Ondskan i väggarna

Mossvägen 24

Någonting mörkt och kallt fanns i lägenheten. Någonting hotfullt som levde upp i skymningen, och inte uppskattade kristna symboler.

Strax norr om Järna station ligger bostadsområdet Norrtuna. På en hög skogig backe, ensamt ovanför de strödda villorna nere vid stationen och avskärmat mot norr av en mosse, den alltmer igenväxande Logsjön, och bergen vid försvunna torpet Herrvreten där spår av kolmilor ännu skvallrar om gångna generationers verksamhet.

Norrtuna. Det hemsökta huset på Mossvägen 24 längst till höger.

Norrtuna är avskilt i mer än en bemärkelse. Området är en typisk sovstad, en liten isolerad utpost gömd bakom höga träd, men också en plats helt utan allmänna kommunikationer och där parkeringsplatser och klätterställningar skapar ödsliga tomrum mellan de likformiga grå husen. Innan dagens bebyggelse kom till under 1960-talet fanns här ingenting annat än granar och berghällar, och tågbullret var det enda som störde den stillhet som uppenbart varat sedan tidernas begynnelse, för inga fornfynd har någonsin gjorts här trots att de annars är rikliga i trakten.

Vad är det för väsen som har sin hemvist i lägenheten på Mossvägen 24?

På tidstypiskt sätt ligger husen grupperade runt en återvändande vägslinga, och däremellan gräsmattor med enstaka kvarlämnade träd i vad som varken är anlagd park eller vild natur. Här härskar en speciell stämning, en lite vemodig atmosfär av bortglömdhet och isolering som bruset från tågen eller den sparsamma trafiken i vad som en gång hette Järna villastad endast gör mer påtaglig. Att platsen skulle vara hemsökt är betydligt lättare att tro än vad man först kunde misstänka, och det berättas mycket riktigt både märkliga och skrämmande saker här.

Här på Mossvägen 24 sägs någonting ont leva upp under dygnets mörka timmar.

En man som bott på Mossvägen 24, det första, eller sista beroende på varifrån man kommer, huset ovan den skogiga branten mot Logsjön, talar om en lägenhet med oförklarliga temperaturfall, och där atmosfären är avvisande och hotfull. Skuggor smyger genom rummen och får de boende att se sig om över axeln. En av de märkligaste händelserna inträffar en kväll när han sitter med sin pappa och dåvarande flickvännen i soffan framför tv:n. I ett av sovrummen ligger flickvännens lille son och sover, och allting andas vardag när både mannen och hans pappa samtidigt reagerar på att någon bakifrån iakttar dem. I tron att barnet vaknat vänder de sig om och ser mycket riktigt hur den tidigare stängda dörren till sovrummet öppnats. Mannen går dit för att titta efter, men redan i hallen överväldigas han av en stark känsla av obehag, och inne i sovrummet är luften kall som is. Pojken sitter upp i sängen, stirrar med uppspärrade men uppenbart oseende ögon rätt framför sig liksom om drömde eller blivit hypnotiserad. På frågan varför han inte sover svarar han först inte alls, men när rösten till slut kommer är den guttural och förvrängd och går inte alls att känna igen. Det låter som om någon eller någonting annat talar genom barnets mun, någonting vars eventuella ursprung och uppsåt fyller mannen med olust. Han blir stående full av onda aningar, hela tiden med barnets stelt stirrande ögon riktade mot sig. När han efter åtskilliga minuter återfår handlingskraften och gör korstecknet över barnets panna återvänder värmen med ens samtidigt som pojkens blick blir normal och han med sin vanliga röst frågar vad som hänt, uppenbart helt utan minne av det tidigare inträffade. Mannen svarar undvikande och tar med sig barnet ut till de andra och hänger för säkerhets skull det krucifix han haft runt halsen på dörrhandtaget och stänger noga. Återstoden av kvällen förflyter spänt men odramatiskt, men när mannen tidigt morgonen därpå går upp finner han dörren till det stängda sovrummet åter öppen, krucifixet slängt på golvet och när han försiktigt kikar in ser han hur sängen flyttats ut mitt på golvet. Familjens övriga medlemmar sover ännu, och någon förklaring på de otäcka händelserna får han aldrig, men är säker på att det är någonting med själva huset, någonting ondskefullt som sitter i väggarna. En tid därefter flyttar han för att inte återvända, och minns lägenheten än idag med obehag.

Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl