Smugglarkungen

Algot Niska

Med en hamnkapten till far var det kanske inte underligt att hans bana kom att stå på havet. Finlandssvenske smugglarkungen Algoth Niska var en legend under sin livstid, och har ömsom hyllats och förbannats i historiska eftermälen.

Viborg har kallats en av Östersjöns vackraste städer. Hur det nu, två världskrig och decennier av sovjetstyre senare, står till med den saken ska vara osagt, men i denna en gång idylliska stad föddes Algoth Niska en iskall vinterdag 1888. Yngst av fem syskon var Algoth den ende som följde sin far i spåren, de andra skulle istället göra karriär på scenen. Niska visade tidigt talang, inte för sjöfarande dock, utan för fotboll, och spelade vänsterytter i bland annat Helsingforsklubbarna Unitas och Kronohagens IF, med vilka bägge han tog finskt mästerskap, mot PUS Helsingfors 1908 och ärkerivalerna Åbo IFK 1916. Så framgångsrik var han att det var hans 2-1 mål som gav Finland en överraskande seger över Italien under OS 1912. Redan 1908 hade han emellertid mönstrat på sitt första fartyg, och efter det andra FM-guldet lades fotbollsskorna på hyllan. Första världskriget rasade och finska frihetskriget stod för dörren. För Algoth Niska var detta den perfekta tidpunkten att ta sin navigationsexamen, någonting som säger en del om hans personlighet. 1917 gifter han sig första gången, han skulle hinna med ytterligare ett äktenskap tio år senare, och undgår dessutom med nöd och näppe att bli arkebuserad av de röda under inbördeskriget. Den nyblivna staten Finland, full av interna stridigheter och med Lenins hotande skugga i ryggen, beslutar 1919 i vad man får förmoda var ett anfall av religiös och moralisk panik om totalt alkoholförbud. Två år tidigare hade motboken införts i Sverige, och även Norge införde detta år förbud mot spritförsäljning. Läget var med andra ord i det närmaste perfekt för en driftig man som inte var rädd för en dust med lagen. Miljoner törstiga strupar väntade på ena sidan Östersjön, och på den andra, i Tyskland och Estland, fanns billig sprit i överflöd. Scenen var lagd för en av de mest spektakulära karriärerna i vår blöta historia.

Den förhatliga motboken. Myndigheternas, och paradoxalt nog även smugglarnas, bästa vän under flera årtionden.

Den förhatliga motboken. Myndigheternas, och paradoxalt nog även smugglarnas, bästa vän under flera årtionden.

Krig i fredstid

Algoth Niska var inte ensam om att se möjligheterna i detta sakernas tillstånd. Hundratals, ja kanske tusentals människor i de tre nordiska länderna utnyttjade tillfället till fullo, och en formlig armada av småbåtar och skutor puttrade in mot kusterna efter lyckade besök i Tallinn eller Gdansk. Hemlighetsfulle Ernst Bremer från Göteborgstrakten, och den enbente Carl Georg Malmberg, tidigare anställd vid svenska tullen och dessutom överstelöjtnant i estniska armén, och med rykte om sig att inte tveka att använda pistolen, är två av de mer kända. Läsare av anglosaxisk historieskrivning kan lätt få intrycket att åren efter första världskriget var en lugn period av allmän återhämtning, men i Centraleuropa och östersjöområdet var förhållandena i själva verket rakt motsatta. Både de finska och estniska staterna tvingades till segdragna frihetskrig, i Kronstadt gjorde matroserna uppror mot sovjetdiktaturen, en revolt som blodigt slogs ner av Trotskij med omfattande utrensningar och nya flyktingströmmar som följd. I Klaipeda-området rådde i det närmaste fullt krig mellan de olika befolkningsgrupperna, tyska, polska och litauiska, och i februari 1919 marscherade röda armén in i det nybildade Polen, ett sällsynt brutalt krig som skulle vara i över två år. Bela Kun förde terrorvälde i Ungern, och Frankrike ockuperade Ruhr-området och i det gerillakrig som följde var det de tyska civila som drog det kortaste strået. Weimar-republiken var en kokande gryta av kommunistiska och nazistiska kuppförsök 1918, 1919, 1920, och igen 1923. Vapen var lätta att komma över, och reguljära arméer blandades med politiska och privata frikårer. Det är inte underligt att nerverna var på helspänn och misstänksamheten stor även i neutrala och icke stridande stater. I Östersjön kompletterades tungt beväpnade tull- och kustbevakningsfartyg med strandbatterier och både polis- och militärposteringar för att hålla ett vakande öga på vad som passerade gränserna. Vi satt bokstavligt talat på locket av en kruttunna.

Inte alla smugglare var av samma kaliber som Algoth Niska. Här en notis från 1924.

Inte alla smugglare var av samma kaliber som Algoth Niska. Här en notis från 1924.

Med nöd och näppe

Niskas första fartyg var en liten öppen fiskebåt vid namn Karolina. Enligt honom själv var den en korsning mellan basfiol och en bondkamp, och så gisten och murken att hon redan efter ett par veckors användande sjönk under honom när den tunga lasten av spritkanistrar gick rakt genom bordläggningen. Det var mycket nära att Niskas smugglarkarriär fått ett slut redan innan den börjat. Spritsmugglingen var en ekonomiskt mycket lukrativ affär. En liter 96-procentig sprit köptes för 40-50 öre i Tyskland, späddes ut till runt 40 procent alkohol som sedan kunde säljas för någonstans mellan sex och tio kronor litern beroende på efterfrågan, en enorm vinst med andra ord. Hur många hundratusentals liter sprit Algoth Niska lät flöda in över Sveriges och Finlands gränser visste han förmodligen inte ens själv, men intäkterna kunde räknas i miljoner, mångdubbelt mer i nutida penningvärde. Som regel gick smugglingen till så att de stora fraktfartygen, ofta under Persisk, Italiensk eller annan oantastbar neutral flagg, lade sig på i förväg överenskomna platser utanför territorialvattengränsen där lasten sedan övertogs av mindre farkoster för vidare befordran i land. Det var inte ovanligt att upp till tio-femton sådana fartyg kunde ligga samtidigt och vänta, men Niska nöjde sig inte med detta arrangemang utan såg till att hämta varorna redan hos producenterna. En väl använd omlastningsplats var Runö i Estlands dåvarande svenskbygder, där lokalbefolkningen ofta hjälpte till och som belöning fick dela på vad som blev kvar i de enorma faten. Även en av dessa resor höll på att sluta i förskräckelse när estniska kustbatterier misstog hans ombyggda före detta ryska torpedbåt Flyer för ett sovjetiskt patrullfartyg och öppnade eld med 28 centimeters fästningsartilleri, en kaliber grov nog att sänka ett slagskepp. Niskas flotta växte sakta men säkert. Ofta var smugglarnas fartyg både modernare och snabbare än de som tullen hade till sitt förfogande. Det var lätt för den som kunde betala att komma över utrangerade tyska eller ryska patrullbåtar, torpedbåtar och till och med jagare.

En grundstött spritsmugglarbåt bordas av tullen 1927.

En grundstött spritsmugglarbåt bordas av tullen 1927.

Gentlemannasmugglaren

Spritförbudet och motboken var genuint illa sedda av majoriteten av befolkningen, även bland de som fått i uppdrag att upprätthålla det, och Niska och hans kollegor sågs som personer i stil med Robin Hood. Den hjältegloria som sattes runt deras huvuden var kanske inte alltid riktigt med sanningen överensstämmande, men Niska själv skröt med att han aldrig avfyrat ett vapen mot polis eller tull. Om detta är sant är svårt att säga, men särskilt i finska vatten var regelrätta eldstrider mellan tull och smugglare ingen ovanlighet och ledde till ett otal sårade och döda på bägge sidor. Det var stora värden som stod på spel, och bara smugglarna själva skulle kunnat svara på hur långt de var beredda att gå för att behålla dem. Algoth Niska, av sina vänner kallad Agi, var annars gentlemannatjuven personifierad. Han strödde pengar omkring sig, gick i skräddarsydda kläder, åt på de bästa restauranger, och tillbringade varje sommar, då smuggeltrafiken i och med dagsljusets förlängning gick på halvfart, vid någon tysk badort. Att båda hans äktenskap gick i kras hade förmodligen en hel del att göra med hans uppskattning av livets goda: vin, sång, och inte minst kvinnor, men att han var en genuint trevlig person har många, även motståndare, vittnat om. Flera gånger undgick han med knapp nöd lagens klor, bland annat för att kommunikationerna mellan de finska och svenska myndigheterna var så dåliga att polisen i Stockholm inte ens visste hur han såg ut. Vid ett tillslag i Tyresö hjälpte Niska själv polisen att köra det beslagtagna brännvinet till den väntande polisbilen; de trodde att han var en vanlig fiskare. Trots sin framgång, och trots att hans båtar och ”anställda” blev fler och fler var Niska själv nästan alltid med ute på havet. Det perfekta smugglarvädret var raka motsatsen till vad vi skulle kalla bra seglarväder, och färderna var ofta farliga även utan besök av tullen. Mörker, dimma, blåst och snöfall bland skärgårdens grynnor är inget idealtillstånd ens för en van sjöman. Om honom berättades otaliga historier med mer eller mindre sanningshalt, och Niska själv var en alltför bra PR-människa för att motsäga även de mest befängda. En av de faktiskt sanna handlar om hur han på väg in till åländska Kökar med fullastade skonerten Venus plötsligt råkar ut för haveri i riggen, och hjälplöst drivande ser hur en tullkryssare sätter fart mot dem. I en ögonblickets ingivelse målar han över fartygsnamnet med orden Carita Cuxhaven, och ger den helfinska besättningen order att bli tyskar. Problemet att ingen ombord kan tyska förutom honom själv, han talade för övrigt flytande tyska, engelska, ryska, svenska och finska, löses genom att improvisera ett språk inför de häpna tulltjänstemännen, någonting man gör med sådan framgång att de åker därifrån med oförrättat ärende i övertygelsen om att de träffat på en sällsynt vidrig och obegriplig plattysk dialekt.

Lyckönskningstelegram till Algoth Niska efter att han släppts ut fängelset i Sverige. Av förklarliga skäl endast signerad med "Mr G".

Lyckönskningstelegram till Algoth Niska efter att han släppts ut fängelset 1931. Av förklarliga skäl endast signerad med ”Mr G”.

Jagad av Gestapo

Trots sin omvittnade tur och skicklighet undgick han inte i längden lagens arm och satt i fängelse i både Sverige och Finland, aldrig för smuggling dock. 1932 hävs det finska alkoholförbudet, något som naturligtvis får förödande konsekvenser för spritsmugglarna, men saker kan ändra sig hastigt. I januari 1933 får Tyskland ny regering med Adolf Hitler i spetsen, och Niska kommer av en slump i kontakt med den judiske pälshandlaren Fritz Altmann som lyckats fly från Tredje Rikets obehagliga uppmärksamhet. Beslutet var inte svårt att fatta; kan man smuggla sprit kan man även smuggla människor. Den stora flotta Algoth Niska kommenderat under spritförbudets dagar var avyttrad, men med en resväska full av finska pass och adressen till en duktig förfalskare anlände Niska till Berlin. Hur det hela skulle gå till hade han ännu ingen aning om, men litande på sin sedvanliga tur tog han under pseudonymerna Lehtonen och Ovesen upp kampen med den järnhårda naziregimen. Under några hektiska månader lyckades Algoth Niska föra 151 personer i säkerhet över gränsen innan hans arbete uppmärksammades av Gestapo. När kriget bröt ut fann han sig efterlyst i snart sagt hela Europa. Han tog sig till Estland endast för att hamna mitt i den sovjetiska invasionen och tvingades fly över havet i en öppen roddbåt. I Danmark gick det lika illa. Han anlände dit den tredje april 1940, sex dagar innan de tyska stridsvagnarna rullade in, och åter lyckades han ta sig ut ur landet i sista sekunden, gömd i en tom bränsletank ombord på ett fartyg med destination Sverige. Kanske var det ödets sätt att ge honom en vink om att tiderna förändrats, och att det var dags att se sig om efter ny sysselsättning.

Storbeslag av svenska tullen sommaren 1934. På kajen står åskådarna med lystna blickar.

Storbeslag av svenska tullen sommaren 1934. På kajen står åskådarna med lystna blickar.

Utfattig och bortglömd

Mot slutet av sitt liv led han svårt av sjukdomar. 1951 opererades den då 63-årige Niska i Antwerpen för en okänd åkomma som två år senare diagnostiserades som hjärntumör. Operationen lyckades endast delvis, och den 28:e maj 1954 var smugglarkungens saga all. Vid tiden för sin död kunde han varken röra sig eller tala, och pengarna var sedan länge slut, ”på kvinnor och annat strunt” enligt honom själv. Han dog i Helsingfors, ensam, utfattig och bortglömd, staten Israel var de enda som hedrade honom vid begravningen.

Text: Petter Inedahl

glomda-mord-ad

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *