Skräcken på ålderdomshemmet

Blidö ålderdomshem

Någonting osynligt och ondskefullt sägs dela säng med de gamla på Blidö ålderdomshem. Här lär nätterna kunna bli en mardröm av ångest och skräck.

Sydost om Norrtälje bildar skärgården en ficka där inomskärsleden till Finland och Baltikum passerar mellan öarna i trygg förvissning att Yxlan och Blidö håller vakt mot det vredgade havet. Här är sedan länge Stockholmarnas, och även andras, sommarparadis per se. Ångbåtar, bilfärjor, fritidsskutor och en hel armada andra flytetyg stävar hit för en kontinuerlig landstigningsoperation som skulle gjort militärstrateger gröna av avund. Ytterst av de riktigt stora öarna ligger Blidö, vars flikiga kuster bevittnat så vitt skilda händelser som rysshärjningarna blodssommaren 1719 och inspelningen av Astrid Lindgrens Saltkråkan.

Begravningsplatsen kring Blidö kyrka, dit de flesta av ålderdomshemmets invånare förr eller senare kommer.

Kanske är det det faktum att ön saknar fast landförbindelse som bidrar till att ge platsen egenartad stämning, för trots de sommartida invasionerna har Blidö bevarat en stor del av sin mystik. Vägarna är sedan länge asfalterade, handelsboden och posten nere vid kyrkan ett minne blott, och ändå är det någonting speciellt i atmosfären här. Vid Almviks brygga ligger vraket av en sjunken fiskebåt och väntar på att tidens tand eller kommunens bärgare ska göra slut på dess plågor, och strax intill, på den igenvuxna ängen, hittas den fantasieggande Aurorastenen med inskription av okänd hand. Den 3 april år 1807, är allt som står, och den kärnfullt korta upplysningen har gett upphov till flera tolkningar. Enligt en av dem är stenen rest till minne av en kvinna, Aurora Persson, som skulle tagit sitt liv på just denna plats efter en olycklig kärleksaffär, enligt en annan skulle den vara ett minne av en strid mot ryska styrkor, dock knappast 1807 eftersom de enda ryssar som härjat här lämnat ön nästan hundra år tidigare.

Ålderdomshemmet äldsta del, det gamla fattighuset där någonting fasansfullt och osynligt sägs härja.

Någon kilometer norr om Aurorastenen ligger Blidö ålderdomshem på en kulle ovanför Horsvärnsviken. Dess historia börjar 1897 när dåvarande Blidö kommun beslutar att bygga ett fattighus för de ”fattiga som på grund av ålderdom eller sjukdom behöver full försörjning och omvårdnad”. Blidö fattighus invigs hösten året därpå, och det ursprungliga huset, en envåningsbyggnad i trä med plats för sex fattighjon som den dåtida termen lydde, finns faktiskt ännu kvar om än i starkt förändrat skick. De dagliga bestyren sköts av fattighjonen själva, och först efter tjugo år anställs en föreståndare, Maria Ström, och det är också då benämningen ålderdomshem dyker upp första gången. Med åren växer antalet människor i behov av plats på hemmet, och under slutet av 1920-talet ventileras åtskilliga gånger tanken att bygga nytt ålderdomshem på kommunens tomt vid Horsvärn några hundra meter söderut, en plats känd under öknamnet Rackarbacken. Som så ofta är det till sist ekonomin som sätter käppar i hjulen på de storstilade planerna, och man får nöja sig med en ombyggnad av det redan existerande fattighuset. Byggnaden förlängs österut och byggs på med en våning och får i stort sett det utseende den har idag, om än inte lika spartanskt. Den 2 september 1934 invigs ålderdomshemmet, ett vackert hus med panelade dörrar, solfjädersformade vindsfönster och svarvade balusterdockor på piskbalkongen, detaljer som med undantag för vindsfönstren alla skulle rivas ut under senare årtiondens arkitektoniska likriktning. Redan invigningsåret  visar det sig dock att man glömt vissa på ett ålderdomshem nödvändiga men kanske mindre behagliga utrymmen, och sjuksköterskan och barnmorskan i den så kallade Sjövillan klagar på att de inte kan tvätta då ålderdomshemmet använder deras tvättstuga som likbod. Under 1960-talet byggs hemmet till ytterligare med en låg länga vid det gamla fattighusets västra gavel, och 1983 påbörjas bygget av Blidösundsgårdens, som det sedermera döpts till, nyaste del i vinkel mot sjön. Att miljötänkandet var radikalt annorlunda så sent som på 1960-talet visar en förteckning över använt byggnadsmaterial, där såväl asbestcement som eternit förekommer flitigt, och även det faktum att avloppet ända fram till mitten av 1970-talet leddes rätt ut i Blidösund, endast några meter från badbryggan.

Blidö ålderdomshems nyaste del från 1980-talet. Vad är det som driver sitt otäcka nattliga spel bakom dess bedrägligt stilla fasad?

Att det berättas historier om ett hus där en försvarlig massa människor dött under årens lopp är kanske inte att förvåna, och mycket riktigt lär någonting ondskefullt och illvilligt hemsöka den äldsta delen av Blidö ålderdomshem. En man som bott här berättar om hur skymningen motsågs med bävan, och om nätter fyllda av ångest och skräck. Det börjar några veckor sedan han flyttat in på ålderdomshemmet. Han ligger en kväll och försöker somna när sängen oförklarligt knarrar till. Den tyngs ner på ena sidan som om någon satt där, och hans katt som legat bredvid honom hoppar blixtsnabbt upp. Den reser ragg och fräser och det är helt klart att den ser någonting han inte själv kan se. Oroligt reser han sig på armbågen, men känner i samma stund hur någonting lägger sig över hans ben. De blir tunga och domnar och han tappar slutligen helt förmågan att röra dem. Tyngden kryper sakta över honom, och paniken är nära innan det otäcka osynliga försvinner lika oförklarligt som det dykt upp. Mannen ligger länge efteråt, badande i svett, och försöker räkna ut vad det kan ha varit, men utan resultat. Några dagar senare upprepas den hemska händelsen med enda skillnaden att katten redan innan vettskrämd sprungit därifrån. När den osynliga tyngden nått mannens bröst svimmar han av fasa och när han efter okänd tidsrymd åter vaknar till liv stapplar han darrande upp ur sängen och tillbringar resten av natten i en fåtölj. Tredje gången den skräckinjagande varelsen ger sig till känna har han fått nog och ber ålderdomshemmets föreståndare att få byta rum, vilket dock nekas. Hur resten av hans tid på Blidö ålderdomshem gestaltade sig kan man lätt tänka sig, och han dog här 1942, oklart hur.

Blidösundsgården idag. Till höger Sjövillan där barnmorskan en dag upptäckte att hennes tvättstuga blivit likbod.

Även trakten runt Blidö sägs bjuda på överraskningar av icke önskvärt slag, och en inte namngiven holme där förr korna släpptes ut på sommarbete var länge en fruktad plats bland dem som var tvungna att besöka den. En kvinna som varit ute för att mjölka berättar hur hon en tidig morgon kliver iland på holmen. Korna har förirrat sig in bland träden och hon ropar för att locka dem till sig, men knappt har hon öppnat munnen när hon hör hur det knakar av kvistar som bryts alldeles intill henne trots att ingen finns där. Några sekunder senare rullar ett otäckt hånskratt över den obebodda ön. Flera av dem som skickades ut att mjölka vägrade helt sonika och det hände att de stackars djuren vissa dagar fick gå omjölkade eftersom ingen vågade sig ut till dem. En man som legat en natt på samma holme för att skjuta utter kom morgonen därpå hem utan vare sig byte eller gevär, och vägrade berätta vad som hänt. Inte heller han satte någonsin mer sin fot på den hemsökta holmen, men vilken av alla de dussintals småöar som omger Blidö omtalar inte berättelsen. Kanske kan det bli en upplevelse för den fritidsskeppare som söker natthamn där.

Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl