Trollberget

Trollberget

Av den gamla vägen förbi Trollberget finns idag inte ett spår. Kanske är det bäst så ifall de historier som berättas om den är sanna.

Söder om Vätö, på andra sidan den långsmala Norrtäljeviken, ligger Rådmansö. Dess trädbevuxna stränder är både klippigare och otillgängligare än sin norra granne, och det är mörka skogar snarare än leende ängsmark som möter besökaren. Som överallt i skärgården är folkmängden störst över den korta sommaren för att hastigt krympa med tilltagande mörker och kyla. Utanför de asfalterade huvudlederna slingrar grusvägarna ofta i ålderdomlig sträckning, och många vikar kallas här fjärd, skvallrande om landhöjning och uråldriga namn.

Skogen står tät på Trollbergets krön. Här var förr en fruktad plats.

Från Södersvik går vägen spikrakt ut ända tills den svänger nordost vid avtagsvägen mot Rådmansö kyrka. Större delen av sträckan går genom tät granskog där körbanan sprängts ner genom bergsklackar vilka ger mossa och ormbunkar fotfäste längs den sparsamma trafikströmmen. Vad som döljer sig bakom träden är troligen inte någonting som bekymrar en nutida förbipasserande, men tidigare var det här en lika beryktad som fruktad plats. Den äldre vägen gick ungefär trehundra meter längre norrut, och strök längs norrsidan av den höjdsträckning som än idag går under det fantasieggande namnet Trollberget. Hur den fått sitt namn är okänt, men i skuggan av sankmarkerna vid Högmyran och Mofly sades osynliga väsen ha sitt hemvist, och de som hade möjlighet att välja såg till att passera platsen i dagsljus.

Trollberget. Platsen där gamla landsvägen gick kan skymtas mellan stammarna.

En man från närbelägna Gillberga berättar hur han en natt kommer körande från Norrtälje längs den ensliga vägen. Efter de gula ljusen från Humlegårdstorpet finns ingen människoboning förrän Kungsgården borta vid kyrkan. Avståndet dit är fågelvägen inte mycket mer än halvannan kilometer, men i den mörka skogen kunde det lika gärna varit mil. Tätt intill vägens högra sida reser sig Trollbergets svarta siluett knappt urskiljbar mot den månlösa men stjärnklara natthimlen. Hästarna lunkar på, och hovslag och gnissel av vagnshjul dränker alla ljud utom en nattfågels spöklika skriande. Mannen sitter i egna tankar när han märker att hästarnas gång förändrats. De går tungt och svettas som om de dragit ett fullt lass istället för en tom vagn. Bara några minuter senare stannar de med alla tecken till rädsla och vägrar gå vidare. De frustar och lägger öronen bakåt så att han är tvungen att hoppa av för att lugna dem, en sak som inte är fullt så enkel som den kanske låter då djurens beteende gjort även honom själv illa till mods. I mörkret kan han ana hur skuggor lösgör sig ur skogen. Flaket knakar som om någonting satt där, och av ljudet att döma håller detta något nu på att förflytta sig framåt. Till sin förskräckelse ser han så hur den ena hästens rygg trycks ihop precis så som den skulle gjort om någon satt sig på den, och både människa och djur reagerar med oförställd fasa. Om det är skrik, gnäggningar eller hästarnas rörelser som jagar den otäcka besökaren på flykten kan han efteråt inte säga, men även efter dess försvinnande tar det lång tid att lugna djuren, och det är med obeskrivlig lättnad han efter många om och men åter får ekipaget att röra sig.

Otrevliga saker sägs hända den som nattetid passerar Trollberget på Rådmansö.

Att händelsen inte på något vis förbättrade platsens rykte är lätt att förstå, och de gånger han efter detta passerade Trollberget såg han till att ha både bröd och svavel i fickorna, en traditionell metod att slippa oönskad påhälsning nattetid. Det otäcka mötet fick honom att se på vad han tidigare kallat vidskepelse med helt nya ögon, och han var efter den upplevelsen noga med att följa gamla regler som till exempel att inte vissla när det blivit mörkt, vilket sägs vara ett ofelbart sätt att dra till sig sådant de flesta av oss vill hålla på så stort avstånd som möjligt. Idag har vägen som sagt en annan sträckning och av den äldre finns inte längre några spår. Den förde ännu under 1950-talet en tynande tillvaro, och det finns de som menar att det inte bara var dess längre sträcka som gjorde att den till sist övergavs helt.

Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl