Spökslottet

Mitt i centrala Stockholm står ett tyst och ålderdomligt hus. Dess stränga fasader döljs bakom höga järnstaket, och sällan ses där ljus om natten. Det går inte utan skäl under namnet Spökslottet.

Drottninggatan är en artär i Stockholms blodomlopp. Varuhus, butiker och krogar ger en puls som inte ens under dygnets tystaste timmar är helt stilla, men ovanför Tegnérgatan ändrar den karaktär, och man behöver inte gå mer än ett kvarter bort förrän stadens buller endast är ett avlägset brus. I skuggan av Observatorielunden står ett trehundraårigt hus och ruvar på sina hemligheter i en park där folklivet även under varma sommardagar är sparsamt.

Hans Peter Schefflers pampiga hus från trädgårdssidan.

Spökslottet byggdes av den tyske köpmannen Hans Peter Scheffler, vars namnchiffer ännu går att läsa i de bastanta gjutjärnsgrindarna, och stod färdigt någon gång mellan 1702 och 1707 när Scheffler dog. Det är byggt i en stil som andas pampigt 1600-tal snarare än karolinskt 1700-tal, så Hans Peter Scheffler var troligen en man med något gammaldags smak. Namnet Spökslottet är inte nytt, det finns belagt från början av 1800-talet, och historierna som berättas om det är lika många som fantasieggande. August Strindberg och Claes Lundin skriver i sin klassiska stockholmsskildring att när husets dåvarande ägare Jakob Baltzar-Knigge gick ur tiden i januari 1796 så dog han inte som andra människor, utan hämtades av en täckt svart vagn dragen av lika svarta hästar som frustade eld genom näsborrarna. Det var naturligtvis Baltzar-Knigges herre från underjorden som kommit för att hämta hem sin skyddsling. Den Strindbergska historien är dock misstänkt lik en av dessa vandringssägner som berättas om säkert ett dussin svenska herrgårdar och troligen ännu fler utländska.

Lusthuset i parken. Under huset till vänster i bakgrunden låg den mystiska graven.

I de snöpliga parkresterna bakom Spökslottet, de svävar på höga murar över de kringliggande gatorna som grävts ner för att skona biltrafiken från höjdskillnader, finns ett litet lusthus, och strax till vänster om detta hittades någon gång kring 1840 en tidigare okänd grav. I det halvt igenrasade stenvalvet som blottades när marken helt sonika föll ihop skymtades en multnad kista med människoben stickande ut, och detta satte naturligtvis ny fart på berättelserna om huset Drottninggatan 110, nuvarande 116. Graven fylldes nödtorftigt igen, men när högskolebyggnaden som nu tornar upp sig över Spökslottet skulle byggas 1907 schaktades graven ut och benen flyttades till Adolf Fredriks kyrkogård inte långt därifrån. Vid den hastiga undersökning som gjordes i samband med detta kunde man konstatera att det var skelettet av en vuxen man, men vem han var och hur han dött kunde inte den dåtida vetenskapen ge svar på. Någon gång under 1800-talet lär spökerierna varit så illa att en präst från Storkyrkan tillkallats för en exorcism som slutade med att han kastades ut genom fönstret och bröt benet, och de som då bodde här flyttade redan dagen efter. En grå dam hör hemma i så gott som alla hemsökta hus, så även Spökslottet. Hon sägs kunna ses i det forna biblioteket på andra våningen, och ett par som en gång sovit över i en av flyglarna berättar hur de mitt i natten vaknar av okänd anledning. Rummet är onormalt kallt, och mannen berättar hur han fylls av en otäck känsla av annalkande fara när han ser två gestalter, en man och en kvinna i ålderdomliga kläder, komma in genom den låsta dörren och efter ett kort ohörbart samtal försvinna rätt genom väggen. Även hustrun ser samma syn, och ger ofrivilligt till ett skrik av fasa när den ena gengångaren vänder sig om och fäster blicken på henne.

Spökparken. Mitt i staden, och ändå öde.

En modernare historia berättas av en före detta anställd vid Stockholms universitet, som via sin föregångare Stockholms högskola sedan 1884 huserat i den forna Schefflerska egendomen. Hon satt en kväll strax efter millennieskiftet och jobbade i husets källarvåning. Det blev sent, Drottninggatans ljud blev färre och färre, och tanken på att hon var ensam i huset blev märkligt tung. Trots att hon jobbat över många gånger utan att någonting inträffat blev hon inte kvitt en olustig känsla av att inte längre vara välkommen. När hon efter att ha hämtat en pärm i rummet bredvid återkommer till sin arbetsplats upptäcker hon att någon eller någonting skrivit in ett meddelande i det textdokument hon höll på att redigera i datorn, ett hotfullt meddelande riktat direkt till henne. Exakt vad det stod ville hon aldrig berätta, men från den dagen jobbade hon aldrig över, och gick inte heller ner i källarrummet utan sällskap. Även i den så kallade Holländska salen sägs en osynlig närvaro göra sig märkbar, och en annan kvinna som en natt gjort experimentet att stanna över natten på sin arbetsplats berättar hur hon flera gånger hört dörrar öppnas och stängas i det annars tomma och låsta huset. Är spökslottets döda invånare ännu närvarande?  Stockholms universitet hävdar att spökerierna tagit slut för över hundra år sedan, en åsikt deras anställda inte alltid delar.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.

Läs mer


1 kommentar

Drottninggatan - en Stockholmsgata med anor - Seniorvinklat · 8 mars, 2023 kl. 11:17

[…] sång och musik har hörts från huset och speglar och fönster gått sönder utan anledning. Här kan man läsa mer om […]

Lämna ett svar till Drottninggatan - en Stockholmsgata med anor - Seniorvinklat Avbryt svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *