Officersskolan med de långa vita flyglarna är hemvist för glamour och kadettbaler, men även för saker det talas betydligt tystare om.
Karlbergs slott brer ut sig över norra sjöstranden i nästan ensamt majestät. Med en lika mäktig som imponerande omfamning i vit sten ligger det där, lätt igenkännligt från Erik Dahlbergs gravyrer. De långa flyglarna sträcker ut sig i en av huvudstadens längsta fasader, byggda av teglet som skulle rest den storslagna kungadrömmen ute vid Haga, en dröm som fick ett abrupt slut när Anckarströms skrotladdning slet sönder teaterkungens kropp. Den gamle riksamiralen och kungabastarden Karl Karlsson Gyllenhielms forna lantslott Karlberg bär glans av kadettbaler och kungligheter, men ruvar också på hemligheter få vill tala öppet om.
Den 22 augusti 1699 hittades vid slottsgrindarna liket av ett barn som fått tungan utskuren för att inte kunna skrika och vars hjärta sedan slitits levande ur kroppen. Det fasansfulla brottet verkar aldrig blivit löst, men dess starkt rituella förtecken för osökt tankarna till satanism. Den mest kända incidenten utspelade sig dock sommaren 1693 när drottning Ulrika Eleonora, vars favoritslott Karlberg varit alltsedan det konfiskerats under reduktionen, dör. Augusti och september var ovanligt varma det året, och drottningens lik låg länge på lit de parade i rikssalen, samma sal med det fantastiska stuckaturtak där officersskolans kadettbaler går av stapeln, med en gardesvakt som förutom att stå hedersvakt även skulle se till att ingen ohyra började äta på det kungliga liket. En mörk septembernatt hör vakthavande officeren kapten Gustaf Stormcrantz, kompanichef vid livgardet, hur en vagn kör upp till slottstrappan och när han kommer ut ser han att det är en hovvagn med sorgdekorationer. Ur kliver den döda drottningens hovmästarinna grevinnan Maria Stenbock, gift Lillie, och Gustaf Stormcrantz reagerar på hennes bleka och hålögda utseende och hur hennes hand känns kall och svampig när han tar i den.
Kaptenen släpper in grevinnan i rikssalen utan att våga fråga efter ärendet, och ställer sig att vänta med de bägge drabanterna ute i trapphuset. Efter en stund kan han inte längre lägga band på sin nyfikenhet, utan gläntar på dörren för att se vad det är som tar sådan tid där inne. Till sin oförställda fasa får han se grevinnan och den döda drottningen stå vid en av de djupa fönstersmygarna och samtala. Trots lång väntan kommer Maria Stenbock aldrig ut, och när Gustaf Stormcrantz till sist tar sig i kragen och går in är hon spårlöst försvunnen och den döda drottningen tillbaka i sin kista. Även vagnen nere på gården har försvunnit liksom betjänterna med sina tända facklor, utan att någon i vakten sett vart de tagit vägen. Enligt traditionen börjar Gustaf Stormcrantz spotta blod och dör tre dagar senare sedan han dock hunnit meddela Karl XI vad hans döda fru haft för sig. Det är också då han får veta att grevinnan Stenbock legat svårt sjuk och omöjligt kan ha varit vid Karlberg den aktuella tiden, faktum är att hon dör endast några veckor senare.
I bottenvåningen av det ursprungliga slottets västra sjöflygel finns bland annat administrationslokaler som normalt är avspärrade för besökande. I ett av rummen hänger en trumma som lär ha hämtats från det blodiga slagfältet vid Poltava, en trumma vars trumslagare må vara död, men inte mindre närvarande för det. Anställda vid slottet berättar om hur det gamla trumskinnet knarrat och knäppt när de suttit ensamma på småtimmarna för att sammanställa rapporter. De har även känt en oförklarlig närvaro trots att rummet varit klart upplyst och ingen annan där. Fenomenet med karolinertrumman har försökts förklaras med att skinnet dragits ut eller ihop till följd av växlingar i temperatur eller luftfuktighet, men det är en sak att sitta i forskarmiljö och presentera teorier, och en helt annan att nattetid befinna sig ensam med en död karolin. En vandringssägen som existerar i de flesta länder är den om trumman eller trumpeten som självmant varnar när landet är i fara, och självfallet har den även knutits till trumman på Karlberg. I samma flygel fanns tidigare dagvaktens bostäder, och flera som bott här har berättat hur de väckts ur sömnen av tunga bultningar i väggen, fenomen som märkligt nog alltid uppträder någon gång mellan klockan ett och fyra på morgonen. De beskrivs som dova och oregelbundna knackningar i varierande styrka, vars ursprung aldrig blivit förklarat, inte ens sedan väggen rivits ner vid en ombyggnad. En väktare berättar hur han vid sin rond gått upp på slottets vind för att dra upp kontrolluret med den nyckel som hängde där, en handling han utför flera gånger varje natt. Då nyckeln hänger endast en bit in bryr han sig inte om att tända lampan, utan lämnar den öppna dörrens ljusrektangel att vägleda honom tillbaka. Han trevar i mörkret efter den lilla nyckeln när han till sin fasa känner hur någonting trevar tillbaka och hur osynliga händer famlar längs hans armar och överkropp. Med ett ofrivilligt skrik sliter han sig loss och snubblar ut, och skräcken till trots kan han inte låta bli att tända för att se om någon är där, men den ödsliga vinden är tom. En kollega berättar hur han en kväll går ronden genom stora stallet när han får höra ett skrämmande och märkligt ljud liksom av dussintals små fotsteg över det klart upplysta och helt tomma golvet, och händelsen lär ha påverkat honom så mycket att han sedermera slutade sin nattjänstgöring på Karlbergs slott. En annan väktare står en natt ute på borggården och betraktar huset han just låst och larmat, då ljuset tänds i en av salarna utan att larmet gått. Han skyndar sig dit bara för att finna rummet tomt, men tvekar en lång stund innan han släcker och sedan larmar på igen, och någon förklaring på fenomenet får han aldrig. Även i gymnastiksalen sägs underliga saker ske. En vårkväll är ett antal kadetter på väg hem från permission i staden när de hör välbekanta men nu malplacerade ljud därinifrån. En mekanisk häst som användes vid ridundervisningen snurrar vilt, och skärande sabelhugg ackompanjeras av hesa kommandorop ”Giv akt”, ”Fall ut”, ”Gard”. Rösten känns igen av de äldre kadetterna, den tillhör den döde fäktläraren major Paul Wahlfelt, men när nyckeln hämtats från expeditionen och gymnastiksalen väl låsts upp är salen lika tom och tyst som den borde, och av de skrämmande ljudens upphovsmän inte ett spår. Händelsen upprepas vid ett otal tillfällen och lär en gång ha bevittnats av över hundra skräckslagna kadetter, dock aldrig så intensivt som första gången.
Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.
1 kommentar
Ingrid Jerrås · 19 oktober, 2017 kl. 04:53
En dag när jag var tonåring var jag ute och åkte buss och brukade åka till ändstationen med buss 41 som fanns då och som stannade uppe vid husen nära Stadshagens idrottsplats. Det gick en stig in i skogen bakom idrottsplatsen och jag var nyfiken och gick in i skogen som var tät då. Efter en stund nära Hornsbergs strand såg jag ryttare rida över stigen och fortsätta åt höger. Dom var gammaldags klädda. Först liknande karolinersoldater och sedan kom en drottning som liknade Hedvig Eleonora ridande i damsadel (det såg jag) och hon tittade mot mig och såg förtjust ut över utsikten. Hon var drottninglik på blicken och sättet att hålla huvudet. Bakom henne kom en ung man som såg ut som Karl Xll när han var ung med långt, lockigt, ljust hår. Han tittade också åt mitt håll och jag tyckte han var vacker men när han vände profilen till såg jag att han hade stor och lite böjd och ganska ful näsa tyckte jag. Han var kunglig på blicken och sättet att hålla huvudet. Det var någon till dam som tittade förstrött och sedan kom fler soldater och dom red ner mot Igeldammsgatan vid Hornsbergs strand. Jag tittade efter dom när dom försvunnit men såg dom inte fast jag kollade. Förstod inte hur det gått till och gick vidare på stigen som slutade med en brant stig då ner till Hornsbergs strand. Jag såg dom så tydligt och verkligt men det gick ju inte att rida där dom red bara. Har tidigare när jag var barn sett Karl Xl flera gånger så därför är jag insatt med hur dom ser ut och det kan vara därför jag såg dom med. Men minns inte att jag såg att han red där också. Eller är det demoner som luras med mig kanske.