Vålnaderna i Jäder

Jäders kyrka

En urgammal trakt. Ond bråd död, och lik som inte får ro. Det är Jäder.

På slätten ungefär mitt mellan Eskilstuna och Strängnäs ligger Jäders stora tegelkyrka. Med sitt höga torn och vackert smyckade gavlar är det en av Södermanlands ståtligaste renässanskyrkor, och en vars slottslika glans ramlar över besökaren med århundradens tyngd och kraft. Det ärgiga koppartaket och den mjukt röda fasaden dyker upp genom trädkronornas mörka grönska, sticker hål på den likt en grov stoppnål i vegetationens trasiga väv.

Det inre av Jäders kyrka. Axel Oxenstiernas lik finns under golvet till vänster framme i koret.

Jäders kyrka började byggas kring sekelskiftet 1100, men har liksom så många andra riktigt gamla hus genomgått en hel del förändringar sedan dess. Under 1300-talet revs största delen av kyrkan bara för att byggas upp igen, men större och pampigare, och ett århundrade senare kom tornet och de sirligt formade valven på plats, som det sägs: på order av den ökände och hårdhudade Strängnäsbiskopen Kort Rogge. Idag är det främst de praktfulla om- och tillbyggnader Axel Oxenstierna, rikskansler och härskare på närbelägna Fiholms slott, lät utföra under 1640- och 50-talen, som utmärker den gamla medeltidskyrka där han själv endast ett par år senare skulle komma att ligga.

Spökkyrkan Jäder, där få sägs ha ro efter döden.

Här är mättat med historia, och det förflutna blir med ens påträngande som på få andra platser. Ett par meter upp i kyrkmuren, strax till höger om ingången, sitter ett runt gravklot från en nu försvunnen hövdingagrav vilket återanvänts femhundra år senare under vikingatiden och försetts med runinskrift som sedan försvunnit så att allt som idag återstår är den intetsägande raden ”ristade runor efter”. Stenen kallas limpan, och om den går åtskilliga sägner som alla har de gemensamma ingredienserna magi och bondgummor. En av dem berättar hur den i traktens folklore alltid närvarande Axel Oxenstierna blivit hånad av en gumma för att han aldrig blev färdig med kyrkbygget och att hon efter de försmädliga men illa valda orden ”när det där blir en kyrka blir det limpa av mig” förvandlats till en limpa av sten och därefter själv murats in i väggen. Jäders kyrkas största sevärdhet är dock varken de många runstenarna eller herremansgravarna, utan en solkig och trasig hatt som hänger på väggen i vapenhuset. Dess historia är minst sagt makaber. Den 10 augusti 1694 är 23-årige Anders Eriksson från Hyvena på väg in till högmässan när blixten slår ner i kyrktornet och fortsätter rätt ner i kyrkporten och vidare in i den stackars mannens huvud. Han dör ögonblickligen och två andra kyrkobesökare skadas svårt, och ett ögonvittne berättar med bävan hur den dödes kläder varit helt förbrända medan kroppen inte visade andra skador än en liten kal fläck på huvudet.  Ytterligare två gånger skulle blixten slå ner i Jäders kyrka, 1702 då den smälte de bägge klockor Axel Oxenstierna en gång skänkt, och 1858 då hela taket brändes av.

Gud dundrar med sitt dunder gruveliga, upplyser skylten under Anders Erikssons sönderbrända hatt.

En märklig sed som länge levde kvar i trakten var den att sätta upp små träkors på platsen där någon drabbats av ond bråd död, och så sent som i slutet av 1930-talet fanns åtta av minst tjugotalet kvar, ett av dem i brunnen på Snopptorps gård där en två år gammal pojke ramlat ner och drunknat 1780, ett annat i Brännebacken där bonden Nils Jonsson från Oxlöt frös ihjäl några dagar innan julafton 1722. Korsen skulle hindra den döde att gå igen, men Nils Jonsson sägs kort efter sin död ha visat sig på platsen och även i sitt forna hem. Det berättas att var gång hans lilla träkors ruttnat bort eller fallit omkull har någonting illvilligt och osynligt härjat både boningshus och ladugård tills ett nytt kors kommit på plats. Ytterligare ett av de beryktade korsen fanns i Sundsbacken vid Barva Ör där en viss Johan Larsson 1663 dränkts av ett okänt väsen då han ur vattnet frammanade djävulen. Barva Ör var sedan en fruktad plats där någonting illasinnat sades bo i vattnet, någonting som nattetid kom upp på land och flera gånger knäckte nackarna på de djur som oförsiktiga bönder släppt att beta här.

Kistorna i Braheska gravkoret. Vad händer här om natten?

Att en kyrka med sådana minnen, och i en trakt som Jäders, även själv skulle fått sin beskärda del av spökerier lär troligen inte förvåna. Historien om de dödas julotta har bland många andra ställen knutits hit, och vid grävningar på kyrkogården påträffades en förmultnad kista med en rostig sax som lagts dit för att stålet enligt folktro skulle hindra den döde att gå igen, ja vid en gravöppning 1938 fann man att självaste Axel Oxenstierna fått sina ben hopbundna av just samma anledning. Enligt lokal tradition måste den gamle rikskanslerns grav öppnas vart femtionde år för att kontrollera att de döda i den grevliga kryptan inte kan komma ut, en sak som dock inte skett på nästan åttio år, varför heller ingen vet hur det nuförtiden står till därnere eller vad som kommer att hända då den tunga gravhällen lyfts på nytt. En kvinna som tidigare bott granne med Jäders kyrka berättar hur märkliga och otäcka fenomen börjar uppträda på kyrkogården kort efter en begravning där. Den döde var en man som inte haft det bästa rykte, och förbipasserande lär flera gånger lagt märke till hur en hotande svart skugga rest sig ur marken på platsen där han begravts. En kvinna blir förföljd av någonting oformligt som håller jämna steg med henne, men på insidan av kyrkogårdsmuren, och hon berättar hur hon tvärvänder och springer därifrån då det går upp för henne att grinden några meter längre fram står öppen. Spökerierna lär ha tilltagit i styrka hela tiden tills någon kommer på idén att lägga ett föremål som tillhört den döde ovanpå graven, vilket av oklar anledning stillat dess fasaväckande invånare.

Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl