Folkungagatan 160 på samma plats som mordhuset Folkungagatan 164.
När de bägge barndomsvännerna återsåg varandra efter många år slog passionen till som ett klubbslag. Synd bara att Bosse, Gunnels aggressive och våldsbenägne sambo, stod i vägen.
Klockan är tio minuter i två på natten lördagen den första oktober 1960, och taxichauffören Einar Pernlind står och väntar med sin bil vid taxistationen i korsningen mellan Folkungagatan och Erstagatan på Stockholms Södermalm. Han trummar med fingrarna på ratten och spanar nerför backen mot Londonviadukten i väntan på någon nattsuddande strökund när hans blick fångar en springande kvinna. Han låter henne komma nära innan han vevar ner rutan och famlar efter tändningen i beredskap inför den väntande körningen, men när hon äntligen lutar sig fram är det någonting helt annat än en adress hon hasplar ur sig. ”Du måste hjälpa mig. Min man har blivit skjuten.”
Hon berättar hur hon varit ute med sin hund och när hon kommit hem funnit sin man liggande skjuten på hallgolvet. På den förvånade frågan hur hon vet att han blivit skjuten svarar hon bestämt: ”Det ser jag väl.” Sekunden därpå har hon vänt på klacken och börjat springa tillbaka nerför gatan, och han funderar inte, utan startar bilen och följer efter henne samtidigt som han via radion larmar polis. Han behöver inte köra långt. Den okända kvinnan försvinner in genom porten på Folkungagatan 164, men Einar Pernlind stannar enligt polisens order i sin bil.
Redan några minuter efter larmet är en radiobil med två man på plats utanför Folkungagatan 164, och poliserna, som av outgrundlig anledning endast fått veta att det är bråttom men inte vad saken gäller, blir lika överraskade som taxichauffören när de kliver innanför tröskeln till den lilla tvåan på nedre botten. På rygg på korkmattan i hallen ligger en kraftigt byggd man klädd i gul skjorta och svarta byxor. Skjortan är uppdragen så att magen är bar, och hans huvud vilar på en hoprullad grön kofta som om någon försökt göra det bekvämt för honom. En kvinna står intill, samma kvinna som strax innan hämtat taxichauffören, och hon faller nu på knä och frågar med darrande röst: ”Bosse, har du skjutit dig?” Polismannen föser henne åt sidan, vänligt men bestämt, och känner på den liggande. Hans puls är knappt märkbar men kroppen är varm trots att han annars inte ger minsta livstecken ifrån sig. Bortsett från ett litet sår på magen ser han inte speciellt skadad ut, inga blodpölar, inga tecken på våld, så hans tillstånd verkar smått obegripligt trots kvinnans prat om att han skulle skjutit sig. En kort stund därpå dyker ambulansen upp och för den sjuke eller skadade mannen till Södersjukhuset.
Kvinnan, 30-åriga Gunnel Pettersson, berättar att den skadade mannen är hennes fästman, 27-årige Bo Hallman, och att han troligen skjutit sig själv. På det överraskande påståendet, som inte blir mindre överraskande av den totala frånvaron av blodfläckar eller ens något vapen, reagerar de bägge poliserna med viss skepsis, men Gunnel Pettersson är bestämd och leder dem ut i köket där hon ur en låda drar fram en revolver, en uppborrad startrevolver som dock inte har någon ammunition. När de försöker få henne att inse det orimliga i att hennes fästman skulle skjutit sig själv och sedan gått ut i köket för att stoppa undan vapnet, ruskar hon bara på huvudet, men erkänner efter en stund att hon inte vet hur det hela gått till. Hon berättar att de som vanligt suttit hemma och pratat och att hon vid ett-tiden på natten gått ut för att rasta hunden och när hon kommit tillbaka dryga trekvart senare funnit fästmannen skjuten på golvet. Hur hon vet att han blivit skjuten då hon varken sett eller hört när det skett kan hon inte riktigt svara på, och det är ett par åtskilligt konfunderade polismän som skjutsar henne till Södersjukhuset för att höra efter hur det står till med fästmannen. Väl framme väntar trista nyheter. Bo Hallman är redan på bårhuset då han varit död när ambulansen kommit fram, men kanske än mer intressant är att det lilla såret i hans mage verkligen visat sig vara en skottskada. Skjortan och även undertröjan har ett litet hål, endast sex millimeter långt och två millimeter brett, men bara mindre blodfläckar och inte heller några krutstänk. Gunnel Pettersson, som jagat upp sig alltmer får lugnande medel av läkarna och sedan skjuts, inte hem utan till polishuset på Kungsholmen.
Närbild på den gula nylonskjorta Bo Hallman bar när han dog. Den lilla revan snett nedanför knappen är skotthålet och fläckarna blod. Ett till synes ganska harmlöst sår utan större blodsutgjutelse.
Där berättar hon en något annorlunda historia för kriminalarna. Hon och hennes fästman har haft gäster under kvällen, två av Bo Hallmans kamrater hon aldrig träffat förut, inte minns namnen på, och vars signalement är minst sagt vaga. De har alla suttit och pratat innan hon gått iväg för att rasta hunden och vid återkomsten funnit gästerna borta och fästmannen skjuten. Även nu har hon svårt att förklara hur hon så säkert kunnat säga att han blivit just skjuten, en sak till och med de rutinerade konstaplarna vid radiopolisen haft svårt att avgöra. Efter viss tvekan börjar hon om och historien får en ny vändning. De bägge besökarna var inga främmande, utan en barndomskamrat till Gunnel Pettersson och dessutom en vän till denne, men att de lämnat lägenheten långt innan hon gått för att rasta hunden och därför omöjligt kunde vara inblandade i det skedda. Barndomskamratens namn är Leif Borgström, och den andre kallas Olle, det är allt hon vet. Gunnel Petterssons lägenhet spärras av, men brottsplatsundersökningen ger magert resultat. En omkullvält stol och en bordsduk som blivit nerdragen på golvet låter antyda våldsamheter eller i varje fall någon form av uppträde, men den nästan totala frånvaron av blodfläckar får polisen att till en början misstänka att Bo Hallman skjutits någon annanstans och sedan släpats in i hallen, en teori som dock kommer på skam när man i trappuppgången utanför lägenhetsdörren finner en 6,35 millimeters patronhylsa. Obduktionen av den döde visar att skottet avfyrats snett uppifrån på ett avstånd av minst en halvmeter. Kulan har sedan sprättat upp tarmarna, och därefter borrat in sig i ryggraden där den stannat. På sin väg genom kroppen har den skadat en pulsåder med stora inre blödningar som följd och den döde kan knappast ha levt mer än tjugo minuter efter att ha blivit träffad. Att han själv skulle kunnat tillfoga sig skadan är fullständigt uteslutet.
Den dödande kulan. Till vänster den 6,35 mm pistolkula som plockades ut ur ryggraden på den döde Bo Hallman, och till höger tomhylsan som hittades i trappuppgången på Folkungagatan 164. Foton från polisens förundersökning.
Pressen slår upp braskande rubriker som ”Pistolmord på Söder” och ”Värd sköts ned vid nattlig fest”, och spekulationerna går vilda. Mest överraskande är kanske Expressen som berättar att polisen avskrivit mordteorin och att Bo Hallman dött av ett plötsligt sjukdomsanfall samt att skotthålet i magen bara varit ett ytligt sår han tillfogat sig själv genom att klösa när han fallit omkull, ett avslöjande som inte hindrar samma tidning från att redan dagen därpå helt ogenerat ignorera den tidigare artikeln vid sina skriverier om mordet.
Mordlarm i Stockholm igen. Aftonbladets löpsedel den 1:a oktober 1960. Det andra mord som syftas på i rubriken är nedskjutningen av en taxichaufför två dagar tidigare.
Den skjutne mannen, han går oftast under smeknamnet Bosse, är född i Ovansjö utanför Sandviken som en i raden av inte mindre än tio syskon. Han är före detta boxare och har tillbringat ett antal år till sjöss och nästan lika många i fängelse efter sex olika domar, oftast för stöld eller grov stöld. Våren 1958 muckar han och kort därpå blir han och Gunnel Pettersson ett par. Han tar jobb som byggnadsarbetare på Anders Diös stora byggarbetsplats vid Svindersvik i Nacka, och strax efter årsskiftet 1959 flyttar han och Gunnel ihop i lägenheten på Folkungagatan 164. Gunnel Pettersson berättar att de varit mycket kära i varandra och att hennes Bosse varit den mest omtänksamme av män, men de historier polisen får sig till livs av grannarna är av en helt annan kaliber. Skrik och bråk från det såta parets lägenhet, och en fästmö som vid flera tillfällen varit dekorerad med stora blåmärken på kinder och runt ögonen, skador hon berättat att hon fått då hon fallit. En kontroll i polisarkivet visar dessutom att Bo Hallman i juli 1959 gripits av två passerande poliser utanför restaurang Sju Sekel i Kungsträdgården efter att han misshandlat Gunnel Pettersson inför närmre trehundra intresserade åskådare, karaktäristiskt nog utan att en enda av dem ingripit.
Inte heller Leif Borgström är helt okänd för polisen, och hans signalement larmas ut till samtliga polispatruller i Stockholm vilket resulterar i att han redan klockan 16:55, mindre än ett dygn efter Bo Hallmans död, grips på Skånegatans trottoar i sällskap av en man som intressant nog visar sig heta Olle. I sällskapet befinner sig även Olles 17-åriga flickvän som förvånat berättar att de varit på väg hem till Olles föräldrar för att titta på TV, en underhållningsapparat som långtifrån alla hem ståtade med 1960. Leif Borgström tilltalas i vanliga fall med smeknamnet Clayton, och är född på Södermalm i Stockholm sommaren 1929 och vid gripandet alltså 31 år gammal. Hans straffregister är imponerande med tanke på hans ålder och ännu mer så om man besinnar att han inte behövt mer än tolv år för att skrapa ihop det. 1948 hamnar han för första gången i domstol med en villkorlig dom för grov stöld och sedan flyter det på på ett sätt som är snudd på häpnadsväckande. Stöld, bedrägeri, urkundsförfalskning, häleri och misshandel ger honom flera sessioner på såväl Långholmen som Västeråsanstalten, och det är också på det sistnämnda etablissemanget han lär känna Bo Hallman, ett faktum som senare skulle visa sig ödesdigert för i varje fall en av dem.
Redan som 18-åring blir Leif Borgström omhändertagen av barnavårdsnämnden, myndighetsåldern var 21 år fram till 1969, och placeras på ökända ungdomsvårdshemmet Skrubba, där han beskrivs som ”avancerat asocial”. Senare fängelsevistelser skulle inte heller de förbättra betyget, och det är ibland svårt att gissa vem som varit mest lättad över frigivningen, Leif Borgström eller fängelseledningen, när man läser fraser som ”saboterat anstaltsdisciplinen och uppviglat sina medfångar” och ”en oförskämd och påstridig ledartyp med svagt utvecklad moralkänsla”. Efter ett av hans första inbrott i november 1946 hittar de förargade poliserna en lapp lämnad av gärningsmannen: ”Tack så hjärtligt” signerad ”Klot-Laban” och inom parentes ”Ho hi he ho ha”, och vid ett av de inte särskilt få fängelsestraffen noteras förvånat att han låter vänstra lillfingernageln växa så att den blir flera centimeter lång. Betyget från Högalids Folkskola blir C i uppförande sedan han fyllt klasskamraternas skor med vatten under skridskoåkning på Zinkensdamms IP, och från militärtjänsten några år senare skickas han hem redan efter 11 dagars tjänstgöring. Under en permission från fängelset sommaren 1952 passar han på att gifta sig, men de nygifta tu skulle under de nära två år de var man och hustru bara tillbringa en knapp månad tillsammans då Leif sitter bakom lås och bom resten av tiden. 1955 gifter han sig igen, och att kaka söker maka råder det inget tvivel om för den som studerar hustruns polisiära meritförteckning där grov stöld, urkundsförfalskning och utpressning förekommer bland en hel del annat. När hon dessutom passar på att under en av Leifs fängelsevisiter sälja alla hans möbler härsknar han till och skilsmässan är ett faktum.
Att han trots ilskan ändå måste hyst vissa ömma känslor för den numera före detta hustrun visar sig i september 1959 när hon rymmer från Växjöanstalten där hon avtjänar ett treårigt straff för rån, och de tillsammans gäckar landets samlade poliskår ända tills den romantiska sagan tar slut på självaste nyårsafton. Ingen av dem har något sparkapital, inte heller jobb, och vad de levt på under tiden vill hon, kanske av förklarliga skäl, inte uppge. Några dagar därpå grips även Leif Borgström, med en portfölj som visar sig innehålla dynamit, tändhattar och en kofot, en börda som gör att han får krypa in på nytt. Den 14 mars 1960 är han tillbaka på Stockholms gator där han några veckor senare springer på kollegan Bo Hallman. Återseendet är tillräckligt glatt för att de ska stanna och prata, och det hela slutar med att ”Clayton” blir inbjuden på fest. De har just skakat hand för att skiljas när Bo Hallmans fästmö dyker upp och både hon och Leif Borgström blir stående stirrande på varandra. Det är många år sedan de sist sågs, men att de inte glömt är uppenbart.
Deras bekantskap börjar redan under tonåren när de arbetar i samma kvarter, Leif Borgström på Forssbergs Dentalbyrå på Holländargatan 21 A, och Gunnel i en pälsaffär på Drottninggatan 104 på andra sidan kvarteret. De tillbringar luncherna tillsammans och träffas efter jobbet, men glider isär då ingen av dem hör till typen som stannar länge på samma arbetsplats. Då och då stöter de ihop i Stockholms nöjesliv, på danspalatset National, Regeringsgatans legendariska Nalen, och mest minnesvärt sommaren 1949 på Tantolundens friluftsteater där Gunnel är skådespelare, ett möte som slutar i sängen. När de nu träffas igen, elva år senare, flammar känslorna upp på nytt och festen hemma hos paret Pettersson/Hallman blir en ansträngd historia där de gör sitt bästa för att undvika att komma för nära varandra, inte det lättaste i en tvårumslägenhet. I slutet av september 1960 är det dock slut på maskeraden. Gunnel ringer Leif och ber honom komma hem då hon är ensam, en uppmaning som inte klingar för döva öron. De sitter uppkrupna i soffan och pratar om gamla tider till långt efter midnatt. När Leif till sist ska gå lägger hon handen på hans arm och ger honom en menande blick samtidigt som hon berättar hur hon önskar att de träffats igen långt tidigare. Redan dagen därpå, den 24:e, är Leif tillbaka i soffan på Folkungagatan 164. Bo Hallman är bortrest, och Gunnel lägger armen runt Leif och frågar varför han är så stel och om han inte tycker om henne längre. Inte helt förvånande slutar kvällen i sängen. De följande dagarna blir en karusell av intima telefonsamtal, oftast via Leifs arbete på Riddartvätten på Styrmansgatan 12. De bestämmer nytt möte kvällen den 28:e, men det hela håller på att sluta i förskräckelse när Bo Hallman oförmodat kommer hem, till all lycka medan de ännu har kläderna på sig. Det något snöpliga slutet på kärleksmötet tar de igen med råge redan nästa dag när Leif sjukskriver sig från jobbet och skickar ett telegram till Gunnel med innebörden att han är ledig hela dagen. Redan klockan åtta på morgonen ringer hon upp honom och berättar att han inte behövt skicka något telegram då hon ändå tänkt komma. Gunnel tar taxi hem till Leif. Han bor hos sina föräldrar på Brännkyrkagatan 133, men i en del av lägenheten som har egen ingång varför de kan vara ostörda även om någon skulle komma hem. Hela dagen tillbringas mellan lakanen och halv fem tar Gunnel taxi tillbaka till Folkungagatan för att vara hemma i god tid innan fästmannen slutar jobbet. Att hon inte var helt lycklig med den aggressive och burduse Bo Hallman kan knappast vara en alltför vågad gissning, inte heller att mötet med ungdomskärleken Leif Borgström, hans fel och skavanker till trots, förvandlat hennes liv på ett säkerligen omtumlande sätt. De hade bägge visat sina känslor för varandra i såväl ord som handling, och om förhållandet med Leif var passionerat kunde man i gengäld kalla det med Bo Hallman raka motsatsen. Hans färdigheter i sängen beskriver hon med orden ”han behövde inte mer än komma dit så var det klart”. Vid en av sejourerna hemma hos Leif Borgström tar denne fram en svartlackerad liten tingest ur en byrålåda. Det är en pistol, en 6,35 millimeters FN-pistol med tillverkningsnummer 182324, och ur en pappask hämtar han ammunition. Vapnet har förlorat sitt magasin så att det måste laddas på så sätt att det vänds upp och ned och manteln dras tillbaka innan en patron stoppas i, en något omständlig manöver som alltså måste upprepas mellan varje skott. För att visa hur pistolen fungerar skjuter Leif ett skott mot en trätavla på andra sidan rummet, med resultat att tavlan faller i golvet och väggen får ett fult hål.
Lördagen den 30 september 1960 har Gunnel Pettersson och Bo Hallman återigen bjudit in till fest. Det är ett litet intimt sällskap som bjudits, mest på Gunnels försorg kan man förmoda då de tilltänkta gästernas antal kan räknas på ena handens fingrar och ändå få fyra över. Den bjudne är givetvis Leif Borgström. Han kliver upp sent och gör sig ingen särdeles brådska när han klär på sig. Blå byxor, vit skjorta med blå slips och ljusbrun så kallad tanktop och till det en blå jacka och bruna skor. Utstyrseln fulländas med en brun portfölj som för säkerhets skull innehåller en alla festers mest osvikliga stämningshöjare: en flaska sprit. Strax innan han går hemifrån ringer Gunnel och frågar oroligt, men helt i onödan: ”Du kommer väl?” Under eftermiddagen besöker Leif Borgström sin pappa på Södersjukhuset, och därefter möter han upp Olle Hörker, en bekant han på eget bevåg bjudit med sig och den ende utomstående på festen. Olle Hörker är inte tidigare bekant med vare sig Gunnel Pettersson eller Bo Hallman, och om förhållandet mellan den förstnämnda och Leif Borgström har han inte den blekaste aning. Han är liten och smal till växten, med mörkt hår och tangorabatt, och en nyckel till hans utseende ger det faktum att Gunnel Pettersson under alla polisförhören refererar till honom som ”pojken” trots att de i själva verket är jämngamla. Några minuter efter halv åtta ringer Olle och Leif på dörrklockan till lägenheten på Folkungagatan 164.
Leif Borgström på plats utanför mordlägenheten på Folkungagatan vid polisens rekonstruktion. Notera pistolen i högra handen. Foton från polisens förundersökning.
Inne i vardagsrummet bjuder Gunnel på kaffe med tillhörande snaps och de slår sig ner kring det äggformade mahognybordet alla fyra. Gunnel och Leif tätt intill varandra i soffan och Olle Hörker och Bo Hallman i stolarna mitt emot. De pratar och skrattar och Gunnel tar ner en gitarr och sjunger, men hur det nu är så måste hennes skådespelartalanger blivit en smula vacklande, i varje fall den här speciella kvällen, för hon har uppenbart svårt att verka oberörd bredvid Leif, en sak som inte på minsta vis undgår hennes fästman. Den ende som inte verkar märka ett dugg av den spända atmosfären är Olle Hörker som fortsätter prata och skratta, alltmer ensamt. Om Bo Hallman tidigare känt till eller misstänkt förhållandet mellan Gunnel och Leif är inte lätt att säga, men att han under kvällens gång blir svartsjuk är helt klart. Vid ett tillfälle snäser han av Leif som genast tas i försvar av Gunnel, en sak som på intet sätt gjuter olja på vågorna, och Bo Hallman vänder sig istället mot ett betydligt lättare offer, den pojkaktigt byggde och intet ont anande Olle Hörker. Det är bara genom ingripande från de bägge andra som misshandel undviks, men bordsduken hamnar på golvet tillsammans med delar av porslinet, och den muntra stämningen tar slut med ens. När Gunnel återigen tar Leifs parti utbrister Bo Hallman beskt: ”Det är kanske lika bra att Clayton flyttar hit.”
Så långt ungefär är alla vittnesmål överens, men om vad som sedan sker finns tre helt skilda versioner. Olle Hörker är den ende som inte är inblandad i triangeldramat och som därför logiskt sett inte borde ha någon anledning att bättra på sanningen, men han erkänner å andra sidan att han druckit kanske lite väl mycket. Enligt honom blir Bo Hallman plötsligt och oförklarligt på dåligt humör, en ilska som går ut över honom själv. Ovädret engagerar alla, och när det till sist lagt sig fortsätter de sina efter detta rätt krystade festiviteter. Efter någon stund brusar Bo Hallman upp igen, och rycker med sig Olle Hörker ut i hallen för att göra upp, men spektaklet avbryts av Leif Borgström som försöker prata allvar med den förfördelade fästmannen. Olle Hörker tar chansen att smita tillbaka till vardagsrummet där han gör sitt bästa för att få igång konversationen med Gunnel. Utifrån hallen hörs en smäll som om någon slängt igen ytterdörren, och strax därpå kommer Leif Borgström in med det något förvånande budskapet att det är dags att gå. På golvet ligger Bo Hallman med händerna tryckta mot magen, och på Olle Hörkers förvånade fråga om vad som hänt svarar Leif Borgström torrt men öppenhjärtigt: Jag sköt honom. De vänder nyfiket på Bosse, drar upp skjortan för att titta efter skotthål, men förutom det lilla såret i magen ser han förvånande hel ut. Efter besiktningen avlägsnar de sig, men hinner inte långt innan Leif Borgström erinrar sig portföljen. Olle Hörker blir kvar i trappuppgången, men ser Leif gå fram och knacka på dörren där han sedan för ett långt viskande samtal med Gunnel Pettersson. Portföljen har han tryggt i famn när han återvänder.
Mordvapnet. En 6,35 mm FN-pistol med tillverkningsnumret 182324. Foto från polisens förundersökning.
Gunnel Petterssons variant, den hon slutligen verkar bestämma sig för, lyder däremot helt annorlunda. Hon beskriver mordet på hennes sambo som en omtumlande upplevelse, säkerligen ingen överdrift, och berättar hur de suttit och haft det trevligt när han och pojken Olle blivit osams och gått ut i hallen för att göra upp. Efter en kort stund kommer de tillbaka, uppenbarligen vänner, men vänskapen varar inte många minuter innan det är dags för nästa uppgörelse när Bo Hallman sliter av bordsduken så att glas och porslin följer med, och sedan vänder sig mot Olle Hörker igen. Ledsen över de ideliga bråken reser hon sig upp och går ut i köket där hon sätter på vattenkranen för att badda ansiktet, en sak som gör att hon varken ser eller hör vad som händer i resten av lägenheten förrän en smäll låter antyda att någon slagit igen ytterdörren. När hon tittar ut i hallen är gästerna försvunna och Bo Hallman ligger på golvet med en liten röd prick på magen. För att göra det bekvämare för honom rullar hon ihop en kofta och lägger under hans huvud, och det är inte förrän nu hon upptäcker att pricken i magen är ingångshålet efter en pistolkula. I panik springer hon sedan upp till taxistationen för att slå larm då lägenheten saknar telefon.
Även Leif Borgström drar sitt strå till stacken för att bättra på förvirringen. Han erkänner utan omsvep att det varit han som skjutit Bo Hallman, kanske inte så underligt då han vid gripandet haft mordvapnet i byxfickan, ett vapen som när det undersöktes visade sig vara osäkrat med en patron i skjutläge. Pistolen, som mot förmodan inte är anmäld stulen, har han tillsammans med femtio patroner köpt av en främmande man på gatan mot kontant betalning i form av två flaskor sprit och 60 kronor, ungefär 700 i dagens penningvärde. Om förhållandet till Gunnel Pettersson säger han enkelt: Jag är kär i henne. Däremot nekar han till att ha planerat något mord och beskriver istället skottet som en olyckshändelse. De har suttit och druckit drinkar när Bo Hallman plötsligt blivit aggressiv och gjort allt för att få till ett slagsmål, och när han inte lyckats med det kastat en stol på Gunnel. Stämningen blir så hemsk att Olle Hörker och Leif Borgström bestämmer sig för att gå därifrån, ”jag tycker det är så obehagligt att bråka” förklarar han. I hallen stoppar Bo Hallman dem och ber om ursäkt varpå de kommer överens om att Olle och Leif ska ta taxi hem till Leif för att hämta mer sprit, en sak de också gör, men när de återkommer är Bo Hallman lika argsint som tidigare och de bägge vännerna vänder därför om på nytt. Väl utanför drar sig Leif Borgström till minnes portföljen han glömt, en portfölj som egentligen tillhör hans pappa och som han därför naturligtvis till varje pris måste ha tillbaka. Han tar tjuren vid hornen och ringer på hos Gunnel och Bosse och för att försvara sig om den senare skulle vilja slåss tar han fram den pistol han hela tiden haft i fickan. Han har inte en tanke på att använda den, utan vill bara visa upp den för att skrämma Bo Hallman till ett fogligare sinnelag. När dörren öppnas rusar den ursinnige Bosse på honom utan förvarning. Han sparkar Leif Borgström på knät så att denne vacklar till och av ren reflex höjer vapnet som han sedan av misstag avfyrar, och den manöver han då utför skulle, med ledning av den ingående beskrivning han lämnar till polisen, imponerat på vilken balettmästare som helst. Varför han överhuvud tagit med sig en skarpladdad pistol till en fest i goda vänners lag kan han inte riktigt förklara, inte heller hur det kom sig att den osäkrades av sig självt i fickan eller hur han av misstag kunnat avfyra den. Den är nämligen försedd med en extra säkring, en så kallad stångfrigörare, en stång som sitter inbyggd i kolvens baksida och kräver ett hårt grepp för att kunna tryckas in, en sak som måste göras innan skott kan lossas. Denna detalj finns där just för att förhindra vådaskott av den typ Leif Borgström beskriver. En läkarundersökning av Leif Borgström, och då i synnerhet det knä där Bo Hallman sparkat honom, visar inga synliga spår av våld överhuvudtaget, varken skrapsår, rodnader eller blåmärken. När resultatet av undersökningen meddelas honom drar han sig till minnes att sparken nog snarare varit en knuff och att han inte säkert kan säga om den verkligen tagit i knät då allt gått så fort.
En dödlig liten ask. Den kartong med 6.35 mm ammunition som hittades i Leif Borgströms ficka efter gripandet. Foto från polisens förundersökning.
Natten, eller snarare morgonen och förmiddagen, efter mordet tillbringar Leif Borgström och Olle Hörker hemma hos två av den förres bekanta på Skånegatan 3 dit de anländer vid halv tre. Paret de övernattar hos har naturligtvis ingen aning om vad som skett, men Leif Borgström är bara en hårsmån från ett ofrivilligt avslöjande när han lägger sig på sängen och pistolen glider ur byxfickan, någonting värdparet till all lycka inte verkar lägga märke till. Dagen efter håller Borgström och Hörker låg profil. De läser, med visst intresse kan man förmoda, Dagens Nyheters artikel om mordet på Folkungagatan, och sedan de styrkt sig med varsin grogg går de hem till Olle Hörkers flickvän som bor snett över gatan, och ska just skiljas åt när polisen dyker upp. Flickvännen släpps efter ett första förhör, men hela trion Leif Borgström, Olle Hörker och Gunnel Pettersson anhålls. Dagen därpå, efter att Leif Borgström erkänt mordet, släpps även Olle och Gunnel.
Docka använd av polisen vid rekonstruktionen av mordet. Den randiga staven anger skjutvinkel och riktning på det dödande skottet. Foto från polisens förundersökning.
En springande punkt i polisutredningen är att den dödande kulan träffat Bo Hallman i vinkel snett ovanifrån, ett faktum som rimmar mycket illa med den beskrivning Leif Borgström lämnat av händelseförloppet, och i häktet författar han därför en egen utredning där han via en 32 sidor lång och mycket avancerad matematisk formel förklarar hur det hela ska ha gått till. I ett brev till Gunnel Pettersson bedyrar han sin kärlek för henne, och även hon utvecklar en viss aktivitet då hon upprepade gånger kräver att polisen ska hemligstämpla uppgifterna om kärleksförhållandet med Leif så att inte pressen ska få nys om det. I juli 1961 döms Leif Borgström till åtta års förvaring på säkerhetsanstalt för dråp, olaga vapeninnehav, olovligt innehav av ammunition och dessutom för olovlig rusdrycksförsäljning, ett brott han gripits för i Berzelii park ett par veckor innan mordet på Bo Hallman. Mordvapnet med tillhörande ammunition anses förverkat, och så gör märkligt nog även Borgströms pappas portfölj. Var Bo Hallmans död resultatet av en spritfest som spårat ur eller ett planlagt och överlagt mord? Sanningen får vi troligen aldrig veta. Att rätten valde att döma för dråp och inte mord hade säkerligen mer med bevisläget att göra än med övertygelse, och är därför i sig ingen avgörande faktor. Mordhuset på Folkungagatan revs så sent som 1990 efter en uppmärksammad ockupation, och gatunumreringen har sedan dess gjorts om så att gatans högsta nummer idag är 160, men platsen är densamma.
Text: Petter Inedahl
0 kommentarer