluckor på vid gavel trots att de inte stått så när hon stängt kvällen innan, och huset varit både låst och larmat. Dörrar hon är säker på varit stängda hittas öppna eller tvärtom, och de oförklarliga händelserna lämnar en osund atmosfär i sina spår, en atmosfär som får henne att se sig om över axeln de gånger hon vistas ensam i huset. Vid ett annat tillfälle idkar ett sällskap picknick i intilliggande Ekotemplet. Det är ljus sommarnatt, och endast fåglarnas kvitter och deras egna röster bryter tystnaden i den idylliska nejden när en av dem lägger märke till ett underligt ljus bakom fönstren i paviljongen. Samtalen tystnar och de vänder sig alla i den utpekade riktningen. Fundersamt betraktar de skenet som förflyttar sig från fönster till fönster, och blir efter en stund övertygade om att inbrottstjuvar berett sig tillträde till det tomma huset. En av åskådarna ringer polisen medan de andra håller uppsikt och efter vad som känns som en evighet anländer en bil från ett vaktbolag. Ljuset har nu slocknat, men då de omringat paviljongen är de säkra på att gärningsmännen inte lämnat den, och därför är det också med så mycket större misstro de hör väktarna söka igenom rum efter rum utan att finna minsta spår av några inkräktare. Det hela slutar med att väktarna tvingas återvända med oförrättat ärende och några beska kommentarer om livlig fantasi och vinkonsumtion, men att hela sällskapet på ett tiotal personer samtidigt skulle varit offer för samma hallucination förefaller minst sagt otroligt. Kanske är det den döde kungen som har svårt att släppa greppet om den plats han älskat så mycket under livstiden?

Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl