Demonerna vid trappans slut

Hornska palatset

Stockholm är fullt av gamla bortglömda adelspalats, just som det Hornska palatset på kanten av Blasieholmen, ett hus som väktarna avskyr och som ingen bott i sedan 1962.

Blasieholmstorg är även i bästa fall en ödslig plats. Här bor inga människor, det är bankkontor och förnäma organisationer dit inte vem som helst släpps in som dominerar det avsides belägna torget. Trots att det bara är några meter till Kungsträdgårdens tunnelbanestation kunde det lika gärna varit mil, och inte ens i rusningstid är det någon strid ström som finner vägen förbi de bysantinska bronshästarna och över markens ojämna gatsten. I hörnet av Stallgatans backe ligger ett hus som genast sticker av genom sitt ålderdomliga utseende, det är det forna Hornska palatset.

En av de Bysantinska hästarna. Originalen lär ha stått i Istanbul.

Sedan varvet där bland annat Vasa byggts fått flytta på sig började Blasieholmen bebyggas med mer ståndsmässiga hus, adelspalats i blandad senrenässans och barock. Ett av dessa var den gamle fältmarskalken Gustav Horns, en man som varit lika fruktad av sina egna soldater som av fienden, som började byggas i slutet av 1650-talet på den tomt han fått av drottning Kristina. Det är dock tveksamt om Gustav Horn någonsin kom att bo i sitt palats. Han ägde flera andra egendomar i Stockholm, bland annat det nu försvunna slottet Hornsberg i lantlig ro längst ut på Kungsholmen, och var när huset på Blasieholmen stod färdigt 1658 död sedan flera månader. Byggnaden kom istället att genomlida skiftande öden och herrar. 1746 lät den dåvarande ägaren Carl Rienhold von Fersen bygga om det då hopplöst omoderna Hornska palatset i franskinspirerad rokoko, och det var då det fick sitt ännu bevarade utseende. Inte heller von Fersen verkar ha bott i sitt nya palats, utan hyrde ut dess sviter till utländska ambassadörer, bland annat Danmarks och Österrikes, en verksamhet han lär ha tjänat grova pengar på, men som inte ansågs riktigt fin i dåtida adelskretsar då den stank av borgerlighet och pengahandel. Efter von Fersens död köptes byggnaden in av staten och gjordes om till bostad för utrikesministern, en funktion den kom att behålla i nära 200 år och därför även gått under namnet Utrikesministerhotellet.

Hornska palatset sett från hörnan av Stallgatan.

Idag huserar bland annat Kungliga musikaliska akademin i den gamle fältmarskalkens forna praktbyggnad. Ingen har bott här sedan 1962 då Östen Undén som siste utrikesminister flyttade ut. En före detta anställd vid det vaktbolag som nattetid ansvarar för bevakningen av det Hornska palatset har berättat att hon alltid kände en underlig olust, ibland nästan fysisk motvilja, när hon skulle gå ner för den spiraltrappa som leder ner i källaren. En väktare är van att vara ensam i ödsliga hus, och inte heller är en nattlig källare någonting särskilt uppseendeväckande under ett arbetspass, så därför var olusten så mycket svårförklarligare. I hennes arbetsrutiner ingick bland annat att via en panel kontrollera att alla larm fungerade som de skulle, samt att fysiskt gå runt och känna på de dörrar som leder ut ur fastigheten, bland dem även en tung källardörr, vilket var anledningen till att hon tvingades använda spiraltrappan. Obehagligt på allvar började det bli en natt när hon precis klarat av sin runda och kastar en sista blick på larmpanelen och upptäcker att en dörr verkar stå öppen. Källardörren nedanför spiraltrappan. Med olusten krypande längs ryggraden beger hon sig på nytt ner och ser till sin förvåning att dörren är både öppen och olåst trots att hon vet att hon endast några minuter tidigare konstaterat motsatsen.

Det forna utrikesministerhotellet är idag hemvist åt Kungliga musikaliska akademin. Bland annat.

Den här händelsen upprepas med ojämna intervaller under veckorna som kommer samtidigt som atmosfären nere vid järndörren börjar kännas direkt hotfull och tillråga på allt verkar vidga sig liksom den var på väg upp. Om hon till en början trott att hon begått ett misstag då hon kontrollerat att dörren var låst blir hon efter hand alltmer tveksam. Trots påkostade larmsystem upptäcks aldrig något enda spår av att en annan levande varelse tagit sig in i huset, men dörren fortsätter öppnas. Hon ställer sig frågan att om ingenting mänskligt varit orsaken till det skedda, vad var det i så fall som öppnade den låsta dörren? Det uppenbara svaret gör henne inte tryggare, och det går så långt att hon börjar begära hjälp av en kollega när hon ska ner i källaren. Vid samtal med andra kollegor kommer det fram att flera av dem varit med om liknande saker i det Hornska palatset och att en av dem till och med begärt av sin chef att få slippa just det huset vid sina nattliga rundor. Ett par månader senare slutar hon som väktare, ett jobb hon haft i flera år. Hon menar att det ändå varit dags att röra på sig i arbetslivet, men att upplevelserna och det starka nästan fysiskt märkbara hat hon känt vid foten av trappan i Hornska palatset varit avgörande för att hon till sist fattat beslutet. Trots att ingenting hänt förutom en svårlåst dörr och ett krånglande larm beskriver hon atmosfären nere vid järndörren som ”aktivt hotfull” och som att det hela när som helst kunnat slå över i fysiskt våld, en sak som tyvärr är vardag i många väktares arbetsliv, men sällan av varelser utan kroppslig form.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.