Såstaholm
Det var märkligt att telefonen hela tiden ringde från gästrummen i det tomma nattliga huset. Otäckt blev det först när det visade sig att telefonsystemet var urkopplat, och de som ringde troligen döda.
Högt uppe på branten över Vallentunasjön ligger herrgården Såstaholm. Utsikten över den långsmala sjöns växlande ansikte är betagande oavsett om den visar vårvindars vita gäss eller höstmorgons dimslöjade spegel. För att vara herrgård är Såstaholm en relativt modern skapelse med endast lite över hundra år på nacken. År 1903 stod huset färdigt som sommarbostad åt kabeldirektören Maximilian Sievert och hans familj på platsen där bondgården Såstas huvudbyggnad tidigare legat, men är trots det korta stamträdet uråldrig. Här tros den mäktiga vikingakvinnan Estrid Sigfastsdotter ha bott, hennes grav återfanns 1995 vid Broby bro inom synhåll från herrgården. Överhuvudtaget är den här delen av Täby oerhört rik på både runstenar och gravfält, ett av dem vägg i vägg med Såstaholms ena flygel.
Såstaholms herrgård, högt uppflugen på en kulle intill Vallentunasjön. Spökar det här?
Redan ett drygt årtionde efter att de flyttat in lämnar familjen Sievert Såsta, som det då ännu hette, och 1918 köps herrgården av Svenska Teaterförbundet som inreder den till ålderdomshem för utarbetade scenkonstnärer av alla de slag. Namnet ändras nu till lätt vemodiga Höstsol, och fler än en gammal skådespelare såg bokstavligen sitt livs sol gå ned över Vallentunasjön. Det sägs att folket i trakten brukade ha picknick på gräsmattan utanför det stora huset i hopp om att få skymta någon åldrande kändis, och att det kunde bli stora folksamlingar kring grindarna när ryktet berättade att Karl Gerhard eller Zarah Leander var på besök hos någon före detta kollega. Idag är Såstaholm, som fick sitt nuvarande namn, det tredje, så sent som 1986, hotell och konferensanläggning och satsar stort på de tidigare kopplingarna till teatervärlden. Får man tro vad som sägs är kopplingarna starka på betydligt fler sätt än genom de många skådespelarporträtt och filmaffischer som fyller väggarna, och det är tveksamt om alla de döda scenkonstnärerna verkligen flyttat ut.
Hallen på Såstaholm. Till vänster skymtar den trappa där en förvånad vaktmästare hittade servetter utlagda.
Både gäster och anställda har haft gåtfulla upplevelser här, bland annat rapporterar kallskänkorna regelbundet hur de hört det frasande ljudet av styvt klänningstyg nere i källarvalven som om någon med vida kjolar gick där, och en dåvarande vaktmästare kommer en kväll ner för trappan till det annars tomma huset när han till sin förvåning, och troligen även olust, finner hur någon eller någonting prydligt lagt ut servetterna från matsalen en på varje trappsteg. En annan anställd berättar hur han som siste man släckt, låst och larmat, men när han klivit ur bilen nere vid grindarna för att även låsa dem sett hur lampan tänts i ena tornrummet, ett fenomen många fler lagt märke till men som han inte trott på förrän han upplevde det själv. Vid ett annat tillfälle sitter han i det mötesrum som har direkt förbindelse med tornrummet när han i ögonvrån två gånger ser en svart skugga som långsamt glider förbi inne i det tomma rummet. Bland de mest hemsökta verkar rum nummer 11 och 12 vara. Där har flera gäster bett att få flytta sedan de vaknat av att någonting tungt men osynligt satt sig på sängkanten, och en av dem lär till sin fasa känt hur ett par döda armar kramade om henne, en uppvaktning hon inte uppskattade och som fick henne att springa ut i korridoren.
Rum nummer 15, döpt efter skådespelaren Åke Söderblom. Här sägs någonting osynligt ligga om nätterna.
Ett annat mysterium presenterar rum 15, det som döpts efter skådespelaren Åke Söderblom vars far bott här. Här har man vid upprepade tillfällen när Såstaholm varit stängt, och alltså ingen befunnit sig i huset, funnit konturerna av en människa i den nybäddade sängen liksom om någon legat och vilat sig. Kontroll med larmloggen visar att ingen varit inne i huset, och att varken dörrar eller fönster öppnats. Den märkligaste händelsen lär dock vara den som inträffade vid ombyggnaden sommaren 2008 då både köket och nuvarande matsalen gjordes om rejält. För att inte byggdammet ska sätta igång automatlarmet till brandkåren har detta kopplats ur, men istället har man engagerat en brandvakt som nattetid går sina ronder genom herrgården. Redan första natten sitter han bekvämt tillbakalutad i receptionen när telefonen ringer. En lampa visar att samtalet kommer från det tidigare nämnda rum 15, och han svarar något överraskad bara för att finna linjen död. Någon timme senare ringer det igen, men inte heller denna gång är någon där när han svarar. Det är då han minns att telefonsystemet är urkopplat, och att det är fysiskt omöjligt att någon använt det. Att detta inte verkar bekymra de döda skådespelarna, om det nu är dem, är tydligt. Påringningarna fortsätter natt efter natt med ojämna mellanrum, och från flera olika gästrum, och han blir alltmer övertygad om att någonting är där, och att detta någonting vill åt honom. Stämningen är så otäck att han säger upp sig med omedelbar verkan. Han stod ut i exakt en vecka.
Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl
0 kommentarer