Svärmor ser dig

Murstensvägen 149

Att komma i konflikt med sin svärmor lär vara vanligt. Mindre vanligt torde det dock vara sedan svärmodern dött.

Centrala Vallentuna är idag en plats vars anor visserligen är gamla men som till utseendet mestadels bär drag av 1970- och 80-talen. Om det är vackert eller inte är en smakfråga, men avsaknaden av stadsbebyggelse i kombination med den lika totala avsaknaden av lantlig fägring, med undantag för ett isolerat område kring kyrkan, gör ett utslätat och svårbemästrat intryck. Strax norr om Vallentuna station ligger bostadsområdena Ormsta och Åby park som med undantag för nybyggena intill järnvägen helt går i stilenlig dräkt. Gatorna har namn efter tidigare verksamhet och heter följaktligen saker som Takpannevägen och Tegelbruksgatan med tydlig hänsyftning mot Åby tegelbruk som en gång legat här. Tegelbrukets saga var relativt kort. 1923 köptes Åby gård, dess ombyggda huvudbyggnad finns ännu kvar som en relik i landskapet, och fyra år senare kunde produktionen ta sin början. Tillverkningen bestod mest av murtegel och dräneringsrör och upphörde redan 1968. Natten mellan den 19 och 20 september 1970 brändes de tomma byggnaderna ner, en mordbrand som lockade stora folkskaror.

Längan där det hemsökta kedjehuset finns. Nummer 149 ungefär mitt i bild.

En av gatorna heter Murstensvägen, en återvändsgata som slutar med en parkeringsplats, och där vitmålade kedjehus samsas med överblivna gräsplättar och sporadiska träd. I en av dessa rader ligger Murstensvägen 149, ett tvåvåningshus till det yttre exakt likt sina grannar, men vars inre lämnar stoff till skräckfilmsmanus om man får tro vad som berättas. Huset stod färdigt 1983, och har mot baksidan en trång gård omgärdad av plank på två sidor, bostadshuset och en garagelänga på de bägge andra till någonting en kvinna som tidigare bott här liknar vid en rastgård i ett fängelse dit solen sällan når. Redan när de flyttar in finner hon den lilla gården olustig, en känsla som även smittar av sig på köket vars fönster vetter dit. Hallen är full av tvestjärtar och silverfiskar, och huset ger intryck av att ha stått tomt länge trots att säljaren försäkrat motsatsen. Även på bakgården trivs förvånande mängder småkryp och uteplatsen känns obehaglig också i fullt dagsljus. Den lilla familjen består av kvinnan själv, hennes pojkvän och deras son, några månader gammal, och då hon ännu är mammaledig är hon ofta ensam med sonen i ett hus hon med tiden finner alltmer otäckt. Känslan av att vara iakttagen går bara undantagsvis att skaka av sig, och flera gånger överraskas hon av att se sonen kommunicera med någon som inte är där. Otrevligast är det i trappavsatsen där hon upprepade gånger får känslan av att passera genom någonting liksom om luften var tjockare eller trögare än annars. Det hela är så obehagligt att hon till slut drar sig för att gå förbi och samlar en korg med allt hon och sonen kan tänkas behöva under dagen för att slippa använda trappan.

Garagelängan och bakom den det hemsökta huset. I det trånga utrymmet däremellan finns innergården som gav en boende kalla kårar.

Att någonting verkligen finns i trapphörnet är hon övertygad om, en övertygelse som blir till visshet när detta något allt eftersom tiden går manifesterar sig mer och mer tydligt. Skepnaden av en kvinna med mörkt hår framträder, en hon till sin fasa känner igen från foton pojkvännen visat: den döda svärmor hon aldrig träffat. Att helt undvika trappan är naturligtvis omöjligt, och flera gånger när hon passerar skepnaden hör hon strävt viskade ord. ”Du hör inte hemma här. Du är inte bra för min son. Du måste härifrån”, är bara några av budskapen. Vid ett tillfälle befinner hon sig hemma hos pojkvännens syster när samtalet kommer in på svärmodern, men redan när hon nämnder hennes namn första gången ramlar en väggklocka i golvet, en klocka som visar sig ha tillhört den döda. Även gäster i huset anmärker på att något känns fel med trappan, och en besökare ryggar instinktivt när hon ska passera platsen, dock utan att förklara sig. En bekant som enligt planerna skulle stannat en hel vecka reser hem redan efter ett par dagar med förklaringen att hon ”haft besök under natten”. Atmosfären i hemmet är hela tiden ruvande och hotande, och blir inte bättre av att huset mer eller mindre är byggt kring trappavsatsen som blir ett nav som kan ses eller anas från så gott som alla rum. Märkligast, och kanske även hemskast, är att pojkvännen inte verkar se ett dugg, varken av gestalten i trappan eller någonting annat.

Murstensvägen i Vallentuna. Var tog den döda svärmodern vägen sedan familjen flyttat härifrån?

Kulmen kommer en februarikväll när hon bjudit två vänner på middag. Pojkvännen jobbar över så sällskapet består av de tre kvinnorna och dessutom två sovande småbarn. De sitter i köket, värdinnan med ryggen ut mot mörkret på bakgården där snön ligger djup, och gästerna vända mot henne på andra sidan bordet. Då två av dem ammar dricker de ingen alkohol, och samtalet rör sig från ena ämnet till det andra när en av besökarna oförmodat frågar vem kvinnan i trappan är. En lång stund är tystnaden total innan dammarna brister och väninnorna får hela den otäcka historien till livs. Berättelsen blir omständig, men det dröjer inte länge förrän hon märker att var gång hon nämner den döda svärmoderns namn knäpper det ljudligt från taket, ett torrt ljud som när man bryter en kvist, och ett alla tre reagerar på. Atmosfären blir tät och kvav som innan ett åskväder, och det femtontal levande ljus som står på bordet släcks ett efter ett oförklarligt, en sak som inte bidrar till att förbättra den alltmer fasaväckande stämningen. Knäppandet upphör med ens när alla ljus slocknat, men den första lättnaden övergår i skräck när trappan knakar som om någonting extremt tungt är på väg ner, och trots att de bara behöver vrida på huvudet för att kasta en blick dit är det ingen som vågar göra försöket. Samtalet tystnar som på kommando, och hon ser hur hennes bägge gäster spärrar upp ögon och munnar i skräck. De stirrar ut mot det mörka fönstret bakom henne med vad hon beskriver som ren och skär dödsångest. Sekunden därpå känner hon benhårda fingrar krama revbenen liksom för att pressa luften ur henne samtidigt som gästerna kastar sig bakåt. Hon skriker rätt ut, och om det var detta eller någonting annat, men greppet släpper och de springer alla ut i vardagsrummet där de fortfarande sitter när pojkvännen kommer hem. Vad gästerna sett i fönstret menar de inte var mänskligt, och de kräver bägge att bli skjutsade hem omedelbart. Den dryga timme hon och den vid det här laget klarvakne och gråtande sonen tillbringar ensamma i vardagsrummet med en svart dimma ännu hängande i köket beskriver hon som den värsta i hennes liv. En kort tid därefter bryter hon ihop så fullständigt att hon tvingas uppsöka psykolog, och familjen säljer huset med stor förlust. De bor nu på annan ort och har aldrig återvänt till Murstensvägen 149.

Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl